I själva lövsprickningstiden kom en soldkulla hem från Amerika efter 52 år. En litet äventyrslysten 21-årig flicka reste den 1 maj 1903 ut i stora världen. Hon hette Anna Larsson och var från en av de fem Skräddargårdarna i Rothagen. Nu är hon åter och heter mrs Anna Hansson. När man nu träffar denna amerikanska dam, som talar ett förträffligt ”soldmål”, tycker hon att dessa 52 år gått mycket fort. Annars synes tiden ha farit varsamt fram med henne. Lockarna är visserligen vita, men hyn frisk och ögonen livliga och intelligenta. Och liksom sin släkt har hon talets gåva och ett gott minne.
Den båt hon gjorde överresan med var naturligtvis ingen lyxångare, även om förhållandena var något drägligare än Vilhelm Mobergs skildringar. Sjösjukan trotsade hon genom att regelbundet gå upp i matsalen. Efter en kort vistelse hos släktingar fick hon plats på ett hotell som servitris. Språket klarades med ett mycket begränsat ordförråd. Det räckte nästan med de två ord som Kox-Anders använde då han var i Amerika: ”bir”=öl samt ”visky”=brännvin.
Vad beträffar levnadsstandarden där på den tiden, särskilt bland farmarna, så var den ej så anmärkningsvärt hög eller knappast något högre än bland många på Sollerön. Kvinnorna hade nog i regel bättre än männen och visades större hänsyn, det förekom nog att männen rent av jagades på vissa arbetsplatser.
Så småningom kom hon till San Fransisco, gifte sig och drev en tid syaffär. Upplevde krisen 1931 och gjorde också någon dyrbar erfarenhet. Under denna tid träffade hon många sorters människor, trevliga och mindre trevliga. Under andra världskriget var det hemskt med alla sårade som vräktes in över San Fransisco. Hennes make hade upplevt jordbävningen i denna stad 1906, då den fruktansvärda branden gjorde större skada än själva jordbävningen. Själv hade hon också varit med om ett mindre jordskalv i en mindre stad, då ljuskronorna svängde och en del föremål ramlade ner. Men många stora olyckor eller äventyr har hon dess bättre ej varit med om.
Hemresan med Kungsholm och dess 800 passagerare blev en verklig lustresa, och vid framkomsten till Göteborg blev hon helt oväntat omhändertagen av en Solleröättling, som var anställd vid tullen. Han hade sett på hennes bagage, vart hon hörde. Vid Mora station kände hon ej igen sig, och sedan fick hon ”nya ögon” undan för undan. Ingen kände igen henne och hon ej heller någon. Bygden har ändrats mycket, och detta är bara som det skall vara. Och med något av amerikansk framåtanda fortsätter hon: utvecklingen skall gå framåt. De svarta järnspisarna och skurgolven har fått försvinna för något bättre.
Vad själva naturen beträffar så är det en stor skillnad. I Kalifornien står träden gröna året om och solen skiner lodrätt på marken. Luften är sällan riktigt klar utan ett litet lätt dis.
Här på Sollerön var träden så gott som grå då hon kom och på några få dagar blev det en härlig vårgrönska. Luften är mera ren och klar, och så får man se hur solen går upp i öst och vandrar vidare söderut och mot väster. Avståndet har krympt samman och tiden tycks också ibland ha krympt. Detta kan nog Anna Hansson nu intyga, då hon åter står på Sollerön efter sin 52-åriga tripp utomlands.
Mora Tidning 22 juni 1955
Svenjoan