Denna vinter har varit fruktnsvärt lång, i minst ett halvår, så nog går man och väntar på våren, på tussilago, spirande grönska och nyutslaget björklöv. Det är som om fåglarna vet mer om detta än vi människor. De kommer som vanligt fast snön ligger kvar och bygger sina bon och vet att sommaren skall komma. Den 22 april såg jag en flock tranor på låg höjd kretsa runt över gården liksom för attt se efter om det fanns någon barmark, där de kunde slå sig ned.
Det är emellertid så att den moderna livsföringen ej alls följer årstidernas växlingar såsom förr, tvärtom är det för många kanske de flesta likgiltigt om det är vår, sommar , höst eller vinter. Men när naturlivsföringen var en verklighet och långt därefter så levde människorna i dessa bygder intimt samman med den rytm och omväxling som de olika årstiderna dock ger. Detta var särskilt markant för Solleröborna, som bodde på en ö och som varje vår flyttade från ön och ut på fastlandet och på hösten åter tillbaka. Desutom tillkom flyttningen till de längre bort belägna fäbodarna. Till detta hör att dessa flyttningar mellan ön och fastlandet skedde med båtar ända fram till 1890-talet, då broförbindelsen mellan ön och Gesundalandet kom till.
Man var såldes helt beroende av Siljan och huru farbar den var. När isen låg gällde det att utnyttja den så långt det gick, och när det sedan var öppet vatten, var man helt beroende av väder och vind – även om Solleröborna var både skickliga och djärva sjömän, Den vanliga modellen av Solleröbåt blir mer och mer sällsynt, med de flesta vet väl i alla fall hur det går till att ro en vanlig båt. Både från själva Sollerön men ännu mer från de olika fäbodarna på fastlandet hade man en bra utsikt utöver Siljan och kunde väl följa den livliga båttrafiken där, inbegripen även en omfattande ångbåtstrafik. Man såg om det var värt att ge sig ut på sjön eller inte. Ur ”Solleröarkivet” följer här några glimtar från dessa färder och från långfäbodarna.
”...Den stora båten låg nu med aktern mot en stenbrygga, och från denna leddes nu boskapen i båten. Vilket vanligen gick bra med den del som varit med förut – något sämre med den yngre generationen. Till sist var båten klar att lägga ut från bryggan,.
Den s k storbåten hade en längd på ungefär 14 alnar och en bredd på drygt 4,5 alnar och kunde på en gång ta ända till 8 kor eller 6 hästar. För att underlätta påstigningen var akterns övre del nedfällbar, och från för till aker var en ”kätte” med kraftiga stänger ordnad, inom vilken korna eller hästarna stod tvärs över båten. På grund av det stora utrymme som djuren krävde blev det endast plats för två årpar, en roddare i fören och en i aktern. Det säger sig självt att en sådan fullastad båt inte kunde göra någon stor fart. I vackert väder gick det dock bra och i de flesta fall även andra gånger men att hålla upp mot hård storm med en fullastad storbåt var dock så gott som omöjligt.
Det var en vacker tavla, som ej saknade sina lustiga poänger, att se denna färja glida över det solglittrande vattnet. I fören satt Backpojken med hatten på nacken och den lingula luggen för pannan, grinande mot solen och tog då och då några brödsmulor ur fickan och kastade till den närmaste geten. Vid årorona satt Lund Mats och Liss Anders och förde med jämna årtag båten framåt. Bud Anna satt och småpratade lugnande med korna och lovade dem det allra saftigaste gräs att beta, bara det blev sommar och de kom till långfäbodarna. Skällkon Krona som likt en sjöman hade ”seglat förut” såg varken förvånad eller imponerad ut utan stod helt lugn och idisslade, medan hon såg ut över sjön. De yngre av släktet, som ej varit med och sett någt av världen förut, stodo stilla som statyer och bara stirrade på det skvalpande vattnet. En bock med smeknamet Horn-Pelle gjorde ett svagt försök att visa sig agressiv mot en något yngre rival, men Bond Lisa slog till honom med flata handen på nosen med orden : skäms du inte? Vilket var nog för att lugna honom och därjämte kom Per Glad, som satt mittemot henne, att retfullt anmärka: -Du Lisa, du vet hur manfolk skall tuktas.... - Ja, på det viset skulle man också ha gjort åt dig på söndagskvällen, skadeglad glimt i ögar. Det blev ett gapskatt och till och med Mårtens Olle som satt i aktern och höll kursen med styråran, drog en smula på mun, något som intfäffade sällan.
Men det var många sysslor och mycket arbete som skulle utföras så här strax före hemfärden, så att både Kristina och de andra hade fullt upp att göra. Hon och Mejt försummade dock inte att gå till dammen och bada och i brådskan glömde hon ett litet klädesplagg. Mot kvällen gick hon dit för att hämta detta, och medan hon gick med lätta hastiga steg på den smala stigen mot dammen sjöng hon så det ekade i skogen: ”..Nog vill jag gifta mig men aldrig med dig! Jag har en vän på böl.....
Aj! Skrek Kristina till, just som hon snavade på en framskjuten trädrot och nästan föll i armarna på Nils, som kom från motsatta hållet och doldes för Kristina av en fura, som stod just där stigen gjorde en krök. Hon hann inte resa sig förrän Nils fattat henne raskt om livet och lyft upp henne.
Kristina! ...
Nils! ...
Det var deras enda spontana uttryck för vad de kände vid detta oväntade möte. I detta ögonblick var ord både tomma och överflödiga och inte behövde dessa naturbarn någon skolning från vare sig film eller teater för att ge uttryck för vad de just då kände. Liksom verkligehten ofta överträffar dikten, så överträffas också den konstgjorda eller spelade scenbilden av den naturliga och vekrliga Det var som de två högfrekventa ledningar kommer i kontakt med varandra – det blixtrar till och så slutes strömmen.
Nu lade båten ut från land och roddarna började genast ta friska tag, medan Olle höll kursen med stryråran. Man hade redan hunnit ett gott stycke ut på fjärden och allt syntes gå bra. Johan och Gustav sparade inte på krafterna. Båten gjorde god fart och hästarna stod dropp stilla. Men på vattenytan började små krus visa sig, och vinden höll i båten och bromsade upp farten. Snart började sjögången: båten började gunga, och därför blev det allt svårare för hästarna att stå stilla.
Vi håller upp mot vinden pojkar medan vi kan och tills vi kommer i lä av holmarna, så får vi sedan falla undan litet snett för vinden och vågorna, sade Olle och gjorde en kraftig rörelse med styråran. Roddarna tog spjärn med fötterna mot båtens spant och rodde så det sved i händerna och armarna domnade, men allt saktare gick det framåt, Stundom såg det ut som om båten stod på samma ställe..
Nu ansåg Olle man hunnit så långt att man kunde lägga om kursen och falla undan för stormen, och sen skulle det icke dröja länge förrän man lade till vid bryggan på Sollerön. Men sedan kursen lagt om började båten kränga och gunga ännu värre. Hästarna blevo oroliga och tramade av och an med benen för att kunna hålla balansen. Blacken och Svarten kände sjögången mest och ramlade flera gånger på knä. Vilket hade till följd att stoet blev ilsket och började slå.
- Ge märren några brödsmulor Anders och försök att lugna henne , sade Olle.
Jag har försökt med det tycks inte hjälpa, svarade Anders och tog några tunnbrödssmulor ur rockfickan och gav det oroliga djuret. Trots allt lyckades de hålla hästarna på sina platser, man kom allt närmare land – överfarten kunde anses tryggad!
Pass opp! Ropade Olle plötsligt då en stor våg kom rullande snett akterifrån och slog in över båten. Blacken förlorade balansen och föll mot det ilskna och uppskrämda stoet, som ögonblickligen började slå och träffade Blacken lätt på ena bakbenet. Som stucken av ett bi eller våldsamt sporrad hoppade Blacken överbord och började simma mot land. Just som han tog det våldsamma språng, uppstod ett stort hål nerom vattenlinjen. Trävirket i såväl skyddsplankorna som borden hade under årens lopp blivit murket och motstod ej den häftiga påfrestningen från hästskon.
- Stoppa igen hålet med rocken Anders! Sa Olle.
- Om jag släpper mårren så hoppar hon efter och kanske även de andra och då kan vi komma i vattnet allihop svarade Anders och hans ansikte var likblekt.
- Lägg upp årorna, Johan och försök att stoppa igen hålet! befallde Olle och darrade på målföret. Fast Johan försökte att stoppa igen hålet så sprutade vattnet in, hålet var för stort och därtill ojämnt i kanterna. Då båten blev allt tyngre och farten saktade av, så började också vågorna att slå in. Ännu var det långt till stranden och ingen hjälp syntes till.
- Ta årorna, Johan, vi får ro av alla krafter och Olle öser vatten allt han förmår, får se om vi kan nå land, sade Gustaav med sammanbitna tänder.
En Karl syntes komma springande ner till sjöstranden och i hast skjuta ut en vanlig roddbåt. Stormen och vågorna låg mot land, med det var kraft i armarna på den som höll i årorna, och båten klöv vågorna så att vattnet stänkte högt om fören. Båten närmade sig den nödställda storbåten allt mer och mer, och så småningom var han framme, Det var också hög tid. Storbåten var i det närmaste vattenfylld och skulle ha börjat sjukna vilket ögonblick som helst.
- Gud ske lov! Jag förstod att det var du Nils som kom för att rädda oss, sade Gustav
- Jag såg hemma från gården att Blacken kom iland och förstod att det var på tok, svarade Nils och lade till vid läsidan. Sedan befallde han: håll nu fast båten Gustav medan de andra går i. Olle är närmast och går först i och sedan Anders och Johan och sist Gustav.
- Hästarna då? Frågade Gustav just som han hoppade över i roddbåten från den sjunkande storbåten.
- De klarar nog sig, svarade Nils, och i detsamma hoppade Svarten i vattnet och därpå de båda andra och började simma mot stranden. Storbåten flyter fast den är vattenfylld sedan den befriats från sin last och driver mot land....
Bara ett litet prov på vad våra förfäder kunde uppleva av fröjd, äventyr, kärlek, dramatik. Har vi egentligen så mycket att förhäva oss över?
Mora Tidning 2 maj 1969
Svenjoan