Ännu omkring sekelskiftet och tid därefter var trafiken på västra sidan av Siljan ganska livlig. Visserligen var det blott den egentliga forkörningen och ordet biltrafik var ej ens uppfunnet – långt mindre termen buss- och lastbilstrafik – men vissa tider, särskilt höst och vår, då timmerkörarna och kolkörarna kom dragande i långa rader till och från skogarna, var det ett rörligt liv på den slingrande landsvägen och ännu mer på färdställena längs denna. De ofta överförfriskade körkarlarna kunde ibland glamma och sjung så det hördes på stånd. Stundom var det också någon spelman med. Som gned på sin fela eller drog på ett klaver för att höja stämningen ännu mer.
Vid färdstället i Mångbro stod hästar med sina skogslass i en lång rad längs staketet mot gårdstäppan och mumsade på sitt hö. Leksandskarlar med vita yllestrumpor och skinnbyxor stramande kring benen gick knäande mot stugan med sina matspänner. De sparkade de spikslagna näverskorna mot farstustenen och klev in till Nisis Karin.Det blåser en kall decembervind och snön yr kring knutarna, men inne i det rymliga köket är det varmt och skönt. Framme vid köksspisen står värdinnan, Nisis Karin vänlig och lugn som vanligt, och ser till den stora kaffepannan, Det doftar av kaffe och nybakat vetebröd. Borta vid gavelfönstret sitter en ”kvännkall2 (kvarngubbe) och doppar i kaffe. Han är vitpudrad från topp till tå, till och med den hängande mustaschen och de buskiga ögonbrynen har fått ett lätt åstänk, och det garvade ansiktet verkar betydligt mildare. Malningen i den nybyggda tullkvarnen är klar och nu tycker han sig ha råd med en kopp kaffe före hemresan till gamla Sold. Och det lir nog även två koppar ty det kostar ändå bara 10 öre, 5 öre koppen. Med några tjocka goda vetebrödsskivor till blir det ytterligare en femöring. För övrigt är utrymmet upptaget inne i stugan, där färdfolket, både långväga och från hemsocknen, sitter vid sin matsäck eller en kopp kaffe. Då och då kommer någon snöig individ med istappar i skägget in genom dörren för att tina upp sig och få litet varmt i mun.
Så mycket förstår var och en att det måste vara både god vilja och tålamod för att hålla både kafé och färdstuga på den tiden. Och ändå gick det väl an, då det för det mesta var hyggligt och anständigt folk som kom. Men det kunde också vara motsatsen såsom då tattare och luffare kom pockande och gjorde sig hemtama. Detta var så mycket sämre som Nisis Karin för det mesta var hemma ensam med barnen medan hennes man var i skogen. Ofta gick det dock bra, och det var sällan några farliga intermezzon inträffade inne i ”Hållstugan” i det särskilt om sommare idylliska Mångbro.
I denna miljö i Mångbro, där den yttre världen drog fram på landsvägen som en film och flottbåtar och bogserbåtar pustade fram på Siljan nedanför där växte barn upp, barn som skulle bli kunnigt och duktigt folk. De skulle bli sjökaptener, busskungar, elektriker mm. I detta sammanhang skall vi dock endast i någon mån följa sonen Karl, den andre i ordningen på hans ovanliga karriär och levnad.
Han föddes i Mångbro den 21 februari 1893 och visade redan i unga år ett utpräglat sinne för båtar och sjön, Hans håg till sjömansyrket gjorde sig allt mer gällande och en natt drömde han om resor och äventyr i främmande land. Att göra båtar var hans käraste lekar och då någon ångbåt passerade nere på sjön sprang han vild av förtjusning ned till stranden.
Sin första resa till sjöss gjorde han före fyllda 15 år och det var med stor ängslan far och mor lämnade sin unge pojke att klara sig på egen hand. Föräldrarna hade fört en ojämn kamp mot sonens medfödda längtan till havet – deras böner hade varit förgäves. När sedan höst- och vårstormarna dånade kring stugan, suckade och våndades hans mor för honom. Det var i Gävle han tog hyra på en båt förta gången och kom sedan att far vida kring i världen och se främmande länder och främmande folk och raser.
Om sina resor och äventyr berättade den anspråkslöse f d Mångbropojken sällan, men var man försiktig och förstod att leda samtalet i rätt riktning kunde man få höra att livet på havet ej alltid varit så lätt. Under förra världskriget seglade han under amerikansk flagg och var med ett fartyg som förde krigskontraband och blev anfallet av en u-båt. Handelsfartyget hade kanoner, och nu uppstod en livlig skottväxling. Men eftersom u-båten hade större skottvidd kom handelsfartyget till korta vid duellen samt fick nio träffar och två döda. Den gången hade de alla varit sålda säger han om ej en jagare kommit och upptagit kampen mot u-båten. En annan gång hade deras båt lyckligt tagit sig över Atlanten och var just i närheten av England då han i nattens mörker kände hur båten passerade genom vrakspillrorna efter ett strax förut torpederat fartyg. Båten gick med släckta lanternor sakta fram genom spillrorna. Genom mörkret trängde nödrop fram från överlevande, men båten kunde ej förråda sig utan måste fortsätta. Detta var ett av hans kusligaste minnen.
”Djupt beklagande få vi meddela att Eder son Karl B Erlandsson är rapporterad saknad vid fientlig aktion på havet. Var god bevara konfidentiellt”
Detta korta telegram som var avsänt den 18 mars 1942 till anförvanterna på Sollerön, var ett av de många och gripande i all sin enkelhet. Telegrammet va avsänt en vecka efter det båten, på vilken Erlandsson tjänstgjorde, blev torpederad. Meddelandet skulle bevaras hemligt, och det är därför som händelsen ej blir publicerad förrän nu. Enligt brev från rederiet hade dess fartyg ”Caribsea” klockan 2 på morgonen till den 11 mars 1942 utan föregående varning blivit träffad av två torpeder och kluvits mitt itu. Av de 22 ombordvarande blev endast 7 räddade, vilka efter en förtvivlad kamp för livet upptogs efter omkring 10 timmar av en båt och fördes till Norfolk i staden Virginia. Karl Erlandsson som var förste styrman och således kaptenens närmaste man, hade blivit avlöst av andre styrman och befann sig i sin hytt. Han fick liksom de andra sin grav i havet intill Amerikas kust.
Som framgår hade den unge pojken som lämnade Mångbro för nära 40 år sedan avancerat till förste styrman. En ställning som han ej erhållit utan målmedvetna och energiska studier. Han fick tjäna Amerika under två världskrig och detta land blev för honom hans andra fosterland. Brevet från rederiet som är undertecknat av Raymond Morgan, slutar med orden; ”Han var på havet när u-båtarna var som mest aktiva runt Atlantkusten och trots att han var fullt medveten därom, kände ´han det som en plikt mot det land som adopterat honom att skydda och tjäna det i krigets stund. Hans hjältemodiga handling belönades med livets förlust, och han måste bli räknad till hjältarna i detta olycksdigra krig mellan nationerna” En ovanlig levnadsbana var ändad, och den utgör ett bevis på vilka möjligheter och öden som kan vara förborgade i en människas liv.
Nisis Karin eller Karin Erlandsson, hennes officiella namn, fick uppleva dödsbudet om sin son. Med värdigt lugn mottog den åldriga modern den smärtsamma nyheten I hennes blick kunde man blott se liksom en fingervisning om att ha kommit sin son närmare, Det behövdes alla Erlandssönerna för att till modern överbringa telegrammet om – en hjältes död.
Mora Tidning 20 december 1946
Svenjoan