Skidsporten och framför allt tävlingar är vid det här laget så omtalade och omskrivna, att man knappast orkar nämna ordet tävling. Tidningarna offra stort utrymme åt stortävlingarna och TV och radio följer med. Men egentligen är det ”stjärnorna” som omtalas och dyrkas mest. Skidan är visserligen populär bland skolungdom och även många andra, med den är långt ifrån var mans egendom, trots sin enastående lämplighet för såväl motion som rekreation. Som praktiskt redskap i det dagliga livet har den i våra bygder nästan förlorat sin betydelse. Man behöver emellertid bara gå tillbaka 50 år, så var det vanligt att en skogshuggare var utrustad med skidor Det kunde var långt till drivningen och djupt med snö, och då var skidan så gott som oumbärlig.
Att skidsporten drivits upp såsom den gjorts beror också mycket på skidindustrin som förbättrat tillverkningen allt mer och mer. Skidan är nu stark smidig, lätt och därtill kommer hela vetenskapen med vallningen. Lägger man därtill specialträningen som alla storrännare måste underkasta sig, så har man också rätt att fordra goda resultat.
Råkar någon av de yngre årgångarna en dag få tag på en gammal utsliten skida, kanske från förra seklet, så får han naturligtvis ett extra nöje, och de medlidsamma kommentarerna kan man lätt gissa. Naturligtvis kan man ej jämföra en skida från den gamla tiden med en tävlingsskida av idag men en fin s.k. tjurskida kunde vara både mjuk och stark och gå enastående lätt i lämpligt väder och före. Det har ju varit så, att de jägare och skogsmän som förr ränt på sina skidor, gjort dem själva och därmed gjort dem såsom de funnit vara bäst.
Detta med skidkungar är inte något nytt, sådana har även funnits förr. Åtminstone har det funnits legendariska storrännare. På Sollerön går ännu historien om Hjärpens fantastiska och halsbrytande skidåkningar. Han har rent av blivit som en sagofigur. Det är dock inte mer är 100 år sedan han kom till världen och hans verkliga namn var Flint Anders Andersson. Han kom från en av Flintgårdarna i norra Gruddbo, en gård som nu är borta och som även kallades för Ammagården, där nu endast den s.k. ”Ammabrunn” finns kvar. Han var född omkring 1860 och det är tydligt att han från ungdomen hade sinne för jakt och äventyr med färder ute i de stora skogarna. Det var vid denna tid som Oskar Schollin, senare förvaltare vid Korsnäsbolaget, var på Sollerön för att göra skogsaffärer, och då var Hjärpen med honom som skogvaktare. Hemmansägare Per Björk i Bengtsarvet berättar också, att Hjärpen skulle ha varit med den kände jägaren och historieskrivaren Gustav Schröder. Otvivelaktigt har han hunnit vara med om många bravader, innan han helt apropå lämnade Sollerön och for till Amerika. Då hade han nyligen gift sig med en kulla från Vika men hon blev efter hemma och ingen har sedan uppges det, hört något från eller om den oförvägne skidlöparen.
Kyrkmålaren-dekoratören Evald Håkansson på Sollerön har nyligen gjort en dalmålning som nu sitter på en vägg i toppstugan på Gesundaberget, och som motiv har han valt Hjärpen, just som han. enligt traditionen – störtar sig utför Gesundabergets brant mot öster, med kyrkan i förgrunden. Skinnpälsen står som en blåkullekvast efter honom. Kurbitsen och kyrkan intar givetvis en central plats på den vackra tavlan, som har följande överskrift: ”Här får ni skåda Solleröns första slalomåkare, Flint Anders Andersson, kallad Hjärpen, åkande utför Gesundaberget år 1883”
Men Hjärpen var ej endast slalomåkare, han var också längdtävlingsåkare. Den tävling det nu gäller var naturligtvis, som vanligen förr, föranledd av ett vad. Ofta gällde det brännvin, med troligen gällde det denna gång en kanna vin. Hjärpen ställde upp mot en travhäst, och starten gick troligen från Kyrkbacken på Sollerön, medan målet var i Mångbro, Vägsträckningen var den på vintern vanliga: över Siljan från Viken eller Levsnäs till Borrberg på Gesundalandet och vidare upp till landsvägen och Mångbro. Längden torde varit 6-7 km. Det är ej bekant om Hjärpen följde vägen eller inte vilket i detta fall ej spelar så stor roll några tider finns det icke och det gällde bara vem som kom först.
Av berättelsen att döma synes travaren inte ha haft den minsta chans mot storrännaren. När körkarlen hunnit ner på Siljan vid Levsnäs. Då hade Hjärpen redan nått fram till Gesundalandet vid Borrberg, ett försprång på minst två km. Från sjöstranden och upp till landsvägen är det några duktiga motbackar, som både parterna hindrades av ungefär lika. Man kan därför utgå ifrån att Hjärpen var i Mångbro med minst två km försprång. Om man utgår ifrån att det var en någorlunda god och medelmåttig travare, så borde den klarat denna sträcka på högst 20 minuter. En skidlöpare i sprinterklass skulle också behöva ungefär denna tid, om man räknar med de vanliga tävlingstiderna. Hjärpens prestation måste därför vara fantastisk.
Mora Tidning 17 mars 1961
Svenjoan