Brev från Sollerön
Årstiderna växla som bilderna på en film, kan man tycka och så här dags undrar man hur den vackra sommaren kunnat svinna så fort. Den vackra sommaren säger kanske många semesterfirare, som for hem för att värma sig efter de tre veckorna. Men ”Vederkalln” (Vädergubben) tar ej minsta notis om folk, som kommit ut på landet och vill ligga i gröngräset eller vid sjöstranden och titta upp i en blå himmel, nej, Vederkalln låter sig ej påverkas av vare sig ros eller ris. Alltnog, när de flesta rest hem då var det hans tur att bjuda på semester med härlig sol och varma bad. Det var då den verkliga sommaren kom och därmed också skapade om växtligheten på några veckor.
Medan almanackan och allmänheten i gemen ej vet om mer än de fyra årstiderna, har Soldbyggarna gjort sig en extra årstid. Därmed blir det litet mjukare övergång mellan sommar och höst. Det synes dem litet oegentligt att hoppa över direkt från sommaren till den frostiga och snöiga hösten. Tiden mellan den egentliga sommaren och hösten – september, oktober – kallas därför ”Begani”. Det vore f ö intressant att veta hur landsmåls eller ortnamnsforskarna vill tyda detta ords ursprung och betydelse.
När man hunnit så långt fram på hösten vill man just som i tankarna göra ett litet bokslut över det som varit under året. Fast egentligen är det väl bara de durkdrivna affärsmännen som kan göra ett vackert bokslut, medan vi andra får ta resultatet och saldot som det blir, Detta gäller nu både den enskilde och den gemensamma bygden
Man har bla byggt ganska friskt även på Sollerön, mest egna hem, men även skolan har fått eller får ett nytt tillskott av lokaler. Kyrkan har vidare fått bisättningshus, ny orgel och elektrisk ringning Ute på fastlandet fortsätter en annan bebyggelse nämligen sommarstugebebyggelse.
Här borde något kunna göras ifråga om rådgivning och kontroll innan det är för sent. Man får nämligen se sådana exempel av smaklöshet ifråga om byggnad, att själva stämningen och känslan för den vackra fäboden nästan försvinner. Uppe i Åsen fortsätter arbetet med Godtemplarnas fritidsgård och bara den blir färdig efter den senaste ritningen hoppas man att den skall bli både vacker och till fromma för ungdomen och även andra. Linbanan på Gesundaberget närmar sig sin fullbordan och på denna har man naturligtvis gjort sig stora förväntningar. Här kan man så gott som bokstavligen säga såsom det stod i en gammal visa;....”och hälen får ej skoskav mer, då skuldrorna får vingar”
I höstens tid vill nog den som hunnit till mera mogen ålder gärna drömma sig tillbaka till de verkliga höstkvällarna, då man var i fäbodarna och satt omkring den värmande och lysande brasan medan man slöjdade och berättade upplevelser och spökhistorier. Nu drar man bara litet på mun åt sådant och tror att man snart har utforskat allting mellan himmel och jord med sina sputnikar. Det kan ej hjälpas men det var dock som om vardagslivet haft ett helt annat innehåll då än nu.
Från Sollerö kyrka och söderut till den vackra byn Bodarna är det 2-3 kilometer. Där växte jag upp och vägen mellan den byn och Kyrkbacken gick jag många gånger i mörka höstkvällar. med tanke på allt vad man hört, var det ej utan att jag ”drog åt mig hälarna”, särskilt mitt i natten på hemväg från någon ”utflykt”. Vägen gick över en stor åker, Rannmyran, och vidare var det ett stort lertag invid vägen som delvis var fyllt med vatten och där grodorna förde ett verkligt oväsen på vårkvällarna.
Stället kallades för ”Lerdäjkan” och här hade man sett och hört litet av varje i spökväg. Nästan intill vägen stod här också en gammal lada, som ofta var tom från hö och som vinden ryckte och slet i. Det var här man med säkerhet hört ”utkastningar” skrika och vidare hade man med bestämdhet sett en ”keling” (kärring) där, som förflyttat sig med otrolig hastighet, nästan flög fram över marken. Var det att undra på man var rädd ibland, innan man var så ”upplyst” som nu.
Det berättas om en man med litet extra nerver som gått där förbi en mörk natt och hört skriet från ladan och gett sig den på att ta reda på varifrån skriet kom. Han kom snart underfund med att det ”barnskriet” kom från en flisa i pärttaket genom att vinden eller blåsten satte flisan i dallring. Naturligtvis var det riktigt, men därmed hade man ej lyckats utplåna spökbildningen kring Lerdäjkan.
Och hur går det med skiftet, frågar ni kanske. Ja det går sin ”vanliga gång”. Hantlangarna kommer och går, sätter ner råstenar och flyttar kanske dem. Folk skäller ut varandra och blir ovänner för livstiden . Menar man! Vi har dock alla fått något av gudagåvan att kunna glömma och så blir det väl även i detta fall. Och om 100 år, brukar man säga, gör detta ingenting, Ja hur ser f ö Sollerön ut om 100 år? Då hade skiftet varit onödigt ty då är hela ön skogbeväxt och något jordbruk existerar praktiskt taget ej, Med en ask tabletter klarar man födan under ett helt år. Det är egentligen bara den extra stora hjärnan som behöver litet tillskott då och då, Den vackra ön i Siljan kan man dock ej undvara. Jugen Jons tempel har blivit konferenssal för delegationer från Mars, Venus och andra planeter, som kommit hit i sina sputnikar för att överlägga om himlarymden.
Det berättas att när man höll på med takläggning av Sollerö kyrka, så var det en man med namnet Lafvas-Ull, som ramlade ner. Naturligtvis trodde man att han slagit ihjäl sig, men det blev bara en försvarlig grop i marken, där huvudet tog. Det vittnar om prima virke i en kropp. Men fortfarande finns det arvtagare efter Lafvas-Ull. Den som det nu gäller är Dunder Karl Olsson i Häradsarvet, vilken nyligen klarade livet efter en luftfärd från traktorn rakt ned i Ekorrån. För att förstå detta under måste man se platsen, nämligen bron vid Korvsågen, där traktorn gick över kanten ´Det ser nästan ut som man inte skulle kunna klara sig bara genom att hoppa från bron och ner i den steniga åbottnen. I detta fall hakade traktorn upp sig i en björk, emedan Olsson själv kastades framöver traktorn och ner i ån och fick samtidigt en del av vedlasten på släpvagnen över sig. Det var ett under att han klarade livet och kom undan med några mindre skador.
Mora Tidning 1 december 1948
Svenjoan