”Päronpöjker på Sold” Ättlingar till soldat Brottare i finska kriget
Vi hade lång skolväg från södra Bodarna och upp till kyrkan, närmare en fjärdingsväg för at använda gammalt mått. Under gången till och från skolan hade man således god tid att både se och lära känna folket i gårdarna längs vägen. Det dagliga livet eller själva livsföringen var väl ganska lika i gårdarna och likaså var det väl ej å stor skillnad på folket heller, rent allmänt sett.Men det var en gård vid vägen, som man redan i skolåldern kom att fästa sig vid och den gården kallades för ”Pärongard. Namnet var väl smått ett öknamn, och det riktiga namnet var annars Sarjonsgården, i kyrkboken var gårdsnamnet bara Sar. Nu fanns det emellertid många gårdar i Bodarna med namnet Sar och dessutom fanns det två Sarjonsgårdar. För att skilja på gårdana så kom väl öknamnet att brukas mest. Och dessutom var det minst lika vackert som det ”riktiga”. Nu är det också så att gränsen mellan öknamn och vardagsnamn suddats ut allt mer och mer och i en del fall utplånats.
Efter den tidens fordringar så var det en välbärgad och välbyggd gård med fint timrade hus. Jordbruket och ägorna kring gården var också mycket välskötta. Allt detta gjorde att vi var förvånade över att familjen alltjämt bodde i en gammal vanlig stuga, fast de hade en stor nytimrad stuga, som endast användes som bagarstuga. Det fanns inga barn i familjen som bestod av två bröder och två systrar, dessutom var en syster bortgift, Samtliga var ogifta, och det var väl detta som vi tyckte var mycket ovanligt. De verkade vara riktiga praktexemplar hela syskonkullen, som ägnade allt sitt intresse åt gården och jordbruket så länge krafterna räckte. Till läggningen litet tystlåtna, försynta och tillbakadragna.
I kyrkboken under Bodarna nr 19 skrev sig husbonden för Sar Daniel Olsson f 1813 gift med Sara Olsdotter f 1813. Barn: Margit f 1839, Olof f 1843, Kerstin f 1847, Daniel f 1851, Anna f 1855. Samtliga förblev ogifta utom Anna som var gift till en gård i byn.
Det var resligt folk alla i familjen, och husbonden Olof brukade jämt hålla i tömmarna på en mycket frank märr som nästan halvsprang med kärrskrindan, då han kom körande på byvägen. Han gick för det mesta vid sidan av kärran. Hållande tömmarna med ena handen och kärrkanten med den andra. I yngre år var väl bössan ofta med, men annars låg den alltid laddad i översängen med den flätprydda ”folotn” (förlåt). För att ingen olycka skulle hända hade han alltid en liten lintått mellan knallhatten och hanen. Båda var kunniga yrkesmän, men det var främst Daniel som kom att ständigt syssla med timring och många stugor och hus har han varit med och timrat upp ofta småskrattade han och var glad när någon språkade med honom. Det var ej ovanligt att man kallade ofta karlar för ”pöjker” (pojkar) även sedan de blev gamla och därför fick dessa båda bröder ofta heta Päronpöjker.
Man hade kommit in i maskinåldern med förtjänster och penninghushållning, och det gamla självhushållet hade börjat ge vika. Slåttermaskinen hade kommit till bygden och betraktades som ett under. Karls Anders i Bodarna var dock ej så imponerad utan menade, att tre eller fyra riktiga ”slåttrer” med var sin sexkvarterslie (ca 90 cm) skulle kunna tävla med slåttermaskinen på dessa små lappar som här fanns. Naturligtvis slog slåttermaskinen genom fort, men det dröjde länge innan Päronpöjker tålde se en sådan på sina välskötta lindor. Men däremot fick man se hur väl de förde lien och hur vackert de slog såväl gårdsplatsen som ägorna ikring. Så gick tiden och familjen fick bli symbolen på hur livet och utvecklingen stannat av. Och vad var meningen med livet? De levde såsom sina förfäder, var detta något fel? Och allt var ju så förgängligt, Där satt de kring den öppna spisen, lagade den enkla kosten och rökte sin pipa, slöjdade litet med kniven, spann och stickade strumpa. Förnöjsamma hederliga, vänliga. Sov gott bakom de hemvävda förlåtarna....
I Björka fäbodar hade de en stor täppa för sig själva med åker och slogmark och vacker utsikt utöver Siljan. Här bodde de alltjämt i den låga stugan som deras stamfader soldaten Jöns Olsson Brottare timrat upp mellan de olika perioder han varit ute i krig. Innan han blev soldat står han i kyrkboken skriven som Sutter Jöns Olsson i Rothagen f 1761 och gift 1784 med Sara Jönsdotter från Bodarna. Han var farfar till familjens mor Sara Olsdotter såsom Kerstin Danielsdotter i familjen säger till Karl Lärka i hans uppteckningar, då hon berättar på sitt bygdemål intressant och levande om gamla händelser.
Men långt efter sedan gården och deras ägare försvunnit, lever minnet vidare. Om soldaten Brottare, som deltog i finska kriget och fick medalj för kunnighet och rådighet som båtbyggare, men även om hans ättlingar i Pärongard på Sollerön.
Mora Tidning 2 oktober 1967
Svenjoan