Vid den senaste kyrkbåtstävlingen i Leksand segrade som bekant Solleröbåten ”Jugen Jon” överlägset. Det var kanske många som frågade sig vem denne Jugen Jon var eller varit för en. Per Johannes lämnade också några korta uppgifter därom för dem som var i tillfälle att höra honom.
liksom staterna har sina hjältar som dyrkas, så är det ej så sällsynt att socknar eller bygder har sina hjältar och ledare, som äras och dyrkas med samma stolthet. Detta är just fallet med Sollerön och Jugen Jon.
Jugen Jon Andersson var från Bengtsarvet på Sollerön, född 1731 och död 1800. Hans hustru hette Sutter Anna Andersdotter och var från Häradsarvet född 1741 och död 1811. Förut hängde hans porträtt, av okänd målare i sakristian, men sedan några år har det en hedersplats inne i kyrkan. Det är honom som Sollerön har att tacka för att den blev egen församling och fick sin egen kyrka och egen präst.
När och var man först började hålla sina gudstjänster på Sollerön och i övre Siljansbygden vet ingen med bestämdhet, men man vet att Sankt Laurentii kapell som tyvärr revs när Sollerö kyrka byggdes på 1780-talet var av gammalt datum och troligen äldre än Mora kyrka. inskriften på en minnessten säger tydligt, att här har Sankt Laurentii kapell stått ”sedan urminnes tider”. Hur det var, så blev dock Sollerön en del av Mora församling. men med det sinne för frihet och självständighet, som är utmärkande för öbor, blev äktenskapet aldrig lyckligt. Det torde emellertid vara riktigt om man säger, att det var ifrån prästerskapet, som förtrycket var starkast, Enligt ett visitationsprotokoll 1647 hade ”tvenne män ifrån Sollerön begärt präst åt sig själva”
Men själva utlösningen kom dock först en av böndagarna 1773 ”då slikt oväder utbröt att ingen båt kunde sättas i sjön” som det heter. Man får därvid komma ihåg att all samfärdsel med Mora måste ske med båt. Öns hela befolkning blev stämd för sin nödtvungna frånvaro – betalade böterna men beslöt göra slag i saken. Det var då man skickade Jugen Jon Andersson till kungs, ”en fyndig skarpsinnig man” och därtill envisare än själva Moraborna, heter det. Efter många fåfänga böner och snöpliga avslag fick han äntligen Gustav III:s ja-ord – med villkor att aldrig mer visa sig för hans ögon. Kungabrevet om skilsmässan kom 1775. Den andra juni 1780 lades första grundstenen och nästa år hölls första gudstjänsten i den nya kyrkan, som dock ej blev fullt färdig förrän 1786. En anteckning i kyrkbibeln berättar, att när tornet blivit rest och tuppen uppsatt blåste händelsevis sunnanvind. Folket jublade då: ”Sjå tuppen vänder stjörtn a Mora” (Se tuppen vänder stjärten åt Mora)
Om Jugen Jon och hans besök hos kungen har det skrivits mycket och kunde skrivas ännu mer. men om honom kan det kort och gott sägas, att han i särskild grad representerade dalkarlens envishet och frihetskänsla. Som så gott som alltid hemför segern. Det var därför nästan på förhand bestämt att kyrkbåten på Sold skulle heta ”Jugen Jon” även om det fanns många namn att välja på.
För Jugen Jon gick det liksom för många av hans gelikar, att hans verk ej blev nog uppskattat förrän efter döden. Nu kan han vila lugnt under den torva som han själv åstadkommit. Hans porträtt hänger i kyrkan, och en smäcker vikingabåt bär hans namn. Men ännu mera! Denna båt med hans namn har också fått en vacker och värdig boning, som hedrar både båten och frihetshjälten Jugen Jon och det är det enastående vackra båthuset vid ångbåtsbryggan, uppfört av rundtimmer Heder åt alla dem som stått för arbetet och utfört det. Det är ett verk för framtiden.
Mora Tidning 13 september 1951
Svenjoan