Om Sörbu Lars, jägaren, berättaren, sångaren, den alltid sorglöse, godmodige och hjälpsamme, gick otaliga historier. Fadern, ”Jaggen” kallad, var välbärgad bonde söderut i Bodarna. Allt var i bästa ordning på gården, och först var man med förbättringar: slåttermaskin, tröskverk, allt var välordnat utom den ende sonen, som helst gick sina egna vägar. Så en dag sitter fadern framför brasan. Då kommer det, begrundande:
”Bäst sädi a önsnum
finäst brö a rackam
ludärvårr å djävlas
sitt sudå Siljam å gungga
fan, e ä jordbruker släjkt, ä!”
Vid en av Lars vådliga färder på äldre dar hade ”Sjo-satn”, som han kallade Siljan, tagit från honom hästen på vårisen mellan Björka och Soll. Nästa gång tog han sparkstöttingen, då han skulle ”västöver”. Det pågick stor tunnbrödsbakning på gården, och att råka ut för ”bakukaller” var minsann inte det lättaste! Han blev varnad av ”bagarna”:
– Tänk, om du inte kommer hem nå mer då!
– Fan, kum i äller än emat i ä, – vånd i värt i kum!”
Men inför så resolut och sanningsenligt besked kom också svaret lika bestämt tillbaka:
– Ja, men du må då full åtminston stuppi ösättjen a ästim då å ta min di däjt du fa!
Sörbu Lars kom aldrig tillbaka. Den så kära och älskade ”Sjosatn” behöll honom, – hjälpte honom över till sällare jaktmarker.
– Där vittjar du säkert dina snaror och sjunger dina visor till en Ljunglövs Ettan – för du var aldrig någon kyrkängel precis, och blir väl aldrig heller. Men du ”trodde Gud om gott” i alla väder och ville innerst inne alla så väl, –
– och ditt minne skall Siljans vågor bevara till evig tid -.
Karl Lärka