Ej så sällan överträffas den rena dikten av verkligheten själv och ofta finns det i de mest fantastiska skildringar en kärna av sanning. Vanligen har de stora författarna också utgått från någon verklig händelse såsom Selma Lagerlöf i sin bok Jerusalem och Nåsfararna. Detsamma gäller Vilhelm Moberg om utvandringen från Småland och många andra.
Hur skulle ej en Selma Lagerlöf ha kunnat trolla fram en spännande roman om Solinus från Sollerön, som nyss varit föremål för ett stort släktmöte och en intensiv forskning. Det är förre veterinären P Nordqvists förtjänst att den ringa bondpojkens märkliga levnadssaga kommit i dagens ljus. Det är ej mindre än ett storverk han utfört och som ännu icke är slutfört.
Det var under sin tjänst som veterinär Nordqvist fick höra gamle nämndemannen Vik Mats Andersson på Sollerön berätta om att man vid en bouppteckning i Utanmyra haft ett tråg fullt med silversaker efter en ”hovkonstnär” som dött i London. Nu blev Nordqvist intresserad och varje gång han besökte Sollerön fick han veta mer och mer och därjämte fick han i en gård i Bengtsarvet se en liten statyett, vilken föreställde den omnämnda hovkonstnären som hette Solinus. Och nu blev det som att plocka samman bitarna i ett pussel. Denna Solinus hette som pojke Dunder Anders Andersson och var född i Utanmyra 1709. Enligt en sägen skulle den unga pojken ha fått följa med till Mora för att se på något kungligt besök, men han var för dåligt klädd att gå i land och fick stanna kvar i båten. Under tiden roade han sig med att spela fiol. Han blev uppmärksammad och fick följa med. En annan version var att det var någon flicka från Sollerön som lämnat barnet i Stockholm till någon som tagit hand om det. Vidare han man sagt det varit två unga prinsar eller hertigar från England, som enligt vad det konstaterats kunnat ha varit anfäder till vår tids Winston Churchill, som besökt Mora och även Sollerön och därvid tagit hand om pojken Dunder Anders Andersson från Utanmyra, som redan vid 8 års ålder kommit till Stockholm. Han gick i skola i Uppsala och hette nu Solinus. Det finns en berättelse om att han här råkat i duell med någon och måste fara till England. Därom finns dock ej något bevis, men han kom dock till London ganska ung och fick då antagligen tjänst som någon förvaltare eller liknande tjänst. Någon ”hovkonstnär” torde han icke ha varit. Åtminstone finns han ej antecknad som elev vare sig i konsthögskolan eller musikhögskolan i Stockholm.
Det tycks ha gått honom väl, han blev förmögen och fick fastigheter och hus i det centrala London släkt och anförvanter på Sollerön blev också ihågkomna med gåvor och penningar. Hans önskan var att få komma tillbaka till Sverige och där tillbringa sin ålderdom och dö. Han beslöt att köpa en stor gård i Västgötabygden och skickade därför hem medel för ett sådant köp. Hans brorsöner Lars och Mattias fick i uppdrag att fara ner till Västergötland och köpa Skäggetorps gård. Ägaren fordrade då borgen, varvid Mattias sade till Lars att dra av sig strumpan och ta fram pengarna som borde vara borgen nog.
Solinus fick dock inte komma hem och vila i svensk jord utan avled i London 1776. Men dessförinnan hade han upprättat ett långt och noggrant testamente, där alla han haft beröring med tycks ha blivit ihågkomna Sedan bestämda belopp utgått till vissa personer och ändamål, skulle resten delas i tre lika stora delar mellan hans broder Dunder Nils Andersson barn: Lars, Mattias och Anna.
Men nu kommer det mest sensationella i denna intressanta och komplicerade arvshistoria – pengarna eller förmögenheten kom aldrig fram. En Dunder Anders från Utanmyra for nämligen till Stockholm och anlitade där en notarie Dufva, som skulle förmedla denna arvsutbetalning. Han fick fullmakt och nödiga handlingar för att få ut arvet, men bestred sedan att han haft något med saken att göra.
Och där stod nu arvingarna från Sollerön utan att kunna bevisa någonting. Och vart tog pengarna vägen? Ingen fakta finns och trots energiska forskningar av hr Nordqvist har man endast lösa teorier att gå efter. En av dessa är att Dufva, som hade förbindelser med järnbruken i Dalarna, skulle ha köpt Gysinge bruk för pengarna. Här finns alltjämt utrymme för forskarmöda eller rent av detektivarbete, något som alltid lockat.
Som förut meddelats har släktingar efter denna Solinus nyss haft ett stort släktmöte på Sollerön, vilket visat att släktkänslan ännu kan blomstra.
Mora Tidning 28 juni 1967
Svenjoan