Det är väl känt att hemslöjd oc h hantverk har urgamla anor på Sollerön och i hela Siljansdalen. Säkerligen var yrkesskickligheten stor reda på vikingatiden eller för 1000 år sedan, varom de undersökta gravhögarne på Bjärsåkern lämnar många bevis. Detta var ej någon tillfällighet utan en ren förutsättning för befolkningens existens, Så har det varit ända in i våra dagar, även om hemslöjden kommit att bli en bisyssla eller en biförtjänst till de små jordbruken. Otvivelaktigt en lyckad kombination.
Nu har väl denna hemslöjd och yrkeskunskap varit begränsad till trä, metall, textilier eller väverier, däremot så vitt man vet icke till keramik eller lerkärlstillverkning. Men för Solleröns del finns det på sätt och vis ett undantag, man har nämligen även där gjort kakelugnar och mindre lergodssaker. Och det kan kanske vara av intresse att veta vem som stått för denna fabrikation på Sollerön. Han kallades för Duvlär-Anders och måhända kom namnet eller soldatnamnet Dåbblare. Namnet finns ej längre på Sollerön. Hans officiella namn var Bus Anders Andersson f 1823 och hustrun hette Marita Persson f 1822. Hon var från Utanmyra och han från Bodarna och familjen var att börja med bosatt i hans hem på den s.k. Duvlärbåck i norra Bodarna. Barnen var Anders f 1849 d 1854 samt Marita f 1864. Familjen flyttade senare till svärgården, en Resargård i Utanmyra. 1882 emigrerade hela familjen till Amerika. Denna Duvlär-Anders har gjort många kakelugnar mm på Sollerön, och han synes ständigt ha experimenterat med någonting. Hans största bedrift torde dock ha varit när han med oxvagn for tvärs igenom Amerika till Stilla havet. Detta endast i förbigående.
Tolla-Mariann och hennes Tage Larsson har redan hunnit skapa sig ett namn med sitt nya konsthanverk på Sollerön. Ingen kunde väl tro att det skulle få en sådan omfattning när Mariann började som på lek att forma lera och bränna i ett litet källarrum i Rune Svenssons fastighet i kyrkbyn 1959. Men det gick i alla fall till på samma vis som i antiken, en drejskiva som roterade med hjälp av fötterna. Man skiljer mellan olika slag av lergodstillverkning: olika material, olika behandling och olik bränntemperatur mm.
Här kommer man inpå många olika konstarter såsom fajans, porslin m.fl. och fajanskonsten existerade i Egypten minst 3000 f.Kr.
Nu har Mariann med sin make Tage Larsson sedan 4 år flyttat tillverkningen till sitt eget hem. Tollagården i Bodarna, en typisk småbrukaregård, som ej längre brukas för jordbuket. Där har man nu byggt en intressant kombination av verkstad, ateljé och bostad. De båda stugorna, som förut fanns, har man förenat med en ny timmerbyggnad mellan dem. Här har man bland annat intill ateljén skapat en pampig storstuga, där den stora spisen eller härden icke går av för hackor. Den är nämligen murad av utvalda flata och samtidigt släta och runda stenar. Det är stenar som inlandsisen och forsarna slipat fina under tusentals år. Men här finns också en del gamla vackra inventarier, som både makarna är glada över. Här arbetas för övrigt febrilt med byggnationen undan för undan av både Tage och hans svärfar Tolla-Johan. Det har tydligen ej varit någon svår uppgift för Tage själv att ”haka på” i denna nya miljö och detta konsthantverk, som keramiktillverkningen egentligen är. Men har man tillsammans med sin bror gjort 10000 arbetstimmar på en segelbåt och sedan seglat ”världen runt” och därtill varit svetsningslärare mm då är man precis ej någon nybörjare – om det finns blick.
Det har ej varit svårt att få kunder och köpare att hitta hit från Kyrkbacken, och här är det ofta folk som kommer för att både se och köpa. Ofta är det beställt förut och man får göra allt man hinner med, det blir därför endast några enstaka saker som så att säga ”serietillverkas”. I hela denna tillverkning är det handens arbete och blickens som är de skapande faktorerna.
Nu planeras det ökat utrymme i den närmaste uthusbyggnaden, där man vill förlägga tillverkningen och där folket får se hur det går till att forma leran. Då slipper kunderna trängas inne i ateljén och försäljningen. Det ligger optimism och skaparglädje bakom och manar till efterföljd, och varför skulle ej också någon annan kunna driva konsthantverk i bondemiljö?
Mora Tidning 7 april 1967
Svenjoan