Redan i paradiset blev det bestämt att man och kvinna skulle leva tillsammans men redan där började också problemen med samlevnad – väl att märka genom en tredje part. Hur det än var, så vet vi av gamla testamentet och andra källor. Att man och hustru skulle bilda stommen i familjelivet och samhället. Detta höll judarna hårt på, omgärdat med stränga straff. Kärleken har dock ofta gått sina egna vägar, vägar som icke alla gånger passat för andra. Bländande skönheter har många gånger förvridit huvudet på både kungar och härförare. Till dem hör som bekant drottning Kleopatra av Egypten och många andra.
I vår tid har väl i stort sett kärleken och tycket för varandra fått vara avgörande. Men långt ifrån alltid. Rikedomar, beräkning och stånd eller samhällsställning spelar nog alltjämt en stor roll. Många romaner och skådespel bygger just på detta tema. Det mest kända är väl Värmlänningar
F A D Dahlgren (1816-95) ledamot av Svenska Akademien mm. Där får ju kärleken mellan Anna och Erik till sist segra trots Eriks faders myndighet och intriger. Hur många har icke tjusats av detta folkliga skådespel!
Den berättelse som nu kommer att återges, är hämtad ur Karl Lärkas mycket intressanta uppteckningar och återges ordagrant om ett giftermål, som kommit till genom ”bråkning” för 100 år sedan. Det är hustrun Karin i Bodarna, som för 50 år sedan berättar för Karl Lärka på Soldmål, intressant och spännande. Berättelsen återges först på Sollerömål, viket ger ett rikare utbyte, och sedan på svenska, så att även andra än sockenbor kan förstå innehållet.
Karl Lärka frågar Karin, vad en ”bråkmakare” var för en?
Ä skuld full va nå släjk munjuder, si du - släjkä så add tåjtn i ordning! - Ja, dem a bråka jop mi o, se o, anas ädd full etan åldär vurti nå av intä! O add ålder sitt an nå, då Niss byrdå go näst dem å framåld um int o ädd sku vilja eta dan... Men o tyckt att o kund full int säj varken ja äld nej, um jenn så o add ålldär sitt – Ä mund då full få va däst an bält go jån sjov å tålå um släjk saker då, tycket o, - Å eta ålltjop add dem beställa um, moder onums då å donda Niss, mäss an (kalln så o nu a ) va västå til å int visst nå alls um ä så bestyrdes jän emå Soldn. Så då han kam jåt sä, så add dem full uträtta ä fö onum o sä då. Å så må du tro ä stod full int å sä, förrän an kam bota mi jenn kväld. Sä fo an bota mon sä å bryå ackoder vi on o då å vilja vita ur o tyckt, så o lit o, att eta va nå så o int lagd si uti nå - an bällt nu full ta on (mig) möjtå, um ä va so att an add nå gott tä bjod on upå.
Men int vild i luvå åjt etan so kvickt intä – i add ju luvå bort mi å gät upå sumårn, så i skyldet bå å ä å ! Men an äldi si an å tyckt, att skuld ä va, så skuld ä va strax! (An add nug sätt i an donda Niss, så djick näst våss å bråket å va gåmål å full in, att va ä so an bar fick mi tä dra i alft dä minsta, så skuld int an släpp tagum intä, utan åldi si min att ä skuld stji djenast)
Å ur ä va, så djick ä då so då, så an lit: ja i staner jän upå dem beställninger i – så an vårt då kvär um nåti. - Ja, å sä um morgon så vaum vir nårda prästim å lasum - å an tog åjt lysning o medesumu! Ja å sä djyftet um vir våss o sumu sundag så ä lyset färdåt. Så upå tre vikur va ä beställt ålltijop!
Ja ä djick då sakt ä, så i visst rakt int ingules ur ä djick – ä djick undå ålltijop ä, alldeles så nån ädd läj ätter min påtjen. ---Så i flyttet bå åjter sä å, medesumu. Men nug va ä då släkså i ädd då tyckt att i ädd då sätt nid mi nå, då i tog donda - i ädd nu full i vurt djyft, möjtå, fast int i ädd fästa mi fö just donda. An fick nug vitå sä, må du tro, sä vir addum vurti djyfter – ä va full flerer då så litu a onom, att an add täj bort fö dem. Ä va ä fast ä va isn Bäck Lass, isn så e dod nu, så add an leti: du tog bort fö mi du! Men int så add an Bäck Lars då yppa nå släjkt fö mi intä , fast nug äld an å djick dan nå, å bällt full men nå les, må vita, fast an int duv ypp nå.
Men vir am då vir kemi bra sams ändå, fast å djick so aståt. Int a i alldeles böva vårå utå jätå – å nå utå ni våss am i då aft o – å arbet a i fändji å. Sä do o så gamlo, då i add veri da bar yvir jenn sumår, så vir vurtum bar två personer – i å kalln. Å släjker vaum vir i sju år, däst pöjtjen föddes, å ä vårt bar jen o, så int kan säj att ä alagdas å mi kripper äld intä, utan i a då mjo bälla må å a god dågå för dänn deln.:
Karin slutar med orden ”Int a i ve varken fattin äld räjk, utan i a aft så i a klara mi sonä!.
Fritt översatt:
Karl Lärka frågar karin, vad en bråkmakare var för en?
Det skulle vara sådana som var munviga och duktiga att prata. Ja dom har också ”bråkat” ihop mig och min man, annars hade det aldrig blivit något av. Hon hade aldrig sett honom, när Nisse kom och började underhandla med Karin, om hon inte ville gifta sig med Mats. Men hon tyckte att hon icke kunde säga varken ja eller nej, om en som hon aldrig sett. Det kunde väl få vara tills han kom själv och talade om sådana saker, tyckte hon. Och allt detta hade hans mor och den där Nisse bestyrat med, medan han (hennes nuvarnade man) varit i fäbodarna och ingenting visste om vad de bestyrade med hemma på Sold. När han så kom hem till Sold hade de berättat för honom, vad de bestyrat med. Och sedan må du tro det dröjde ej länge förrän han kom hem till mig en kväll. Då for han bort till mor och började ackordera med henne och ville veta vad hon tyckte. Hon svarade då att detta var något som hon icke ville lägga sig i – men tyckte hon, han kunde väl ta henne (mig) måhända om han hade något gott att bjuda henne på!
Men inte ville Karin själv lova bort sig så kvickt, hon hade för övrigt lovat bort sig till fäbodarna för att valla korna under sommaren och skyllde även på detta. Men han höll på sig och tyckte, att skulle det vara, så skulle det vara strax. (Den där Nisse, som gick hos oss och ”bråkade” och var gammal och förslagen, hade väl gett honom rådet att hålla efter om hon var lite tveksam och icke släppa taget). Hur det var så stannade han och blev kvar över natten. Ja och sedan på morgonen gick vi upp till prästen och läste och tog ut lysning. Och sedan gifte vi oss samma söndag det lystes färdigt. På tre veckor var allt klart. Det gick så fort så jag visste knappast nånting – alldeles som om någon drivit på med en påk.
Jag flyttade till Bodarna med detsamma men nog var det som jag blivit nedtryckt på sätt och vis – nog hade jag väl blivit gift om jag icke fäst mig just vid denna Mats. Detta fick han också veta sedan vi blev gifta. Det var flera som sade till Mats att han tagit bort för dem.
Men vi har dock kommit bra sams ändå, fast det gick så hastigt. Inte har jag behövt vara utan mat, och kläder på oss har vi också haft. Arbete har jag haft. Sedan den gamla gått bort, vart vi bara två personer, i sju år var vi ensamma tills pojken föddes. Det blev bara en, så ingen kan säga att jag blivit belastad med barn. För den delen har jag kunnat ha goddagar.
Karin slutar med orden:
- Jag har inte varit varken fattig eller rik, utan jag har haft så jag klarat mig.
Mora Tidning 8 mars 1971
Svenjoan