100-åring i USA berättar minnen från Sollerön
Lafvas Nils i spring Lake intervjuad till högtidsdagen
Efter det andra världskrigets slut har åtskilliga svensk-amerikaner gästat sitt hemland och efter många år åter träffat vänner och bekanta. Men det stora flertalet av svenskar i Amerika kommer dock aldrig hem till det gamla landet utan får nöja sig med att tala om det, hälsa dit – och kanske också längta dit. Detta senare trots att de lämnade sin hembygd drför att den syntes dem alltför torftig och tycktes sakna framtidsmöjligheter.
Den äldsta solleröbon i Amerika torde så vitt man vet vara Lafvas Nils Olsson från Utanmyra, som den 25 januari 1948 fyller 100 år. En sonson till hans syster och son till Dunder Olof Olsson i Häradarvet, Anders Olsson i Minneapolis, besökte Lafvas Nils på hans födelsedag i år, då han således fyllde 99 år Han var då rätt kry och var uppe och var klar i huvudet och mindes allting, Endast talet var litet otydligt men blev bättre när löständerna togs ut.
Hans far hette Lafvas-Ull och hans mor Hinders Karin, medan hans farfar hette Stunis Anders och blev 92 år gammal. Lafvas Nils var för övrigt bror till Zorns ”Hornblåserska”, Lafvas Margit, som också blev 92 år och dog 1937. Själv gick han i skolan till sitt tionde år och kunde då katekesen utantill samt därtill skriva rätt bra. Men när han skulle till och lära sig räkna, då tyckte fadern att det var nog, och då fick han sluta sin skolgång.
På västra sidan av Sollerön söder om Sundet ligger ett ställe, som kallas för Holarna. Där hade Lafvasfolket en gård, och dit brukade de flytta redan i februari. Där fanns ingen brunn, utan man måste ut på sjön och hugga hål på isen för att få vatten. Det blev lång vattenväg, och då hittade den unge pojken på att sela en ”oxe” – troligen tjur – och köra vattensån med. Medan han öste i vatten stod oxen alldeles stilla, men hem ”gick det i skutt” säger Nils, så det var ej mycket vatten kvar i sån när det ovanliga ekipaget kom hem. Pojken synes ha varit både äventyrslysten och uppfinningsrik, och troligen var det medan familjen var här som han slog alla tiders rekord med att färdas på Siljan i ett baktråg. Dessa tråg är som bekant gjorda av ena halvan av en grov trädstam, och här måste det ha varit ett mycket stort tråg. I vilket fall som helst så har det burit pojken, och denne har sedan paddlat ut till en stor holme, som kallas för Ramön
Vid fyllda 17 år var han i Norrland på flottning dit det tog en vecka att gå. Betalningen var 2 kr om dagen, vilket säkerligen var mer än man betalade hemikring. En vinter var han i Dalfors jämte sin äldre bror Anders och förtjänade då 60 kr. när man på våren gjorde uppräkningen då tog hans bror hela förtjänsten. Han begärde att få en krona men blev bjuden 10 öre Det var visst sed då, att de yngsta inte skulle ha något.
Lafvas Nils vill gärna föreställa sig Sollerön såsom då han reste därifrån 1968 – Gärdesgårdar överallt, kreatur och svin som gick ute och betade! Redan vid 19 års ålderlämnade alltså Nils hembygden. En vårdag hade han packat sin koffert i Gesunda, dit man då hade ”bufförat” och därifrån rodde han till Ryssa för att få ressällskap med John Suther (Ågå-Jöns). Därifrån rodde man till Mora Noret och övernattade i ”Aplonårgard”, Från Mora gick färden vidare med ångaren ”Mora” till Insjön och därifrån med häst och kärra till Falun. Sedan med tåg till Gävle och så med båt till Stockholm. Efter fyra dagars uppehåll i huvudstaden tillsammans med vänner och bekanta fortsatte man resan med tåg till Göteborg. Biljetten betalade Suther, och denna fick sedan Nils arbeta utav vid framkomsten genom att binda säd under skördetiden.
Snart köpte han land, 130 acres, och blev egen farmare. Men det var ej alltid bra betalt, för vad farmen hade att sälja. Ett år fick han endast 15 dollar för en ko och 7 dollar för ett lass vete. Vid 80 år slutade han att farma och bor nu hos två döttrar i närheten av sin förra farm. Av hans 9 barn lever 8, den äldsta 70 år och den yngsta 43.
När han bara var 8 år gammal så var det en ”Venjanskeling2 som spådde honom, att han skulle bli gift med en flicka i granngården. Men där var då endast ett litet flickebarn, hennes namn var Svarf Anna. Denna familj reste också till Amerika senare.
Som ung arbetade Nils i Minneapolis och träffade han där en flicka, och de blevo så kära i varandra, så de bestämde att de skulle gifta sig till våren. Sedan skulle de taga land och hon skulle hjälpa honom med allting. Det var vackra kärleksdrömmar. På våren dog hon. Nu gifte han sig med Svarf Anna som han blivit spådd. Men hon dog ifrån honom redan 1908.
På bordet ligger en stor gammal bibel, Karl XII bibel, och om den säger Nils: ”Den bibeln har jag läst igenom tre gånger”. Den farm som han nu bor på heter Spring Lake. På frågan om han någon gång längtat hem till gamla Sverige och Sollerön, så svarar han; ”Nej, dit har jag aldrig känt någon längtan”. Han skrev hem först efter fem år.
Mora Tidning 10 oktober 1947
Svenjoan