Det finns säkert icke så många församlingar i Sverige, som har ett gammalt päronträd på kyrkvallen såsom Sollerön har. Det har blåst många vindar sedan Solleröborna började plantera de första träden framför kyrkan eller på och omkring själva kyrkvallen. Sedan man fått egen kyrka och kyrkogård, började man så småningom att plantera prydnadsträd, alldenstund det fanns vackra träd i den egna bygden – i första hand rönn och björk. Innanför kyrkogårdsmuren, på vardera sidan om kyrkan och framför den blev det nog rönnar, medan det kring själva kyrkogården blev björk. Allén från kyrkan mot prästgården blev också björk.
Men nu kommer något intressant, och det var troligen under prosten Godées tid. Då fick läsbarnen nämligen plantera var sitt träd i närheten av kyrkan, mest rönnar. Och ända inpå nya seklet stod det en rönn alldeles mitt på kyrkvallen, strax utanför ingångsportalen. Därför kunde många vid mogen ålder med stolthet säga, pekande på ett visst träd, ”detta är min rönn”.
Sedan dess har många förändringar skett uppe på kyrkbacken, gränserna har flyttats och nya ägare har tillkommit. Största förändringen är ju att kommunen köpt den s.k. Melinstomten och där uppförde kommunalhuset. Vid denna omdaning av kyrkbacken ”överlevde” emellertid ett päronträd, som stått på Melinstomten alldeles inpå kyrkvallen. Trädet är högt och ståtligt och blommar vackert så gott som varje år. Ingen gör anspråk på att äga detta träd, alldenstund frukten icke är så värdefull. Men den går att äta och folk som går förbi där plockar gärna upp några päron och äter. Att plocka från trädet går emellertid inte utan extra redskap. Nu skall emellertid ingen förledas tro att detta är någon ”allmän egendom”. Naturligtvis är det markägaren som är den verkliga ägaren av trädet. Denne ”ägare” är dock så generös, att han ser med tillfredsställelse på att var och en äter av den ”icke förbjudna frukten”.
Mora Tidning 14 oktober 1975
Svenjoan