Det är ej utan orsak man blir beklämd över de ständiga rapporterna om spritmissbruk, särskilt rattfylleri och ungdomsfylleri, i dagens samhälle. Men kan tycka att allt detta skulle vara onödigt eller omotiverat i allt vårt välstånd. Livet kan väl aldrig vara så grått och torftigt nu längre att det skulle vara nödvändigt att komma bort från verkligheten med ett rus. Eller är det tvärtom Måhända kan det vara en tröst, om ej något försvar, att veta att dessa problem alltid tycks ha funnits - i olika former.
Det har nu gått bara drygt 100 år sedan husbehovsbränningen definitivt, åtminstone mer öppet, avskaffades. Denna händelse har lämnat djupa spår efter sig i folktraditionen. Man kan räkna med att husbehovsbränningen i Sverige i stort sett avskaffades år 1885, men givetvis fortsatte den ändå på många håll. Fast mer i smyg. Detta var särskilt fallet i Utanmyra på Sollerön, där man 1860 även trotsade kronobetjäningen. Länsmannen hade vid besök tre gånger blivit hotad till liv och lem och man hade dessutom skojat grovt med honom.
Men i början på 1861 tog myndigheterna i på allvar. Kronofogden läste upp upprorslagen på sockenstämman, det var förbjudet att gå ute på kvällarna och nätterna och fyrtio man ur Mora kompani förlades i Utanmyra till kronobetjäningens skydd från den 9 januari till den 15 februari. De berörda familjerna fick samfällt bekosta en del av kommenderingens underhåll. Det ersättas, att soldaterna lade beslag på stugan och sedan fick husfolket ta sin tillflykt till ladugården.
Karl Lärka skriver i sina uppteckningar om denna händelse i Forslunds bok, Med Dalälven bl.a. ”Måskeling” (Smis-Mejt i Rothagen f 1832) berättar: Håj-jej såks nu full minnas å möjtå! (ungefär: måtte väl minnas det). Ä va full just jän strid då så uff då! Hon fortsätter: Täjja! dem så äld-å brännet, vårt dem so förskräckter, så dem visst int värt dem skuld mi varken uka väsend etan vårt!”
De gammäsk äld nånting – ja, håj-jej la var ganska eniga om att ogilla lagen om att ta bort husbehovsbränningen. På fråga om de inte söp mera förr än nu så kunde svaret bli-” Å visst intä! Dem vant tåståger ätter dö nå”. Men nu när de ska köpa, ge de sig inte förrän de blir ”kabbfuller – ä e då mjo säkert ä”. Man hävdade att ungdomen blivit sämre och särskilt pojkarna hade förråats i sitt uppträdande och detta var, väl att märka, skogsrörelsens fel. Det var både roligare och vackrare förr, kunde det låta.
Naturligtvis har det alltid funnits många synpunkter på samhällsproblemen, men att det inte går att göra uppror mot kungen och rikets lagar, har ju dalkarlarna flera gånger fått erfara. Detta fick nu Soldbyggarna, i Utanmyra också erfara. Tio dömdes till straff, varav sex till böter och fyra till fästning. Bland dessa senare var storspelmannen Lafvas Anders Nilsson, kallad Knipen, som jämte sin hustru kom på Långholmen och därjämte miste allt de ägde Tack vare bybornas hjälpsamhet kunde de efter hemkomsten få tillbaka sin jord och sin gård. Inom parentes kan nämnas att Knipen jordades samma söndag 1906 som Zorns första spelmanstävling hölls i Gesunda.
För att kunna någorlunda rättvist bedöma dessa händelser i Utanmyra för 100 år sedan bör man komma ihåg, att det här gällde en urgammal sed eller rättighet, som betraktades som ett levebröd och en viktig del av livsföringen. Någon synd eller något lagbrott kunde det aldrig bli tal om. Ryss Lars, Nätlinken, i Gruddbo, som blev över hundra år, hävdade denna rättsuppfattning med eftertryck inför häradsrätten i Mora. Men socknens förtroendemän med prosten Godeée i spetsen såg mer allvarligt på saken, vilket framgår att ett sockenstämmoprotokoll av den 10 mars 1861: ”Med anledning af de oordningar som förefallit i Utanmyra och de olyckliga följderna däraf, beslöto sockenmännen, att till biträde åt sockenenämnden och vederbörande uppsyningsmän och för att gemensamt med dessa vaka över ordning och laglydnad, ytterligare för varje by utse tvänne uppsyningsmän, och blefvo följande personer kallade till detta förtroende, nämligen för
- Bengtsarvet: Anders Samuelsson och Bos Per Matsson
- Bråmåbo: Hed Mats Larsson och Håll Anders Andersson
- Häradsarvet: Bond Jöns Olsson och sol Lars Jonsson
- Bodarna : Sar Mats Olsson och Krång Lars Andersson
- Gruddbo: Rull Anders Persson och Grudd Mats Matsson
- Rothagen: Nishans Per Hansson och Bos Olof Andersson
- Utanmyra: Västra Dunder Anders Matsson och Bond Anders Matsson
Och då redan de begångna laglösheterna dragit offentlig skam över hela församlingen, som och måhända för dem kommer att vidkännas förluster och kostnader, gjordes ock, till förenämnda beslut, det uttryckliga tillägget att, liksom det tillhör varje bygdelag att inom sig upprätthålla ordningen, så skulle och varje bygdelag för sig bära ansvaret för den oordning och lagöfverträdelse, som hädanefter där förefalla”.
Att räfsten efter brännvinspannorna blev hård, så mycket vet man och så mycket kan man konstatera efteråt. Så vitt man vet har det inte ”lyckats” att bevara någon brännvinspanna åt bygden och eftervärlden på Sollerön. Naturligtvis sökte man så länge det gick att skaffa undan eller gömma dessa viktiga inventarier. Må det vara förlåtet att avsluta denna berättelse med just en sådan episod, berättad efter ”kungahästen” Måsan Lars i Gruddbo. En förnämlig berättare (Kungshäst = benämning på de som var med och drog den s k kungskistan från Älvdalen till Gävle) En söndagskväll satt några granngubbar vid kvällsbrasan hos Måsan Lars och pratade, som vanligt var på den tiden. Det var då jakten pågick efter brännvinspannorna. Lars själv kastade den lätta fårskinnspälsen över axlarna och gick ut genom dörren alldeles som om han skulle ut och ge hästen nattfoder. I smyg tog han däremot ut sin berömda travare och spände för ett lätt släddon, sedan han först placerat brännvinspannan på släden. Så bar det av raka vägen över den isbelagda sjön mot Björka fäbodar eller rättare sagt till Kansberg. Det var bara att lägga sig ner på bottnen av åkdonet och ”tjipa” till litet med mun, så bar det av så det bara fräste om släden. Det tog ej lång tid över sjön och snart var han uppe i fäboden, gömde pannan och vände om hem till Sold. Han körde försiktigt in på gården och satte in hästen. Inkommen i stugan satt gubbarna där fortfarande och pratade utan att ana någonting Detta var spänning och äventyr! - i bättre klass än bilstölder och raggarmetoder.
Mora Tidning 15 januari 1964
Svenjoan