Enligt bygdetraditionen är vädret eller väderleken personifierad i en ”kall” - gubbe eller mansperson – som kallas ”Vedeärkalln”. Detta talesätt var förr vanligare än nu och brukades mera i ostadigt och dåligt väder än i vacker och ståndbart. På det viset fick man fram en syndabock för oväder och dålig väderlek. Ännu är det inte ovanligt att någon kommer in från ute och småsvär över Vedärkalln som ställt till ett sådant väder. Någon bestämd uppfattning om hur denna vädrets diktator ser ut finns inte, men man vill gärna föreställa sig honom som en sträng gammal farbror med hårda nävar, långt hår och dito skägg, men trots allt, med en humoristisk och solig glimt i ögat.
Enligt Flinta-Gunnar är denna farbror med sin tid och har därför slutat med jordbruket för länge sedan. Däremot är han mycket intresserad av idrott och andra tillställningar som hålls på söndagarna. Detta har man fått tydliga bevis på nu i sommar, då söndagarna ofta varit soliga och fina, men så snart vardagen börjat har det spöregnat.
Det är tur i alla fall att denna härskare ej kan träffas varken vid konungens rådsbord i Stockholm eller i FN:s högkvarter i New York eller på någon annan plats. Då skulle det bli synd om honom! Tänk bara på Pravda tex.
Nu hör man då och då; Va ä dä för idé att bråka om vädret, dä blir ju inte nå annorlunda ändå? Förträffligt sagt, men hur många följer rådet? Vi har nog alla ett visst behov att ”avreagera” oss våra känslor och obehag så långt det går, och det gäller ej minst om vädret i sommar.
Hur som helst så har sommaren varit ovanlig på flera vis. Växtligheten har varit rik, men lika omöjligt har det varit att bärga in något efter ordning. En del har det lyckats skapligt för, medan andra har mycket ute fortfarande, Hur och när det går att få in det är en annan sak. En jordbrukare talade om att han i fjol tröskat den 1 september, men i år fick han kanske ej in höet före denna tid.
Reso- och turistlivet tycks ej ha haft så stort men av vädret, då det varit många fina dagar också. Vidare har man lärt sig att det även går att ha roligt inomhus. Sommarprogrammet för Resogästerna har som vanligt varit upplagt med både utflykter och trevliga tillställningar inne. Den sista stora gruppen sommargäster kom den 15 augusti, det var en tysk ungdomsgrupp på ej mindre än 86 personer, som utplanterades i ett tjugotal stugor på ön. Det behöver knappast sägas att det var en grupp som kunde ordna det trevligt både för sig och andra.
Gesundaberget med linbanan och toppstugans servering har annars varit det stora trumfkortet för bygden denna sommar. Och särskilt gott om utlänningar har det varit. Endast när det regnat i ett enda kör, har det varit stängt. Men så är det också underbart däruppe.
En annan anläggning av annan natur, har också blivit färdig i sommar och det är Fritidsgården i Åsen. Den är nu invigd och överlämnad till Dalarnas distriktsloge av IOGT som för framtiden skall sköta den på bästa sätt.
Vad säger nu urinvånaren-bonden om allt detta? Vill han måhända instämma i vad en bortgången något grovhyvlad person en gång sade om sommaren: Sommaren är en dj-a tid, då ska man arbeta hela dagen och sedan roa turisterna om nätterna”. Man får väl trösta sig med att ha gjort en god gärning genom att ha glatt andra.
Vikingarna på Bjärsåkern har tydligen känt sig störda i sin tusenåriga sömn och börjat skramla med rustningarna i de pampiga gravhögarna. Det är grävskopornas gnissel som irriterar dem. Ännu har man hållit sig i utkanterna, men skulle någon våga sig närmare deras vilorum, då är det väl hänt . Det har inte gått dem väl som stört kung Tutanchamon och andra egyptiska kungar i deras pyramidgravar. Hoppoms att allt ändå slutar väl.
När det gäller historier behöver Sollerön ej ta rötmånaden till hjälp – här talar man bara om verkligheten. Annars är det numera knappast någon mer än ”svirvelfiskaren” Lind i Bråmåbo, som egentligen vet någonting och som fått vara med om någonting. Då och då tar han ett nappatag med gammelgäddan eller ” Storsjöodjuret” i Siljan, som enligt hans bestämda mening icke är något fantasifoster. Ibland har både han och båt fattats av en tromb och kastats upp i luften som det varit en ”ulltapp”. Men det är segt virke i en gammal militär, och livet har han alltid klarat.
Nu senast jag var uppe i Åsen tänkte jag särskilt på gamle Karls Anders i granngården, hur han brukade komma och gå över vår gård med den ena tummen i västfickan. Alltid litet självsäker och belåten, Ofta hade han något roligt eller smått spydigt på tungan. Där fanns ej någon föreställning. Eller vad sägs när han en gång kom in på Handelsbankens kontor i Mora, drog av sig de tjocka yllevantarna, sträckte fram handen till kamreren och sade; ”Goddag! Tack fö lång sä!” (tack för länge sen). Kamreren såg upp litet överraskad och frågade, varför Karls Anders fortsatte: ”Känns dunt vi mi ä? I jätter Karls Anders i, i a mytji pengar i isum bantjim i, int so litä äld.” (Känner du inte igen mig? Jag heter Karl Anders jag, Jag har mycket pengar på den här banken jag, inte så lite eller.)
Nu sken kamreren upp och var med på noterna.
Mora Tidning 24 augusti 1960
Svenjoan