Årets bomärken gäller Gruddbo by och omfattar gårdarna från Duhlbogård i södra Gruddbo och norrut till Rothagens och Häradsarvets gränser. De två sydligaste by klasarna Rullbo och Kulåra redovisas kommande år.
Ett värdefullt stöd i arbetet har jag haft i boken om Gruddbo by, denna byundersökning från mitten av 1930-talet, som innehåller så mycket om byns historia, inte minst om bomärken. Mats Rehnberg skrev om detta ämne, och man finner där en förteckning, innehållande 75 märken från byn.
Då jag nu, 50 år senare, vandrar runt i gårdarna för att ”kolla läget”, kan jag – förutom all intressant historia jag får mig till livs – med glädje konstatera, att bomärket fortfarande lever kvar. Ingen tvekar, alla ritar vant och säkert sitt märke på mitt block. Stenis Lars ritar kvickt sitt och alla grannars. Hos Amus Erik behövde jag egentligen inte ens gå in. På förstubron står en piassava-kvast där Amusmärket är prydligt skrivet med tuschpenna. Och många fina gamla föremål med bomärket inristat i botten har jag fått se.
Några gårdar är helt borta nu, och bomärket således ur bruk. På en karta har jag, med hjälp av storskifteskartan och husförhörslängder, sökt redovisa byns gårdar omkring år 1850, och där visas några märken som numera inte används.
Nordiska museets och Skansens årsbok Fataburen 1951 har en artikel om bomärken, skriven av Mats Rehnberg och översänd till vår red. medlem Evald Håkansson ”med tack för Sool-öen 1983 från gamle vännen, Mats Rehnberg”. Ur denna artikel plockar jag ett stycke: – Det hittills äldsta kända bomärket från Gruddbo härrör från år 1635*. Från senare delen av 1600-talet har ytterligare enstaka bomärken påträffats. Under 1700- och 1800-talet blir antalet betydligt större. Dessa märken har kunnat följas fram till 1900-talet, då de alltjämt brukas av ättlingar till dem som använde märkena för 200 a 300 år sedan.
* Måspersmärket nr 7 på kartan.
Alltifrån 1700-talet, då bomärkena börjar uppträda rikligare i personbestämda och daterade sammanhang, visar det sig, att märkena gått i arv inom samma släkt och på samma gård. Med släkt menas därvid icke enbart generationsväxling på den manliga sidan. Mågar, som flyttar till hustruns gård, får ofta i folkmun ”särknamn’, d v s de uppkallas efter svärgården, eller åtminstone brukar så bli fallet med deras barn. Mågen antar alltid svärgårdens bomärke. Icke något enda exempel på motsatsen har kunnat påträffas.
Barnlösa familjer har stundom tagit s k ”fostra”, d v s ett slags adoptivbarn, som bistått i gårdsbruket och som sedan genom testamente eller överenskommelse övertager gården. Fostersonen, som ofta kan vara en vuxen person, antar alltid den övertagna gårdens märke i likhet med vanliga barn. Ej heller svärföräldrar, som på gamla dar inflyttar – t ex som arbetshjälp – hos något av de gifta barnen, får införa sitt tidigare bomärke på den gård, dit de för återstoden av levnaden flyttat.
Bomärket synes alltså representera hela ”huset”, d v s alla familjemedlemmar eller på gården boende anförvanter. Det utgör gårdens och storfamiljens gemensamma märke.
Då en gammal släkt överger en gård genom dödsfall eller avflyttning upphör också deras bomärke att begagnas på denna gård. När en släkt köper en gård, anbringar den sitt eget märke på ägodelarna.
Margit Andersson