Av fil. dr Bror Lindén

Sollerön från Gesundaberget

Genom sitt läge i Siljan, Dalarnas största sjö, och genom sin storlek — landskapets största ö — har Sollerön otvivelaktigt redan i “urnordisk” tid varit vida känd, och man torde ha rätt antaga att den genom folk som från andra (särskilt sydliga) bygder besökt övre Dalälvsområdet i fångstärenden, blivit namngiven innan trakten själv hunnit få fast bebyggelse och innan någon jord på ön ännu blivit bruten. Det vore oriktigt förneka möjligheten att öns nuvarande namn kan ha existerat före vår tidräkning. Tryggt kunna vi emellertid räkna med att det varit i bruk omkring år 300 å 500 efter Kristi födelse. Vid denna tid fanns bygd i södra Dalarna, kanske också ovanför Tuna.

Rörande den sakliga anledningen (motivet) till namnet Soll ~ Sollerön behöver man icke stanna i tvivelsmål. Det är ett väl känt faktum, att vid halvmulen väderlek — isynnerhet på försommaren — molnen bruka draga sig åt sidorna kring Siljan och himlen blir klar över sjöns huvuddel, varvid solen fritt kan lysa över Sollerön. Samma fenomen visar sig vid andra större sjöar och invatten inte bara i vårt land utan även i främmande världsdelar, t. ex. vid Viktoriasjön i Afrika. Fenomenet har sin orsak i de lokala vindförhållanden som uppkomma av luftens olika uppvärming över land och vatten under de tider då vattnet är mera kyligt.(1)

Namnet Soll ~ Sollerön kan därför på goda grunder uppfattas som bildat på ordet sol. Det måste vara avlett därav med ett “suffix”. Detta låter sig visserligen ej direkt bestämmas med ledning av de skrift- och uttalsformer som för närvarande äro kända. Men uttalet med d (sold — så merendels i Ovansiljan, resp. solderön — så delvis i Rättvik), vilket stämmer med gamla skriftbelägg, visar oss en rest av suffixet ifråga. Åberopande gårdsnamnet Solder i Älvdalen, vilket betyder “bördig från Sollerön” och vilket omkr. 1575-76 skrevs Solender o. d.,(2) vågar jag nu för övrigt påstå att suffixet varit -und och att önamnet som helhet under vikingatiden har lytt “-Sôlund. I kasus genitiv (ägokasus) fick det därtill ändelsen -ar och lydde * Sôlundar. Denna form begagnades bl. a. vid förtydligande tillägg av ordet ö, forndalskt öy; man sade *Sôlundaröy, när man avsåg själva ön som naturenhet och inte den bebyggelse som uppkommit på ön. Sôlund sammandrogs efterhand, troligen under medeltidens början, till Sold ~ Soll; och Sôlundaröy blev reducerat till Solderö ~ Sollerö. Redan 1325 är formen Sold färdig, såsom framgår av Magnus Finvidssons dombrev sagda år i en tvist mellan Leksands- och Orsabor, vari nämnes “herlinger i sold”. På 1400-talet uppträda också former med bortfallet d, särskilt som förled i invånarnamnet sollbyggjar (solbygg-). Senare tillkommer den bestämda ändelsen -en: Sollen (dial.
soldi ~ solla etc.) och Sollerön (solderön).

Namnet Soll-en ~ Sollerö-n har tack vare öns ryktbarhet fått många avläggare. Samma namn bära i våra dagar genom uppkallelse ytterligare minst tolv stycken smärre öar eller holmar i olika vatten, grupperande sig i en vid halvkrets kring Siljan med sydlig utdragning. De kända fallen äro: Sollen i Kättbosjön (inom Mora), Sollen i Huln och i Flaten inom Järna socken, Sollen i Amungen (nämnd i formen sollerön i ett dombrev av år 1619); Soleroen i sjön Fämund inom Norge; Sollöhn (på en karta av år 1696) för nuv. Storön i sjön Nain inom Gustav Adolfs socken; Sollen i Väsman och Norra Barken, Sullerön i Åmänningen inom Västmanland; Sållarö i Norrtäljeviken; Sållaröarna (Sållrarna) i norra Vänern.

Oberoende av Siljansgruppen är den liknämniga Solund (utt. sulen o. d.), en större ö eller ögrupp utanför Sognefjord vid Norges västkust. Här har önamnet också blivit häradsnamn, i gammal tid skrivet Sólundar eller Sólundir (med sekundärt plural form). Och härtill hänför sig dessutom vattennamnet Sólundar haf el. Sólundarhaf, som i forntiden gällde för havet mellan Norge och öarna norr om Skottland. I detta Solund ha vi en norsk motsvarighet till den ursprungsform, som vi nyss räknat med för Solleröns i Siljan namn.

För den mera språkintresserade må här ytterligare omtalas, att det ordelement -und-, som döljer sig bakom önamnet Soll ~ Sollerön (Sold ~ Solderön), egentligen är ett gammalt suffix, vilket på nordiskt område fått en viss användning för avledningar till substantiviska ord. Med -und- äro ganska många nordiska ortnamn bildade. Inom Dalarna finnas ytterligare åtminstone två, båda inom gamla Moraområdet (nuv. Sollerö och Mora socknar). Det ena är Jesunda, äldst — och då i formen Esund -en — namn på Gesundaberget med betydelsen ‘eld- el. bålberget’. Det andra är Asunden -arna, Stora och Lilla, namn på två närbelägna höjder vid gränsen mellan Sollerö och Mora sockenområden — med icke säkert bestämbar innebörd.

Elementet -und-, som i dylik användning får betraktas såsom ett “tillhörighetssuffix”, hade i sig själv icke någon egentlig betydelse. Vid avledning därmed fick namnbildningen samma kön som det underförstådda naturbetecknande ordet. Medan Esund -en var maskulint liksom ett underförstått knalle, klint e. d. (märk s-genitiv i sammansättningen Jesundstjärne), så var Solund feminint liksom ordet ö (jämför nuv. bestämda formerna soldi ~ solla etc.). Solund ~ Sold är sålunda väsentligen liktydigt med den sammansättning Solö, vilken förekommer på flera håll i både Sverige och Norge.

Anm. Den benämningsform Sool-Öen som tagits till titel för Sollerökrönikan 1972 ff. och som enligt deklarationen där s. 5 härrör från en räkenskapsbok för S:t Laurentii kapell, spec. “Sool-öens Capells räkenskaper åhr 1665”, är ej att betrakta som en gammal genuin “stavning av namnet Sollerön” utan som en lärd tolkningsform i likhet med Z. Holenius’ Solön 1722, Abr. Sahlstedts Sol-ön 1743 m. fl. senare — se f. ö. min framställning i Dalarnas Hembygdsbok 1933 s. 6 ff. Valet av denna, något romantiserande benämningsform till stående titel för Solleröns krönikebok kan vara begripligt och försvarligt, men man bör tillse att den i fortsättningen ej missbrukas på annat sätt såsom i artikeln “Sool-(Sen genom tiderna”. Den förtjänar nämligen icke att förallmänligas som mer anslående ersättning för de gamla hedervärda folkliga namnformerna, även om innebörden hos Soll Sold är densamma.

Min härovan lämnade redogörelse för sockennamnet är en lätt bearbetad återgivning av uppsatsen i Dalarnas Hembygdsbok 1948 s. 119-122. Rörande namnbildningen med urspr. -und se nu även arbetet Dalska namn- och ordstudier 1:3 (1954) s. 146 ff.

Bror Lindén

  1. Närmare om motivet se förf. i Dalarnas hembygdsbok 1933 s. 88 ff.
  2. Sagda gårdsnamn ligger till grund för det välkända nuv. familje-namnet Solders. Samma gårdsnamn synes förr ha funnits även i Orsa, ehuru där med formen Sollar: Sollare Peder i Nederberg (jordebok 1552 Ors.).

I södra Dalarna har måhända *sollerbo varit beteckning för ‘inbyggare på eller från Sollerön’. I By socken säges byn Buska först ha be-byggts av en person med namnet Sollerbon (C. Larsson, By sockens historia 1 s. 260).