Spännande björnhistoia från Sollerön
De som nu kommit till mogen ålder kunde i sin barndom få höra berättelser om de mest äventyrliga och livsfarliga nappatag med björnen, dels av jägare, som då endast hade mynningsladdare till sitt förfogande, och dels av vallkullor. De sistnämnda hade ej ens fruktat att slåss med björnen om bytet. Vilket ibland kunde gälla själva skällkon. Vi som då hörde dessa spännande historier anade då föga, att björnen inom några decennier åter skulle uppträda så nära oss som i våra grannsocknar, kanske till och med på våra egna skogar, nu anse ju många att björnen är ett ganska fredligt djur, som i vilket fall som helst ej utgör någon fara för människan. Därom må ju de sakkunniga diskutera, med här skall nu relateras en händelse från en tid då nalle var en svår fiende både för folk och kreatur, särskilt under den långa och vidsträckta betesgången.
Någon gång på 1870-talet eller möjligen något senare drog ett s k bufförslag på en av bufförsvägarna på Sollerö skogen västerut, och målet var Åsens långfäbodar, Sävsjöbodarna mot Järna till. Denna väg går ut ifrån Björka och Åsen samt går genom Flenarna söder om det mäktiga Flenberget och vidare förbi Umsi- eller Holmsjö fäbodar och därifrån västerut över det rätt så stora Råberget. Ett gott stycke väster om detta berg går vägen över en å som rinner ut i Grundmången norrut därifrån. Vid detta ställe. Som kallas för Svänk, brukade man ofta rasta och dricka då det var varmt. Det är också ganska troligt att det lag som denna sensommardag drog fram där också ville ta sig en vilostund. Men uppehållet hade även en mycket viktigare orsak.
De manliga i laget voro gamla jägare allesamans. Bland dem kan nämnas Krång Anders Andersson (Krånglars Anders) från Bodarna, född omkring 1840 och utflyttad till Aspeboda på 1890-talet. Den något äldre varande Knuts Mårten (Stur Mårten) också han från Bodarna. Vidare var det Klockar Lars Olsson (Klucker Lars) från Gruddbo, bössmed och låssmed och mycket annat, men först och främst var han en stor folosof. Han sävliga lugn visste ej någon brådska, men ofta voro hans uttryck träffande och originella. Dessa ”storskyttar” hade råkat få reda på att här i närheten hade den vida bekanta Jugen Nils lagt en björnsax och detta var nog för att jägareblodet skulle komma i svallning. De gjorde därför en lien avstickare in i skogen åt det håll där de trodde att saxen möjligen skulle vara och samtidigt hojtade någon till för att eventuellt väcka björnen. Ögonblickligen uppgav björnen ett fruktansvärt rytande alldeles invid dem strax bortom en buske och gick direkt till angrepp. Med en fart fullt värdig en sprinter satte de gamla jägarna av fram på vägen och vidare västerut över kavelbron, så att dyn yrde från de spikslagna näverskorna.
Björnen var hack i häl och vid den vilda flykten blevo de som voro äldst och därtill sämst att springa efter eller i slutet. Här gällde tydligen regeln att rädda sig den som kan, och de som synes ha haft de största chanserna därtill var de omnämnda skyttarna som sprungo förbi de andra. Därvid utlät sig en gammal gumma från Måsullgården: ”Anna få full ta mi så gamblest e” (Han får väl ta mig som är äldst). Klucker Lars svarade då på sitt sävliga sätt: ” Å lä då ingen kåjt mylå” (Det lär då ingen springa emellan)
Att alla trots den hotande situationen klarade sig berodde på att björnen hade saxen om ramarna Saken var den att den tunga stock som saxen satt fastkedjad vid hade lossnat, så att björnen kom i fullt raseri med bara saxen. Det hela visar vilken styrka och rörelseförmåga en björn i verkligheten besatt. Huruvida detta var sista björnen på Solleröskogen är ej bekant, men säkerligen finns det ej någon björnhistoria av senare datum.
Mora Tidning 22 februari 1945
Svenjoan