I ”Gruddbo på Sollerön” skriver Sigurd Wallin bl.a i sin artikel Kaptensgården, att denna legat strax norr om kyrkan och blivit uppförd av ”Capitain Bratt år 1680”. Kaptensgården har sedan blivit ombyggd flera gånger och innehades av en rad kaptener:
Wilhelm Gustaf Wrangel, Anders Blidberg, baron Wilhelm Armfelt – som hade besök av Abr. Hülphers – Gustaf Fredrik Palmfelt, baron Bernt Johan Clodt, Edvard Gyllenstolpe, baron Carl Hierta, Henrik Bury, Otto von Knorring och Hans Jakov Eggertz.
Flera av dessa boställsinnehavare står antecknade för nybyggnader, men i husesyninstrument år 1817 heter det utan vidare förberedelser: Caracters Byggningen hade, såsom utdömd blivit borttagen och nytt Caracters Hus på nära en half Fjerdings wägs afstånd från gården af efterträdaren, jemlikt med Höglofl: Kongl: Krigs: Collegium slutadt Contract, uppförd men ännu ej fullbordad; Hwadan Syn derå ej kunde anställas”.
Nu är alltså flyttningen till den nya platsen påbörjad enligt syneprotokoll färdigt 1819. Därmed är Kaptensgården flyttad till den plats som i dag officiellt kallas för Haraldsarvet. Men den nya platsen kom ej att få åtnjuta rangen av kaptensboställe mer än omkring 17 år eller till år 1835 då en ny lönereglering trädde i kraft och förflyttade chefen för Mora kompani till det förutvarande lötjnantsbostället i Mora-Noret och kaptensbostället på Sollerön blev fanjunkareboställe.
Även om denna förändring i viss mån utgjorde slutet på en storhetstid och förnämlig tradition för Solleröns del, så kom dock fanjunkaredynastin von Knorring attt skriva ett intressant blad i Sollerön historia. I det gästfria fanjunkarehemmet, med två pojkar och tre flickor, samlades framför allt bygdens ungdom till fest och trevligt umgänge. Förhållandet mellan militärerna på ”Herrgården” och Soldbyggarna tycks ha varit gott, samtidigt som de förras uppträdande och militären hyfs satte sin prägel på umgänget. Härom har man av den äldre generationen hört många berättelser. Otvivelaktigt var Fanjunkaregården något av Selma Lagerlöfs Ekeby i miniatyr. Men även denna familj gick ej fri från bekymmer eller var det romantik och tragedi?
Det var Daniel von Knorring - ”Gammelfanjunkaren” som han kallades som först kom till Sollerön 1836. Han var född 1805 i Äppelbo men kom från Mora till Sollerön samt återvände till Mora 1866 med hustru i andra giftet. Anna Ulrika Siljedal. Med sin första hustru, Elisabeth,”Charlotta Rathsman, hade han följande barn:
- Johan Gustav Edvard, född 1837
- Fredrik Bernhard, född 1839
- johanna Charlotta, född 1841
- Emma Christina, född 1844
- Selma Carolina, född 1850
Edvard gifte sig till Leksand och flyttade dit 1877, medan den äldsta dottern, Johanna Charlotta gifte sig till Storlafvasgården i Utanmyra med Lafvas Olof Andersson Hallin och flyttade med familjen till USA 1869.
Huvudfiguren i denna familj och den som kom att bli mest bekant på Sollerön var emellertid fanjunkare Fredrik von Knorring, vars liv kom att bli mera romantiskt och tragiskt än vad som vanligen var fallet på den tiden. Själv beskrives han såsom en något robust befälsperson, vilken var van att kommendera och som stundom ej skrädde orden. Rejäl att umgås med, samtidigt som han var en karl, och som sådan hade mycket att uträtta. Han var mycket intresserad av musik och spelade själv fiol, men gillade ej vilka spelmän som helst. En gång var det en spelman som förde stråken dåligt varvid fanjunkaren utbrast: ”Fy f-a ocken spelman! Fjälsmansson å inte kan dra stråken bättre. Ta hit fiolen åt mej”.
I Bodarna förälskade han sig i en ung och vacker ”gosskulla” som hette Knuts Karin Matsdotter, född 1844 och alltså fem år yngre än han. Knutsgården, hans svärgård, låg på en vacker plats mitt i byn och utan tvivel var det en välbärgad gård. Karin beskrivs som något kokett och lättsinnig, vilket framgår av en strof i en visa, som hon förärats med; Hon älskar vita gossar, men svarta allra mest”... Med vita gossar menas här bygdens egna, klädda i vit päls eller vit långtröja, medan de svarta var gossar av herrskapsstånd, med svarta eller mörka kläder.
När han var 24 år och hon 19 år – 1863 - blev det ett hejdundrande bröllop i Herrgården, där ingen mindre än den beryktade storspelmannen Hins Lars från Östnor i Mora stod för musiken. Men när livet skulle börja på allvar, tycks det ha blivit allt mer och mer svårt att hålla ihop alliansen. Och fanjunkaren lär mer än en gång ha sagt om friarestigen till Bodarna: ”Den här vägen skulle jag aldrig ha gått”. Avsikten tycks emellertid ha varit att på allvar bosätta sig i Bodarna, eftersom han där på svärgården byggde upp en större stuga, som kallades för ”byggningen” Denna brann tyvärr ned år 1879 och det vill synas som om denna händelse påskyndat söndringen mellan de båda makarna. Efter branden har fanjunkaren troligen åter bosatt sig upp i fanjunkarebostället , medan hans hustru bott i sitt gamla hem i Bodarna.
Efter cirka 50 år hade även fanjunkarebostället på Sollerön spelat ut sin roll, eftersom den sista fanjunkaren, Fredrik von Knorring, 1887 flyttade till Orsa. Till Orsa följde också de båda äldsta barnen, Anna och Daniel. Hur gick det sedan med vackra Karin, som fått bära namne ”Frun” sedan hon gifte sig med von Knorring? Hon utvandrade till Amerika 1891 med de två yngsta tvillingbarnen Anders och Carin födda 1876. Strax före avresan hade de båda makarna fått skilsmässa.
Ett 10-tal år efter att den siste fanjunkaren flyttat från Sollerön till Orsa, sålde Kronan gården med inägorna på auktion, medan skogen behölls. Gården i Bodarna såldes till Korsnäsbolaget. Inga kontakter med Sollerön finns längre.
På Herrgården hörs ej längre något skrammel av sporrar och värja, endast 1600-taletshärbret minner om en svunnen storhetstid. i Bodarna finns endast några grundstenar kvar på Knuts Mats Matssons vackra gårdstomt. Inga glada skratt eller kärleksmöten längre – ej heller några slitningar. Karin och den adliga Fredrik har gått till minnenas värld.
Mora Tidning 5 januari 1962
Svenjoan