Det finns väl knappast någonting utom tekniken, som undergått så stora förändringar under detta sekel som skolgången och undervisningen. Något som också i dag blivit ett samhällsproblem. Kanske kan det vara både intressant och nyttigt att göra en återblick i tiden och därmed göra en jämförelse. Man kan verkligen undra över hur folk kunde klara sig så gott som utan skola, samtidigt som det fanns så många stora män på skilda områden. Givetvis var det väl så att undervisningen skedde privat i många fall.
Under stormaktstiden inrättades skolor på storgods och bruk. Mot slutet på 1700-talet upprättades sockenskolor och ”fattigfriskolor”. I Sverige framfördes krav på obligatorisk folkskola av olika stånd, men speciellt av framsynta bonderepresentanter. Det blev olika kurser och skolor, men först sedan man 1861 beslöt tillsätta 20 folkskolinspektörer blev det ordning. Ordentlig reglering av undervisningen kom dock icke förrän med 1878 års normalplan.
Härav kan man förstå att skolan och undervisningen blev ganska olika på skilda orter. När det första försöket till skola kom till på Sollerön vet väl ingen bestämt. Men det kunde han varit någon ”boklärd” klockare, som kunde vara barnlärare, varit på husförhör eller visitation.
En bland de första folkskolelärarna på Sollerön, som man hört mycket om, är Erik Andersson (Fem-Jerk) från Nusnäs, som var lärare omkring 1870 och 1880. Men sedan växlade lärarna ganska mycket. Den period som vi nu skall ägna särskild uppmärksamhet gäller 1890-1900. Är det något man minns, så är det väl skolminnen: ”Till forna tider återgår min tanke än så gärna”. Både glada och mindre glada minnen.
Det börjar med upprop i ”Storskolan” (Lindénskolan), och då skulle jag kunna svara ja när man läste upp mitt namn. Detta klarade jag. Sedan fick min klass, den yngsta, gå till det gamla skolhuset på östra sidan av skoltomten. Där en vänlig lärarinna tog hand om oss. Hon hette Nanna Dalin, äldsta dotter till vår dåvarande präst, den legendariska kyrkoherden Lars Dalin. Med hjälp av ABC-boken fick vi nu börja stava och lära oss läsa innantill. Lektionen började varje dag kl 9 med raster, samt middag mellan 12 och 1. Sedan ytterligare 3 timmar till kl 4.
Nu måste jag åter berätta ett av mina allra gladaste och vackraste skolminnen. En dag hade jag glömt min skolmatsäck (tunnbröd med smör), och förtvivlad gick jag till ”Nanna” och bad att få gå hem och äta. Det var långt till byn Bodarna och skulle ha tagit minst 2 timmar fram och tillbaka. Då sade den vänliga Nanna: ”följ mej hem!” Det gjorde jag, och i prästgårdsköket fick jag en tallrik varm välling samt en smörgås till. Aldrig har jag ätit så gott, och många gånger har jag önskat att någon gång få tacka min snälla lärarinna Nanna extra för detta.
Vi flyttade för varje år, och nästa år blev det kyrkvärden, predikanten Sar Nils Andersson och han hörde nog till den mera stränga typen av skolmästare, där många blev kvarsittare.
Nu var småskolan avverkad, och nu återstod fyra klasser i folkskolan. Den första blev Anders Lundén nybliven lärare. Han brukade åka skidor från Utanmyra till skolan. Lundén höll ej skola så länge, han blev i stället predikant för Sollerö Missionsförsamling. Fjärde året blev i den s.k. ”Almaskolan” med Alma Garvé som lärare. Hon var även organist i kyrkan. En skicklig lärarinna som höll disciplin i klassen. Hon blev som bekant gift med folkskollärare Mats Larsson.
Nästa flyttning blev till folkskolläraren P Lindén, som hade både tredje och fjärde klass. Dessutom hade han även slöjdundervisningen i sockenstugan. Därmed var den obligatoriska skolgången avslutad Två år i småskolan och fyra i folkskolan. Hade man haft tur att bli kvarsittare så kunde det ha blivit sammanlagt 7-8 års skolgång. Men då man hunnit bli 15 år skulle man gå i konfirmandskolan, oavsett om skolgången ej var klar.
Som en sammanfattning kan man utan vidare säga, att några svårigheter med disciplinen i skolan på den tiden var det aldrig tal om. De små bestraffningar som måste ske för att uppehålla ordningen, tog så vitt man vet ingen någon skada av. Inte ens när pojkarna i avgångsklassen skulle hämnas konfirmandpojkarna genom att slå fina spikar i bänkarna i sockenstugan. där läsbarnen skulle sitta. Man räknade ej med att det först på söndagen före skulle hållas kommunalstämma i den ärevördiga sockenstugan. Naturligtvis blev det som en bomb slagit ner, när tunga stadiga kommunalgubbar satte sig, inte ont anande.
Med tanke på allt vad som skrivs om vår tids skolgång och ungdom, må det va förlåtet av den som varit med av gammalt och fråga: Går det att hålla skola utan disciplin?
Mora Tidning 17 april 1978
Svenjoan