Den beslutade restaureringen av Sollerö kyrka har fördröjts och uppskjutits undan för undan, och orsaken har varit många. Dels investerinsskatten, byggnads- och kreditrestriktionerna, dels alla erforderliga formaliteter. När man före midsommar beslutade att arbetet skulle igångsättas så fort som möjligt, så beräknade man att hinna lägga om taket före vintern. Men återigen drog det ut på tiden, varför byggnadsfirman Skoglund, Leksand som man träffat avtal med om arbetet, icke vågade avtäcka någon del av taket före vintern. Men däremot har man nu en tid bedrivit ett så gott som osynligt men mycket komplicerat förstärkningsarbete på kyrkvinden, varav tydligen framgått att kyrkorådets farhågor, som ofta betonats varit väl motiverade.
I anledning av detta arbete hölls häromkvällen ett gemensamt sammanträde med kyrkorådet oh arbetsledningen, närvarande var därvid arkitekt Börje Blomé, ingenjör Paul Bondesson, ingenjör Claes Soldh, byggnadsingenjör Nils Skoglund samt verkmästare och arbetskommitté. Överläggningen gällde hur arbetet skulle bedrivas och nu närmast lyftet av taklag inom kyrkorestaureringen. Hur komplicerat detta arbete var belystes av den närvarande sakkunskapen, men man var dock enig om att detta arbete måste göras för att avlasta tycket på själva valvet.
För att få en viss förklaring till det arbete som nu måste utföras är det nödvändigt att gå tillbaka till kyrkans byggande.
Den 27 juni 1780 började arbetet med att södra hörnstenen lades, och arbetet bedrevs denna sommar med sådan flit att man nått 13 alnar (7,8 m) högt från marken och ½ aln (0,3 m) över valvfoten. Nästa år 1781, uppfördes takresningen vartill fordrades ansenliga mängder virke till takstolar och takbräder, så att virke måste tas från det gamla kapellet. Den 14 juli samma år började spåningen av taket. Nämnas bör att redan den 16 september hölls den första gudstjänsten i den nya kyrkan. 1782 började man med tornbyggnaden, och den 8 oktober var inredningen av tornet så färdig att klockorna kunde hissas upp och ”låta deras ljud kringwäfwa och förkunna sådant i den nyfikna nägden (nejden)...” Nu var alltså även tornbyggaden klar. Åren 1783 och 1784 utfördes endast några mindre arbeten.
Först år 1785 den 30 maj började man med valvet, som var färdigt redan den 10 september samma år, då även den sista stenen lades som tillgick sålunda:
4 stenar hade murgesällen Segeholm gjort rum före, då var mycket folk tillstädes med bön och låfsång på hvalfvet, Herr Kyrkoherden Henric Eriksson skulle då nedläga en sten, Wälborne Herr Otto von Knorring en sten, nämndeman och kyrkovärden Kisnis Pär Larsson en sten. Sedan bars till Prästegården en kanna win, jemte brendewin och dricka, som fanns i Prästegården och frambars till förplägnad”.
Härav framgår klart och tydligt att taket och valvet uppförts helt fristående från varandra samt att själva taket varit helt självbärande, alldenstund valvet uppförts tre år senare än själva taket.
Närmare 100 år senare eller 1876 var man färdig att lägga på skiffertak, enligt protokoll den 26 december 1875, då det bestämdes hur det skulle gå till att köra hem skiffern från Falun till Sollerön. Det var väl underhållet av spåntaket som föranledde detta beslut, och skiffern betraktades väl som underhållsfri. Det senare har emellertid icke varit fallet eftersom spikarna rostat av och den ena plattan efter den andra har börjat ramla ner. Man borde med säkerhet kunna utgå ifrån att det är först sedan skiffern kommit på som man varit tvungen stötta taket mot valvet, Om man gjort detta samtidigt man lagt på skiffertaket eller senare kan ingen bestämt säga. I detta fall torde icke snön ha spelat någon roll eftersom den icke ligger kvar på kyrktaket såsom en del andra tak.
Arkitekt Blomé hade förordat kyrkspån – som nu också kan impregneras – vilket ur estetisk synpunkt varit lämpligare och därtill lättare. Detta skulle emellertid ha medfört en kostnadsökning på cirka 80 000 kronor – ej fullt utrett. Av kostnadsskäl har därför kyrkofullmäktige beslutat att använda den gamla skiffern, som då måste sandblästras.
På onsdagen var man färdig att börja lyfta på arkitekt Olof Tempelmans skapelse – alltså taket. Man vill gärna rekommendera var och en som är något intresserad i detta arbete att ta sig en titt upp på kyrkvinden. Man har tagit hål på kyrktaket på norra sidan och där tagit upp nödigt material. Det är rent otroligt viket virrvarr som råder häruppe just nu och strax före lyftet. Den som förut icke sett alla dessa stöttor på valvet blir rent förskräckt, men nu har tillkommit en massa åtgärder. Bland annat en sinnrik förstärkning med kraftiga skruvbara järnstänger, som korsa varandra snett över kyrkvinden och som utför en ren förstärkning till taket.
Nu har man placerat domkrafter på fyra olika punkter, och dessa punkter ligger över själva kryssvalvet, där man beräknat att trycket är störst. Nu står arbetarna vid ”spakarna”, kontrollant Bondesson kommenderar och arkitekt Blomé, kontrollant Soldh, verkmästare Stikå och flera till följer med spänning lyftet. Så för man spaken fram och tillbaka ett par gånger, man upplyser om att det gått ett par millimeter. Någon stötta har lossnat och man blir glad. Så flyttar man över till andra sidan och lyfter även där – mycket försiktigt. Nu lossnar flera stöttor mot valvet. Man har nått det beräknade lyftet med cirka 2 centimeter för att stöttorna skall kunna tas bort. Nu får det troligen bero med detta lyft tills det blir sommar och man har frilagt taket.
Hela denna valvkonstruktion är en sinnrik och djärv skapelse och har kunnat utföras tack vare grunden, hälleberget, Själva korsvalvet eller kryssvalvet bärs upp av sidoskeppen på kyrkan, och diagonalt håller de omkring 20 meter, själva valvet annars är omkring 14 meter.
Mora Tidning 13 november 1968
Svenjoan