Naturlöparen från Sollerön som fann Långholmsfångens gömda skatt
Huru ofta får man ej bevis på satsen, att ingenting är nytt under solen? Liksom på, att huru djärv dikten och fantasi är, så kan ha sin motsvarighet i verkligheten. Litteraturen är rik på skildringar där verkligheten överträffar de friaste fantasiskapelser. Personer som själva varit märkliga och egendomliga och därtill varit med om ovanliga tilldragelser omges vanligen med mystik och beundran – större ju längre tiden lider. Framstående kunniga och praktiska män bli fort bortglömda vid sidan av s k underliga människor, som därtill varit med om underliga ting.
Till dessa senare kan man med fullt fog räkna soldaten Lars Sund från Sollerön. Han var född i Gruddbo den 21 juli 1823 och dog i Utanmyra den 19 oktober 1914. De som sågo honom hans sista år minnas honom som en lång och mager gestalt, något framåtböjd, stödd på en käpp. Liksom sina sockenbor i gemen var han jordbrukare men han var dessutom mera intresserad av äppelträd än vanligt, Om sommaren gick har för det mesta barfota, kanske främst av sparsamhetsskäl men säkerligen också därför att de som voro vana att gå barfota funno det lättsammare att gå så. Och att folk fick lära sig både gå och springa på den tiden var ju fullt naturlig, tack vare det nomadliv som fäbodsystemet medförde. Under betesgången var det ganska vanligt att de unga fingo biträda, och då kunde det ofta bli kapplöpning med gensträviga kor och annan boskap. Säkerligen fick också Sund vara med om detta.
Det är ganska märkligt att Sund gjorde sig först känd och omtalad för sin ovanliga förmåga att springa, och detta under en tid då idrott, träning och tävlingar voro okända begrepp i nutida mening. Han var i ordets fulla bemärkelse en naturlöpare och han synes ha sprungit endast av rent nöje. Efter vad det berättas hade han också sin egen löpstil – han travade ej utan hoppade eller galopperade på ett visst sätt. Under en tid då brännvinet flödade och ofta framkallade vadhållning och kappkörningar var det ej att undra på om även Sund kom att tävla på sitt vis.
Lars Sund kom fram före hästskjutsen.
Vid Siljansfors järnbruk slog en bokhållare vad med honom om en kapplöpning från Siljansfors till Skålviksnäs vid Siljan. En sträcka enligt den gamla beräkningen på 5 fjärdingsväg, omräknat till nymil ca 1,5 mil. Vadet stod om en kanna brännvin, bokhållaren tog den snabbaste hästen och spände för giggen. Den långa gängliga Sund ställde upp vid sidan av den eldiga springaren, startskottet smällde och smederna hurrade. Sund förivrade sig ej utan höll sig bakom över halva sträckan eller till den s k Lejmansmyren. Då spurtade han lekfullt förbi som en yster fåle, gjorde några extra krumsprång och drog sedan med lätthet ifrån sitt sällskap och vann med glans det säregna loppet Siljansfors – Skålviksnäs.
Mellan de olika bruken var det som man kan förstå en livlig förbindelse, och ofta var det mer eller mindre viktiga ärenden som måste uträttas – långt före telefon och cykel. En gång kom det två hundar från Johannesholm till Siljansfors vilka på bestämd tid skulle vara vid Limå bruk i Leksand dit det var över 3 mil. Sund fick uppdraget att fara med hundarna så fort som möjligt, varpå han tog hundarna vid kopplet och drog iväg. Han hade varken sockervatten, blåbärssaft eller apelsiner att styrka sig med, men vid Hållkvarn – i Mångbro – ungefär mitt på vägen – var han in och tog sig en full mun med mjöl och så gick det vidare utan minsta paus. Till Limån kommo också hundarna på bestämd tid, Sund vid god kondition, men med hundarna var det så slut med att de genast dogo. Det senare förklaras därmed att hundarna ej fingo stanna en enda stund och göra sina naturbehov.
Men mystiken kring naturlöparen Sund har djupare orsak än hans förmåga att spring. Han ansågs vara ovanlig rik och ha gott om penningar. Visserligen levde han ej överdådigt eller klädde sig fint utan levde i stort sett som de andra, men det vara ändå vissa omständigheter som visade att Sund hade gott om pengar På alla möjliga auktioner gick han och ropade in varor. Han låtsades vara utan pengar när han skulle betala och lånade. Detta förekom också när han skulle byta hästar. Men någon anade oråd och märkte sedlarna och fick tillbaka samma. På den tiden fanns det vinhandel på Sollerön och Sund kom som vanligt därifrån med en stor butelj i en korg (minst 5 kannor) men ett stenkast därifrån brast bottnen i korgen och buteljen ramlade i gatan och slogs sönder. Utan vidare vände Sund om och fick en ny ”laddning”. På den tiden fanns det inga banker, och det vanligaste var att låna bort privat. Sund ville ej visa att han hade pengar och höll dem därför gömda i hemmet. En morgon råkade emellertid en bonde osedd gå förbi hans fönster medan han höll på att räkna stora buntar med sedlar. Ryktet om hur Sund kommit över denna förmögenhet skulle kunna bilda underlaget till en detektivroman.
Hittade Sund rånarens pengar?
När husbehovsbränningen omkring 1861 skulle avskaffas på Sollerön gick det ej utan maktspråk, militär ur Mora kompani måste anlitas. I Utanmyra tog man några på bar gärning medan de höllo på med den olovliga hanteringen. Några karlar voro till och med så desperata att de gjorde motstånd mot ordningsmakten, Detta kom att stå flera dyrt. Och de fingo plikta med så gott som allt vad de hade och därtill undergå straffarbete på Långholmen. Bland dem som dömdes var den s k Knipen, Kisnis Anders Nilsson i Utanmyra samt Peres Per från samma by. De fingo jämte sina fruar undergå staffarbete på Långholmen där de hade det jämförelsevis bra. Under samma tid hade också soldaten Sund vakttjänst där.
På Långholmen kom Knipen att arbeta tillsammans med en livstidsfånge, och blev därvid så förtrogen med denne att han omtalade att han rånat och gömt pengarna. Då han ej hade någon utsikt att bli benådad omtalade han för Knipen var förmögenheten var gömd, med villkor att han skulle leta fram den och ge hälften därav till livstidsfångens hustru.
Enligt uppgift låg skatten nedgrävd i en trädgård vid en gård, och när Knipen kom ut ifrån Långholmen uppsökte han också den angivna gården. Denna vaktades emellertid av en stor och arg hund, som gjorde det omöjligt att under någon tid av dygnet göra en undersökning, Knipen måste alltså resa tillbaka till Dalarna lika fattig som då han for, men före hemresan kom han överens med Sund att denne skulle avvakta ett lämpligt tillfälle att finna vad som blivit gömt och givetvis skulle också Knipen få sin del därav.
Sund litade ej enbart till sina snabba fötter utan gick mera metodiskt tillväga. Han tog tjänst vid gården och blev därvid god vän med den arga hunden och kunde således göra sina undersökningar vilken tid som bäst passade. På så vis lyckades han finna fångens skatt och drog så hem till Sollerön som en rik man. Men Knipen fick aldrig sin del, och att han därför ej hyste några varmare känslor för Sund är ganska förklarligt.
Det berättas också att Sund hade svårigheter att få sina stora sedlar växlade, vilka därjämte var nära att bli för gamla, Han fick emellertid hjälp av skogsförvaltare Oskar Schollin, och därvid kom man överens om att skicka ett bud till Norge och växla, Den som fick detta uppdrag kallades Hjärpen, vilket namn han fått för sin snabbhet på skidor. Efter alla sägner om honom synes han varit en fantastisk skidlöpare, som åkte utför det brantaste bergsluttningar och därtill kunde fara fort som en hjärpe. Han for nu till Norge och lyckades också växla sedlarna. Men i sista stund blev man misstänksam och kanske voro också sedlarna något för gamla. Nu hade emellertid Hjärpen kommit på skidorna och då var det för sent att hejda homom
Så lyder berättelsen om naturlöparen och kapitalisten Sund sådan traditionen format den.
Svenjoan
Mora Tidning mars 1945