Det har aldrig varit någon lätt uppgift att vara lagens väktare eller såsom det litet försmädligt heter – lagens hantlangare. ”Land skall med lag byggas” är en gammal visdom. Men då är det också lika viktigt att denna lag följes. Detta fordrar med all rätt arbetsamma, hederliga, laglydiga medborgare. Men detta är alltjämt vår tids stora problem och det har alltid varit det, fast i mera primitiva former.
När Sollerön fick sin första kronolänsman är icke exakt känt, men troligen fanns det ingen bofast länsman på Sollerön år 1861, då man var på jakt efter hembrännare och brännvinspannor i Utanmyra. Troligen var det kronobetjäning utifrån, eftersom de var förlagda i Utanmyra från 19 jan till 15 feb 1861 och därvid måste ha 40 man ur Mora kompani med befäl till sitt skydd. Enligt lagen skulle husbehovsbränningen vara avskaffad för länge sedan, men trots detta fortsatte man alltjämt med den olagliga hanteringen och kraftåtgärder med stränga straff blev som bekant följden.
Man har också hört berättas om hur fjärdingsmannen nästan ensam ibland fått häkta personer, och då kunde det gå dramatiskt till. Detta var fallet då han kom och skulle ta soldaten Per Lund i Bodarna och föra honom till fängelset. När Lund såg dem genom fönstret komma, ställde han sig vid dörren med besmanet, och just som fjärdingsmannen öppnade dörren fick han besmansklumpen i skallen och stöp omkull. Men då hoppade hans kraftiga medhjälpare fram och övermannade den vildsinte soldaten.
Någon gång på 1880-talet fick dock Sollerön en länsman vid namn Berg, men den verkliga kronolänsmannen och den som de äldre sockenborna minns bra var dock kronolänsman Olof Stadig som blev den siste med denna titel. Sedan blev det ju som bekant landsfiskal. Olof Stadig var född i Transtrand 1843 och kom till Sollerön, efter tjänst i Äppelbo, 1894. Jämte hustrun Elin hade han en dotter, Maria. Familjen bosatte sig i Bölgården (nuvarande Israelssons), men sedan i den sk Fjälsmansgården , där familjen bodde ända till 1913 då man flyttade till Järna.
Under närmare 20 år kom alltså den färgstarke länsmannen att stanna på Sollerön, och det var ej bara som en kronans representant han verkade här, han var aktiv och verksam på praktiskt taget alla områden under sin Sollerötid. Till sitt yttre var han imponerande, lång och kraftig, med ett kort helskägg – och rösten något av tordön. Undra på att han ingav en otrolig respekt, och även de värsta bråkmakarna drog sig för att komma för nära honom. Det har från andra socknar vittnats om hur det var på 1800-talets senare del med ordningen och superiet. Sollerön var naturligtvis inget undantag, och den nye kronolänsmannen tog nu som sin uppgift att bekämpa laster och seder bland ungdomen. Han drog sig icke ens för att gå i batalj med dem, så de måste springa undan. Och då kunde det hända på vintern att de kom ut på skarsnön. För pojkarna bar det, men när den tunge Stadig kom gick han genom skaren. Ja, bara ett bevis på hur lagens väktare ofta fått utstå elakheter och rackartyg. Men som i början nämndes var länsman Stadig icke någon isolerad person, tvärtom var han mycket aktiv och verksam på olika områden. Han var bland annat med och bildade Sollerö hästförsäkringsförening, som under en lång tid varit till stor nytta för Solleröns många hästägare. Många andra initiativ icke att förglömma, och bland dem bör väl särskilt nämnas den historiska folkhögskolekursen, som hålls på Sollerön år 1905 och var den första i sitt slag i Sverige. Där stod den imponerande gestalten tillsammans med elever och ledare Uno Stadigs och sjöng med kraftig röst. Där var han med trots kontroversen med prästen på Sollerön – senare även med Moras.
Men Stadig var väl först och främst en praktisk man och kanske ej i första hand jurist och åklagare, som det nya seklet fordrade. Vid denna tid fick han att göra med det mycket otrevliga och mystiska ”problemet Bläckberg” i Garbergs fäbodar på Solleröskogen. Man förmenade att ett brott förelåg eftersom en av skogsarbetarna där hade försvunnit. Ungefär ett år efter påträffades den döda kroppen i en tjärn långt från fäboden.”.
Från Amerika hade vid denna tid en fd Solleröbo hemkommit som tagit det fina namnet Newton, och han öppnade affär uppe på Kyrkbacken och sålde bl a en del förbjudna varor. Naturligtvis kom han i konflikt med lagen – i detta fall länsman Stadig. Det är lätt att förstå att det nu var svårt att dra upp gränsen mellan det rent juridiska och det personliga.
Obestridligen blev den 70-årige länsmannen utsatt för kränkande tillmälen, som han dock ej brydde sig om. Efter Stadig kom en ung landsfiskal till Sollerön, och ärekränkningen fortsatte med bl a en dikt i dåvarande tidningen Fäderneslandet:
Uti staden Sollerön, där bor en länsmanskyckling grön, Mellan glas och biran, för han spiran.
Länsman Stadig var en stor idealist och varmt religiös, och han hade säkerligen lärt sig älska Sollerön och dess befolkning. Men man må verkligen förlåta honom om han lämnade tjänsten med storlättnad.
Mora Tidning 25 juli 1973
Svenjoan