Av fil. dr Bror Linden
När gammelfolk i Älvdalen fick se klimparna i vällingen, brukade de säga: Mattis-Ann gåssär drågå til sud yvyr Silan. Detta sannolikt med anspelning på ungkarlar i en Mattis-gård som varit mindre försigkomna och aldrig kommit utanför hemorten. I Leksand begagnades förr ett ordspråksartat uttryck änn skvalk’ ä ti Söljam’ än skvalpar det i Siljan’, väl med undermeningen att så länge Siljan är sig lik så länge finns det hopp.
Den normala nutida benämningen för vår storsjö lyder annars på genuint folkmål: i Leksand och Rättvik Söljän ~ Söljön med objektsformer på -jan -jam, i Mora Siljän -jan jam, i Soll Siljan ~ Syljan -jam, i Orsa Silin -an -am (-ån -åm), i Älvdalen Silin -an -am, i Venjan Siljadn -jadim jadem ( detta i analogi med Wenjadn etc. för Venjanssjön). Överhuvud befinnas alltså uttalsformerna växla rätt mycket i de omgivande bygderna, och att tolka sjönamnet enbart på grundval av dessa nutidsformer låter sig ej göra. För dess härledning måste man undersöka hur namnet skrivits i äldre tid, och här lämnas nu först några representativa exempel från tiden efter 1500:
Lacvs Silien (lat. lacus = ’sjö’) 1539 Charta marina; Säland ca 1560 hos Rasmus Ludvigsson (kansliskrivare och riksarkivarie); Silien lacus 1626 hos Joh. Bureus (fornforskare m. m.) ; Sellijan 1637, ”norr om selijan siö” 1643, ”ofvan Sillian” 1655, Sillian ~ Sällian 1661 domb.; ”Ofwan … Nedhan Sillian” 1663 jordeb.; Selien Lacus 1667 Krigsark.; Selien ~ Selghien Lacus 1668, Syllian 1676, Sielian ~ Siellian lacus 1685-87 Lantm.styr:s ark.; Sellian 1698-99 domb.; ”Siun Silan” 1730 i 0. Siljeströms De Lacu Siljan (efter älvdalsmålskännaren Reinh. Ersson Näsman), osv. – Biskopen och poeten Haquin Spegel skriver i Guds Werck och Hwila (1685 ): ”Dalkarlar fara kring sin Elf och långa Silja, som håls för bottnlös”.
Det äldsta kända svenska belägget på Siljans namn daterar sig emellertid från 1442 och lyder silghis siö. Skrivningen förekommer två gånger i Karl Bonde Tordssons lagmansbrev från St. Tuna, original i förut s. k. Dala Fornsal, även återgivet i verket Orsa II s. 15 ff. I en vidimerad avskrift från 1456 av samma diplom (Dipl. Dalek. I s. 98) stavas namnet sylghesyø. Åtminstone i originalversionen föreligger alltså en genitivisk form motsvarande ett nysvenskt ”Silges-, medan den andra skrivningen kan förstås som nysv. ,*Sylge(s)-. Formerna ge vid handen att sjönamnet ej gärna kan vara ett ursprungligt Silja-n eller Sili-n För övrigt är det namnets gamla genitivform på -s, som ger oss den säkraste ledtråden till dess förklaring.
Sådan form finner vi också i de gamla benämningarna för övre Dalarna och särskilt Österdalarna, nämligen Siljesdalen -dalarna. Dessa benämningar skrivas visserligen i olika yngre arkivalier och bygdeskildringar etc. med mellanledsformer som avspegla förmjukning av g-ljudet (-ges> -ies- -jes eller förenklat -is -es), sålunda Selli- 1627, Sellies- 1657, Sillies- 1684 1694 1704, Seljes- 1700-t:s f. hälft, Siljes- 1777, Siljes- ( ~ Seles- Härjedalsdial.) 1911. Men i ett daladiplom från 1440 nämnes Siljansbygden med skrivning Silgesdalen. Och i isländska sagohandskrifter från 1300-talet eller omkr. 1300 omtalas samma bygd som Siglis- (Syglis-) el. Sylgisdalir (SilgisSylgs-), oftast i dativform på -dolum -dölum. I Gånge-Rolfs saga heter det på ett ställe: hann nefndist stigandi ok kvadst vera cettapur ofann ur Siglisdolum i Sviariki ’han kallades Stigande och sades (sade sig ) härstamma uppifrån Siljesdalarna i Sverige’. En något förvanskad form av samma bygdenamn är den som möter i uttrycket (i, ur) Syrgisdölum i en sentida isländsk dikt, ”Draumaland” av Grimur Thomsen, där Syrgis- liknar genitiv av ett annars obelagt ,*syrgi n. ’sorg’.
Vad kan då den ursprungliga benämningen på Siljan antagas ha haft för lydelse och innebörd? Med all sannolikhet har vi att göra med en urnordisk namnbildning, dvs. som var skapad och begagnad redan före vikingatid. Enligt E. Hellquists Svensk etymologisk ordbok skulle namnet återgå på ett fsv. Silja, oblik form av ett Sili, avlett av fsv. sil ’lugnvatten’. Denna härledning, vilken även kommer till synes i åtskilliga andra arbeten av olika forskare – däribland Hellquists Svenska sjönamn (1903-1906) och Hj. Lindroths Våra ortnamn (1922) – befinnes framställd redan av dialektologen J. E. Rietz i hans innehållsrika verk ”Svenskt dialektlexikon” (1862-67), där vårt sjönamn under uppslagsordet sil el. silder ’lugnvatten’ redovisas som ”Silin (Silån Silåm), Siljan, en sjö i Dalarne”.
Att denna tolkning ej kan vara riktig göres klart av de tillsammantagna fornspråkliga benämningsformerna i genitiv, fsv. Silghis- Sylghe( s)- och isl. Siglis- Sylgis- etc. Såsom i mina Dalska namn- och ordstudier I:l (1947) gjorts gällande, bör sjönamnet i gammalnordisk tid ha lytt ,:-sylghir och vara bildat på stammen i det ursprungligen starka verbet fsv. svcelgh(i)a, fno. svelga ’svälja’ eller på dettas perfektstadium ,:•svulgh- ~ sulgh-, vilket senare även ligger till grund för orden sv.dial. svulg ’svalg, hals’ och fno. sylgr ’munfull, klunk’. Namnformen ,:-sylghir (med genitiv ,:-sylghis-) bör med normal utveckling ha givit ,:-sylghe ,:-sölghe C-Sylghes- etc.) och med tillagd bestämd artikel nysv. ,:-sylge-n ,:-sölge-n, varav de nutida dialektformerna Siljen Söljen. Formen Siljan (dial. Silan o. d.) beror på yngre anslutning till en annan ordtyp, som häruppe företrädes bl. a. av sjö- och sockennamnet Venjan, en gammal jan-avledning på stammen i Vanån ,:-vanan (:Vanubodarna m. m.).
Med denna nya härledning kan namnet Siljan antagas betyda antingen ’sväljaren, svalgsjön’ eller ’klunksjön’ (med förledsbetydelse motsvarande fno. sylgr). Att ordbildningar på verbet fsv. svcelgha, fno. svelga ( svalg svulg-) gärna tagits till beteckning för djupa vatten eller vattenpartier visar sig t. ex. i det fornnorska forsnamnet Svelgiandi, isländska älvnamnet Sylgr (i Eddadikten Grimnismal) och svenska sjönamnen Soljen Söljen (tolkade i Hellquists ovannämnda sjönamnsstudier). Att märka är också att orden isl. svelgr, no. svelg ’munfull, klunk, sup’ tillika användas i betydelserna ’strömvirvel, slukhals, storslukare’. Det norska havsvelg betyder både ’malström’ och ’storätare’, och sak samma gäller fsv. hafsvalgh ’havsdjup, avgrund’ med avläggare i dalmålets havsvalg: soll. avsvag ’glupsk person’, ors. avsvåg ’Havsvalg’ som namn på en djup myrkälla på Maggåskogen vilken trotts stå i underjordisk förbindelse med Södra Fåsjön. Vad Siljan beträffar har också den på grund av sitt stora djup menats vara bottenlös (jfr citatet från Spegel ovan) eller ha underjordiskt avlopp så att t. ex. ett spån som drogs ned i en virvel på Storsiljan småningom kunde komma upp i Mälaren!
Den av mig 1947 kortfattat framställda förklaringen av sjönamnet Siljan såsom betydande ’(stor)sväljaren, sjön som mottar och rymmer mycket vatten’ återgavs bl. a. i Svensk uppslagsboks andra upplaga (1953) under artikeln med samma namn. Sedermera har Ingemar Olsson i sin avhandling Gotländska terrängord (1959) ägnat en tvåsidig exkurs ”Om sjönamnet Siljan” åt att kommentera min framställning, detta i huvudsak med instämmande. Han anknyter där till ett med isl. sylgr besläktat gotländskt dialektord ,:•sälja (uttalat sylgå i obest., sylga i bestämd form) ’ränna på havsbottnen’, även föreliggande som ortnamn: Sylga Sylgu fl.st., och han menar att benämningsmotivet för Siljan kunde tänkas ha bestått i den ränna med ställvis över 100 meters djup som sträcker sig från Moratrakten öster om Sollerön och nedmot Osterviken i Leksand. Synpunkten låter sig emellertid väl förenas med den härovan givna namntolknmgen.
Såsom Olsson riktigt påpekar har denna tolkning även uppmärksammats i den isländska tidskriften Skírnir, årg. 1948, där dåvarande universitetslektorn i Reykjavik Holger Öberg publicerat en på nyisländska skriven uppsats med titeln ”Um Sylgisdali”, vilken ger stöd åt härledningen ur fnord. ,*Sylghir och vari användningen av bygdnamnet Siljesdalarna (isl. Sylgisdalir etc.) får en lärd och intressant utredning. Denna har också kommit min framställning härovan väl till pass.