Sollerö kommunfullmäktige beslöt nyligen att inköpa ett porträtt som sedan någon tid varit upphängt i sockenstugan. Porträttet är målat av Sven Hinders och visar en gammal förtroendeman i sockendräkt, nämligen Bråmå Jöns Jönsson från Häradsarvet.
Endast de äldsta inom församlingen vet vem denna förtroendeman var, men de andra har ej en aning därom Eftersom ännu ingen namnplåt blivit påsatt porträttet, skall nu här lämnas en liten biografi över denna märkliga sockenbo och kommunalman.
Bråmå Jöns Jönsson var född den 3 november 1812 och avled den 31 mars 1894. Familjen utflyttade den 14 november samma år till Stora Kopparbergs socken. Jämte många andra uppdrag var han fjärdingsman och kallades därför vanligen för ”Fjälsmans Jöns”. Hans gård kallades likaledes Fjälsmansgården och låg upp på Kyrkbacken, där länsman O Stadig bodde under sin Sollerötid och sedan hemmansägare Anders Hagman. Av sockenstämmoprotokollen framgår att han varit en bland Solleröns främsta förtroendemän innan lagen om kommunalförvaltningen kom till år 1862. Så var han bland annat kronofjärdingsman, ledamot av kyrkorådet samt ofta ombud vid sammanträden och förrättningar utom socken.
Redan nu nämnes han med det fina namnet sockenskrivare, men när den nya lagen om kommunalstyrelse kom 1862 fick han verkligen göra skäl för namnet. Då blev han både sockenskrivare och ordförande i kommunalstämman, vilka uppdrag han innehade i omkring 18 år. Detta var sannerligen ej bara något förtroendeuppdrag. Det var stämmor och sammanträden dagligen, ofta vidlyftiga frågor och tvister med grannsocknarna, landstinget, Konungens befallningshavande m fl. Som exempel kan anföras, att under hans första år som stämmans ordförande – 1863 – blev det ej mindre än 22 stämmor med lika många protokoll upptagande cirka 25 tätskrivna sidor. Dessutom tillkom alla andra inlagor och skrivelser till olika myndigheter som berörde socknen, för att nu ej nämna alla enskilda, som han givetvis ofta måste hjälpa.
Men Bråmå Jöns fick ej bara sitta vid ”pulpeten” och skriva fina protokoll i den tjocka boken eller sirligt formulerade inlagor till myndigheterna, han var i första hand bonde. Och det innebar för hans del att han skulle sköta jorden oh fäbodarna som de andra samtidigt som han var en bland bygdens skickligaste båtbyggare och var ibland med och byggde stora skutor. Undra på om även Bråmå Jöns kunde bli trött på sina uppdrag. Så står det i ett protokoll den 30 december 1876:
”Bråmå Jöns förbehöll sig få skrifvarebiträde på Socknens bekostnad vid vissa tillfällen om han skulle vid den vanligt sockenskrifvarens befattning qvarstå då så många besvärligheter och ledsamheten möta och så många nyheter från våra styresmän uppkomma som skola besvaras”.
Denna något missmodiga reflexion, som skrevs för närmare 100 år sedan, kunde gott ha skrivits år 1963.
Nu har ju den kommunala förvaltningen tekniska hjälpmedel i överflöd, men för 100 år sedan var skrivkonsten ej ens allmän, åtminstone då det gällde något mer än namnet. För sockenskrivaren var ju vanligen stavningen satsbildning, bruk av skiljetecken mm okända begrepp. Det blev väl att lära sig efter andras handlingar och skrivelser och det som sedan brast fick det sunda bondförståndet ersätta. Och det är förvånansvärt hur långt de kom med denna metod. De olika frågorna synes ha fått en grundlig behandling, och detta har sedan skrivits ned i protokollen med ett sirligt och mjukt språk. Det ligger något rent personligt i dessa minutiöst skrivna protokoll, där stor bokstav användes då och då för att understryka eller ge viss betydelse åt vissa ord Bråmå Jöns hade dessutom en mycket vacker och jämn handstil.
Mora Tidning 1 april 1963
Svenjoan