Det är minst sagt förvånansvärt vilken jakt det är i dagens samhälle efter värdeföremål av olika slag: mynt, guld, silver, metaller av olika slag. Som bekant pågår för närvarande en speciell jakt efter malmer i Dalarna.
Kopparfyndigheten i Falun hade en gång i tiden stor betydelse för hela landets ekonomi. Gruvan i Falun fick konkurrens från många platser, där också fyndigheter av koppar gjordes.
Här skall vi i korthet nämna Flenberget med koppargruvan på Solleröskogen. Här ligger malmen så att säga uppe på berget och tydligen mycket svåråtkomlig. Trots detta skall man emellertid ha brutit malm där, som förädlats vid en hytta vid Mångsjön cirka 1 mil från gruvan.
Kring denna gruvdrift både i Falun och Flenberget har en rik legendbildning uppstått. Innan det blev någon järnväg mellan Falun och Mora måste man köra foror mellan Sollerön och Falun med häst. Det är från dessa kontakter man hört de mest förvånande uppgifter. Tex ”Skall du gå här och driva med häst, som har sådana rikedomar upp i Flenberget!” Här kan man nog tillägga: ”Ingen rök utan eld!”
Man vill i detta sammanhang göra gällande att konkurrensen från Falu gruva varit för stor. Andra förmena att det förekommit mutning.
Omkring sekelskiftet (1890-1900) var man i Bodarna i färd med att ta upp potatis strax invid byvägen, som går upp till kyrkan. Då kom en mycket elegant dam gående söderut mot byn. Hon var extra elegant och det frasade av sidenkjolen på lång håll. Man kan utan vidare säga att det är sällan man ser en sådan elegans på en ganska avlägsen byväg.
Den som vi nu kallade för ”guldfrun” var en av de många emigranter, som for till Amerika omkring sekelskiftet. Och där hamnade hon i den stora guldfebern i Klondyke, Kalifornien. Att det icke var någon vanlig svensk-amerikan fick vi snart veta. Hon hade varit med vid den stora guldruschen och nu ville hon hem och se sitt barndomshem i Bodarna för sista gången! (Gården kallades Rysnisgården). Hon hade en bror, Olov , som också farit till Amerika. Han var ej med nu.
Så småningom fick vi se hur ”guldsand” såg ut. Den var som grovt grus. Mängden som förvarades i en glasflaska, torde ha varit ungefär en halv kaffekopp. Hur som helst borde väl ”guldfrun” nu kunna citera Lars Lunells bekanta dikt: ”Vid Siljan är mitt hem”.
Mora Tidning 25 juli 1984
Svenjoan