Sturull Gunnar add flytta a Borlänge. Då ann kam emat i jänn gol fin Opel Rekord, galät Lindgrens Karl a onum:
”Ja, du e full snart borggmästär du så a son uvålin bil?!” Soldfok a nug ve nå rykti retstikkor i åll tidär, å ä visst Gunnar, så ann fann si uti rappä, sätt åjt skållam genum fönsträ å let:
”Ä a i ve ländjä! Ä finns inggän så a bårrga so mytji så i!”
Ä bodd jätt kvinnfok så jättät Frida Bylund i Grovgard i Gruddbudum. O add fylla år. Ä va upå do tidi då ä sulld uppvaktas duktit. So va ä isn gåndjän o. Ä va någä så djingg däjt jänn kvälld å knakkät upå dörär.
”Ukän e ä?” Let ä frå inåminn dörum.
”Ä e Grov Ann å någä grannär” svärät dämm. Frida djikk nämmär å sä ärd kalasfotjä ur ä svärät frå odär säjdo döri:
”Jän kumm inggän inn, umm dämm so e grovär älld grannär. Ä e kväldn nu å i sa go å lägg mi!”
Fö ländj, ländj sä inå ä fanns någu brun a soldn va ä jänn karr så rudd fok milå Mora å Soldn fö je ålldär so liti betalningg. Jänn dag kam ä jänn fin karr å språkät släkså ärrskap bruka. Ann let så uvålin å frägät umm int dånn så rudd kund läråjt lite umm uläjk dialäktär runtum Siljan.
”Ä!? Vänd fö nå?” Nej, ruddärn add int aft tid studer nå dialäktär, å intt nå ana älld fö dånn deln. Fin karrn ryntät upå nevä å frägät umm karrn värkligen intt add studera nåntingg?!
”Nej, ä add int vurti nå tid fö nå släjkt.”
”Männ då a du ju kasta bårrt alvan läjvä!”, let finkarrn.
Ä vårtt tyst i båtim. Rasnd tyst. Ättär jätt tag byrd båtn å ta in vatn. Då undrät ruddärn umm ann fikk ställ je fråga. Finkarrn djärd nå fasuli affäktär å let att ä sulld full go fö si.
”Kann du simma?” Nääj, ä addint finkarrn ve lidun lär si. ”Ja, då a du kasta bårrt alvan läjvä, fö nu sikk båtn.”
Bugå Per tykkt att ann add arbeta färdåt, å ä va dags fö pöjtjim tä ta yvyr. Pöjtjän stretät å drog minn gardim å djorum. Ann tykkt int umm att fader onums såt upå trappon å intt djärd nå. Ann bar sågå mäss pöjtjän arbetät.
Jänn dag fick pöjtjän nug å snikkät jop je tjyssta a gambälkallim. Då o va färdån ställät ann tjyssto fråmå minn Bugå Per, å gambälkalln begripät minn jänn gångg ur ä va ställt. Ann säjdint nå, utan bar krop nidi, å pöjtjänn lagd å lutjä. Ättär sturt besvär lykkäs pöjtänn få tjysto änd upå ättestupo västå Jesundbjer. Bugå Per låg alldeles kvär nidi tjysston å säjdint nå. Då tjyssto va änd utå kantim åv bjerä knakkät Per upå lutjä å pöjtjän yppnät. Då let Bugå Per:
”I vet vänd du a tänkt, men få i bar djä di jätt förslag?!” ”Vänd?!”
”Kast nid mi å vill du, männ spårå tjyssto ifall pöjkär däjnä vili bruk on umm nå år.”
Stur Niss frägät um ann fick kumå å ärå ur Bus Jons add tänkt si byfässtn. Bus Jons let att ann sulld kok dämm vesänn kupp te, å sä sulld Niss få ärå ur ann add rekna åjt ä. Männ Stur Niss ann språkät å språkät, int add ann tid tä ärå nå. Då Bus Jons sulld slå upi tekuppän fortsättät ann tä slå, fast kuppän va full. Ä busät yvyr så bå dutjän å brakkor vårrt rät våtär. A sluti kund int Stur Niss ålld si, utan ann galät:
”Men du si full att kuppän e full!”
”Ä e so minn di o, du se att du vill kum jån å ärå ur i a tänkt, männ ä finns intt någär tä stupp ini nå tånkär.”
Britt-Inger Nilsson