Så talade vid ett middagsbord, den rika herr prosten, där han satt i all sin ståt; han talte så och drog en suck tillika och skar en bit av steken än och åt.
Det torde väl vara ostridigt att både kyrkan och prästen haft en starkare ställning i bygden och samhället förr än nu. Och även detta kan ha varit både på gott och ont. Det har funnits många präster, som varit verkliga herdar och hjälpt sina församlingsbor tillrätta både i andliga och världsliga ting. När prästen såsom förr tex drev ett betydande jordbruk, kunde det hända att han var en föregångsman på detta område och därmed införde nya brukningsmetoder i bygden. Detta har varit fallet med prosten C B Godée på Sollerön, som tjänstgjorde där under närmare 30 år fram till 1878. De senare åren genom vikarie. Enligt uppgift skulle det vara han som började med insåning av gräsfrö för att få riktiga gräsvallar. Förut hade man i stort sett odlat bara säd, mest korn omväxlande med träda Så gott som allt hö, man då skördade, kom från s k slogmark.
Men säkerligen var ej alla präster lika intresserade jordbrukare som prosten Godée på Sold, tvärtom har väl den föreställningen varit rådande, att prästen varit en herreman som bara fått sitta och ta emot sitt rika underhåll. Visserligen utgick lönen då in natura, tionde osv, men rikligt med mat på bordet var det medan hans församlingsbor fick klara sig så gott de kunde. Det är väl den senare typen, som Runeberg målar så dråpligt i ovan anförda strof. Och även Fröding är inne på samma linje: ”Våran prost är rund som en ost”..... Ibland kan det nog hända att verkligheten överträffar dikten, men här vågar man nog säga tvärtom och att dessa prästtyper, som skalderna skildra, hör till undantagen och till en förgången tid.
Den som berättar är en fd Gangnefskulla på Långshyttans ålderdomshem, änkefru Anna Lundgren, född i Gagnef den 16 maj 1875. Hon är äldst och enda flickan av de fyra syskonen, varav en pojke gått bort. Gifte sig 1901 och bosatte sig i Falun men blev änka när spanskan grasserade 1918. Senare flyttade hon till Hedemora socken, vilket förklarar att hon nu sedan fyra åt tillbaka njuter vård på Långshyttans ålderdomshem. Minnet och talförmågan är utmärkt, och hon hör till dem som fått arbeta hårt för sig och de sina. Som vanligt var på den tiden var det fattigt i hemmet. Man måste ut och tjäna födan så fort det gick. Bäst minns hon den tid, då hon bara var 13 år gammal och tjänade i prästgården på Sollerön hos Dalin.
Hon åkte med ångbåten Gustav Vasa uppöver Siljan och steg med ett knyte i handen av vid Sollerön. Det var dåligt med någon ångbåtsbrygga då, så hon klev nerför en stege i en roddbåt. I prästgården blev det främst frun hon hade att rätta sig efter och umgås med, och det egendomligaste var att den unga flickan från första början förbjöds att vare sig tala eller umgås med Soldbyggarna själva, som hon kallade för ”Soldkottar”. Det var tydligt att prästfrun under sin tioåriga vistelse på Sollerön icke lyckats komma i kontakt med öborna.
Fast flickan var så ung fick hon varje morgon kl 7 gå ut i ladugården och mjölka 4-5 kor utan att ha fått någon mat i sig. Det var ovanligt snålt och fattigt med maten, och ibland fick hon någon brödbit av en snäll, dövstum hjälpreda, Sol-Karin och denna brödbit doppade hon sedan i mjölk i ladugården och åt. Ännu minns hon hur gott det smakade. Aldrig fick hon äta vid bordet och vanligen bestod hennes kost av ”mjölksull” (brödsmulor i mjölk).
Dalin själv var snäll mot henne och brukade fråga, om hon var hungrig och om hon fick någon mat. Men varje dag måste hon dra smidespusten åt honom. I vanliga klensmedjor var det att ”trampa pusten” men här var det tydligen en hävstång att dra på-
En gång hände det att det kom två herrar från Falun till smedjan och frågade efter prästen Dalin. ”Här är prästen”, sade Dalin och pickade på bröstet. ”Är du i smedjan du”? Frågade en av besökarna. ”Ja, ja får lov att va i smedjan ja, det räcker inte till ändå”. Svarade Dalin med sin dova stämma.
Men det var ej bara i ladugård och smedjan som lilla Anna skulle hjälpa till, även veden skulle hon såga och hugga, hur obilligt det än låter. Till kyrkan fick hon följa med frun bara en enda gång, men så fort prästen sagt amen, såg frun på henne och då skulle hon gå hem till prästgården och sätta på ”jolpälon” (potatis) till middan.
Familjen i prästgården bestod vid denna tid av prästen med fru jämte tre döttrar och en son, några vuxna. Dessutom var också Dalins svärfar och svärmor där och hörde till hushållet. Det var således ej någon brist på arbetskraft, tycker man. Det synes därför så mycket egendomligare, att den unga flickan från Gagnef skulle vara med över allt. Det stackars flickan kämpade tappert och ville ej ge upp, men till sist måste hon skriva hem och tala om hur det var. I hennes hem var det fattigt men där rådde ordning och kristlig anda och hennes far var även predikant. Han kom till Sollerön för att ta hem flickan, men hur det var så tyckte man ändå att hon skulle försöka uthärda året ut, såsom sed var. Så blev det också, men sedan for hon hem och fick vitsordet, att hon varit duktig för sin ålder. och lönen för detta år blev – en gammal sticktröja och en kjol!
Hela denna berättelse och den rent omänskliga behandling, den unga flickan fått utstå, låter rent av otrolig och man frågar sig: hur kan detta varit möjligt? Här kommer man naturligtvis in på personliga och familjära problem, som man varken kan eller bör beröra, men så mycket vet man dock, att det bakom dessa ligger osämja och dålig ekonomi. En gång frågade Anna sin husbonde Dalin helt barnsligt, om han ej var glad över att man hjälpt honom studera till präst. På denna fråga blev det inget svar. Själv brukade Dalin berätta om livet bland hammarsmederna vid Lindesnäs bruk i Säfsnäs, hur man söp, slogs och spelade kort nästan för jämnan. Han blev sedan omvänd till ett kristligare liv och började studera till präst och kom därvid in på en levnadsbana, som var raka motsatsen till sitt tidigare liv. Men även om den begåvade smeden och prästen kommit bort från den hårda och råa miljön i hammarsmedjan, så blev dock livet i fortsättningen ej någon dans på rosor. Vägen blev törnbeströdd, och det var några av dessa törnen som den unga Gagnefsflickan alldeles oförskyllt kom att trampa på.
Men ingenting kunde bryta ned Anna Lundgrens goda humör, arbetsvilja och framåtanda. Sången och musiken blev också en stor tillgång för henne. Vid 15 års ålder började hon spela gitarr och har sedan medverkat vid många tillställningar. Tack var sin skicklighet i vävning fick hon en vidsträckt bekantskapskrets som hon sedan uppehållit en livlig förbindelse med. Hon har korresponderat med bekanta i Stockholm, USA och med prinsessan Sibylla och hennes dotter Birgitta, från vilka hon har brevkort och foto. Alla vackra minnen lyser som en aftonsol över Anna Lundgren, där hon nu njuter sitt otium i det idylliska brukssamhället.
Mora Tidning 26 augusti 1963
Svenjoan