Ännu ligger snön kvar på bergssluttningarna och fäbodarna på andra sidan Siljan och själva Soll har också mycket snö kvar, även om åkrarna börja komma fram. Om någon vecka är det vår på allvar i våra bygder, och allt i naturen förändras. Innan dess kan vi ha tid att stifta litet bekantskap med några historier och original från Sollerön. ''Från de gamla husförhörens dagar finns det som bekant ett outtömligt förråd av historier från alla delar av vårt land- Det är fullt naturligt med hänsyn till husförhörens viktiga roll i församlingen och den dåtida livsföringen. Prästen och församlingsborna kommo då i kontakt med varandra på ett helt annat sätt än nu, och husförhören blev rent av som en examen för många. Jag hörde en minnesgod farmor i en granngård, född omkring 1815, berätta, att hon kunnat sin katekes utantill från pärm till pärm. Särskilt för unga och ogifta var det nödvändigt att kunna katekesen.
Ej sällan förekom det att man tagit sig en extra tår för att ej darra i knävecken. Detta var nog fallet med Örjan Anders i Bengtsarvet som tog nappatag med själva prosten, då denne ville kasta ut honom. Förargad utbrast då Örjan anders; ”Läjk mång stjäler så du frälser, ska i kun dra å dragvagnim, fast döjan gor ållt upå naver” (Lika många själar som du frälsar, skall jag kunna dra på dragvagnen, fast dyn går ändå upp på naven?”.
Litet mera godmodigt var det med ”Lilla-Olle” i Bodarna. När han hade läst ett litet stycke sporde han; ”Ska det vara mer? Prästen kom då bort och luktade på honom men sade ingenting, En annan gång tyckte prästen att Lilla-Olle såg otvättad ut, särskilt händerna var svartbruna, varför prästen frågade om orsaken. Svaret blev: ”Ja ar smort en läderhud, bäck å fett a fasna vi”. Det var på den tiden då man beredde läderhudarna hemma och då var det bara naturligt att händerna blev extra nedsmorda särskilt för Lilla-Olle.
Men även vid så allvarliga händelser som en ”utläsning” vid en begravning kunde det inträffa något intermezzo, som kom folk att dra på mun. Vanligen höll man till med både traktering och själva utläsningen i storstugan, det enda rummet utom en liten kammare som fanns. Innan det blev så vanligt med kaffe förekom det stundom brännvin, litet mera i smyg i något hörn eller vid skänken nere vid dörren. Under en begravning i Bodarna skulle man så där i hast och lite i smyg bjuda en gäst på en sup. Kosan fylldes i en hast och tömdes lika fort. Men då kom det som en bomb: ”Åj, däri ä! Åj, däri ä....” (O dör ja! O dör ja!) Orsaken var att man i all hast slagit i fotogen i stället för brännvin och den törstige gästen gav nu uttryck för sin ångest. Det hela var ju komiskt, då fotogenen troligen inte gjorde någon skada, även om den smakade illa. Vid en annan begravning i samma by gav fd soldaten Lund som varit med om så många äventyr, följande vackra avskedshälsning till en gammal vän: ”Ajö min di då Anders, vir am aft mång roli stunder ilag i å du” (Adjö med dig nu Anders, vi har haft många roliga stunder tillsammans jag och du.)
Om den Anders, som skrev sig för Markus Anders Carlsson och kallades Karls Anders, finns det många historier ett av hans svar har blivit ett bevingat ord på Sollerön. När barnen gick och läste för prästen på den tiden, var ej detta bara en formalitet såsom det nu ofta kan bli, nej, då var det som ett sista prov eller examen inför det verkliga live. Det hette att man skulle ”få lov”. Fick man ej lov kunde man läsa för prästen ett år till, och utan lov var det risk för att vederbörande icke fick gifta sig, eller åtminstone ej bli vigd av prästen. Det var därför vanligt att man kunde fråga en pojke efter avslutningen om han fått lov. Nu var det någon som mötte denna pojke, Karls Anders, då han kom från prästen och frågade honom: ”Fick du lov pöjkä (pojke)?! Svarade pojken I fannuma! Ordet ”fannuma” är ett typiskt dialektord, svordom med svävande innebörd.
Om Krångan-Mas finns det ju en hel flora med historier av senare datum. Det kanske mest kända är väl då han och Jerk var ute och letade mjärdar. Hur de än rodde och draggade, så var det omöjligt att finna den ena. ”Någon har väl stulit den” framkastade Jerk. Då sa Mats: ”I kan int begrip ur nån eller a sku kun finnat an, då int vir duvum finn an”. (Jag kan inte begripa hur någon annan skulle ha kunnat finna mjärden, då inte vi nu kan finna den.)
Dunder-Anders hade varit till Amerika och hade mycket att berätta därifrån. Vidare var han en ovanligt skicklig fiskare, och ofta kunde han meta upp fiskar där andra ej fick någon. När han berättade om sina upplevelser eller om vad han hört. Då var han bestämd och nästan arg i sin uppsyn. Skulle någon våga dra i tvivelsmål sanningen av hans utläggningar, fick han genast svar på tal. Han berättade en gång om färden över Atlanten hur väldiga 50 meters långa hajar kryssade kring fartyger. En yngre pojke som lyssnade vågade invända, att han i naturläran läst om att hajarna kunde bli högst 8-10 meter långa. Svaret kom ögonblickligen: ”Hå, dem a inna väx mytji sä dem trytjet do botji”. (Hå, de har hunnit växa mycket, sedan den boken blev tryckt).
Mora Tidning 20 april 1960
Svenjoan