Sollerö intar i namn avseende en särställning med sina många namnformer och och olika stavningar. Vi har tex sett eller hört namnen: Sohl, Sol, Soll, Sold, Sohlön, Sollerön, Sollbygge Settungh, Sofia Magdalena, ej att förglömma och varom kyrkoherde Lars Dahlin en gång gav beskedet.” Den kärringen är både död och begraven för länge sen”. Varifrån namnet eller namnen sedan härleder från får väl de lärda tvista om Då har de åtminstone tre former att prova, nämligen själva orden sol av solsken, vidare gumman som skulle ha fått sju ungar på en gång och varit tvungen att lägga dessa i ett såll (sold). (Det senare går dock ej ihop med bygdemålet. Då såll uttalas med långt å-ljud till ”såld”). Det tredje förslaget – ej så dumt – kommer från Leksand, där man gör gällande att man där varit tvungen att ”landsförvisa” de värsta bråkmakarna och därvid satt dem i en båt och fraktat dem norrut över Siljan. Redan mitt för Sollerön hade man van varit tvungen att ”solda” av några stycken för att fortsätta vidare till Färnäs och andra bygder.
Vad som ger anledningen till dessa reflexioner om namn är en liten studie av den intressanta boken: Gamla papper angående Mora socken. Dess äldsta skattelängder. Författare är som bekant redaktör Anders Pers som utgav boken redan 1927. Säkerligen finns det många som ej vet om eller glömt detta förnämliga bidrag till bygdens historia, ej minst Solleröns. Anders Pers hyste ett varmt intresse för ”Soll”, som han ville att ön skulle heta och hemställde om en återgång till det gamla namnet, När tillfälle gavs besökte han gärna Soll, och en gång under hans sista år hade jag nöjet att träffa honom i hans hem i Västerås.
Men för att återgå till namn och namnformer, är det närmast förvånansvärt när det gäller personnamn, att gårdsnamnen ej synes ara så urgamla som man velat förmoda. Detta framgår med all önskvärd tydlighet av de många skattelängderna som utgör huvudinnehållet i boken och är det mest intressanta. Författaren konstaterar också att det med gårdsnamnens införande blivit ordning och reda med namnskicket, men att det på senare tiden blivit kaos och oreda genom namnbildning utan några regler.
De som tycker att Andersson, Pettersson och Lundström är för enkla och till äventyrs söker efter nya namn och helst med bättre stavningar kan säkert få goda uppslag i de omnämnda skattelängderna. Eller var sägs tex om
- ”Joen Engelb(re)etss”ij Mijcklaåss”,
- ” Henric Amunss if Wikulssbij”,
- ”Bencct Nills ij Orkarlebij”,
- ”Olaf Matess ij Wikledh”,
- ”Halvard Bondes”,
- ”Gamle Oloff Nilss ij Benssarbij”.
Alla i Solbijgge Settungh. Det behövs litet fantasi att läsa dessa namn, som återfinns i den äldsta av skattelängderna från 1539.
Även de egentliga byanamnen är delvis annorlunda än nu, samtidigt som några byar har försvunnit och några ha kommit till. I 1539 års längder finns byanamnen:
- Wttenmijra – Utanmyra
- Micklebij – Myckelbyn
- Amunssarffue – troligen i Bengtsarvet
- Offuanmirja – Ovanmyra, finns ej nu
- Orkalebij – finna ej nu
- Boda – möjligen Bodarna
- Lunden – finns ej nu, möjligen Lundgärd
- H(er)uessareie – Häradsarvet
- Vijka bd – finns ej nu
Men naturligtvis är det icke namnen som är det viktigaste i dessa längder utan själva skatten och hur den togs ut. Som Anders Pers framhåller, är det främst den första av de tre skattelängderna och en uppskattningslängd för Älvsborgs lösen som är intressanta.
Skatten enligt 1539 års längder var en naturskatt, som utgick i ekorrskinn, och den var sannolikt den äldsta formen för kronoskatt härifrån bygden. Den kallades för ”skoge skatt” och skulle betalas bondelagvis som en kollektivskatt. Skatten var uppdelad på settungarna. Och anmärkningsvärt är att Sollbygge settung skulle betala mest. Att döma härav skulle skattekraften ha varit störst på Soll, som fick leverera två timber på sina åtta bondelag, medan Östbygge settung med sina tolv bondelag fick leverera endast ett timber och två belgar och Älvdals settung med sin elva bondelag ett timer, 16 skinn. Ett är 40 skinn och en belg lika med ett skinn.
Då det är antagligt – säger författare – att skinnen icke löstes med pengar utan utgick in natura så har vi här en förklaring till pilbågens allmänna bruk vid denna tid i dessa bygder. Även om det på den tiden var gott om vilt, så blev det en kraftig åderlåtning på ekorrstammen inom Sollbygge settung, som skulle ut med 80 ekorrskinn. Här kan en liten anekdot vara på sin plats. Vid tiden för Gustav Vasas resning skulle morakarlarna ha lagt bort bruket av båge och tvivlade därför på att kunna träffa dansken. Men älvdalingarna bemötte deras klenmod med frågan:”Ulir inte ir ittå danskan då ig al ittå furufnatten” Fritt översatt :” Skulle inte ni träffa dansken, då jag kan träffa furufnatten (ekorren)”?
Mycket intressant är 1571 års uppskattningslängd för Älvsborgs lösen. Denna skatt skulle betalas i hårt mynt eller också i guld, silver eller dalerstycken Det är förvånansvärt att dalkarlarna betalade denna skatt utan minsta knot. Man får ett intryck av välstånd, säger författaren. Detta förstärkes ytterligare av uppbördsmannens förklaring, att han uppburit den taxerade skatten, en tiondedel av befolkningens lösa förmögenhet.
Sollbygge settung synes ha stått sig mycket bra enligt denna längd. Utom ungdjur, får och getter i så gott som varje gård, har man i regel haft 4-5 kor. Koppar har det funnits i alla gårdar, silver och även kontanter i några fall. Bengtsarvet och ”Amundzarffwet” (låg troligen i Bengtsarvet) hade de rikaste bönderna. Joenn Andersson redovisar bla 19 lod silver och 8 kor, och det sammanlagda värdet utgör 211 mark och 7 öre. Där kommer ytterligare fyra bönder som redovisar silver och som har slutsummor på 128, 207, 156 och 175 mark och några ören.
Då man i dagens samhälle, fullproppat med bekvämligheter och tekniska hjälpmedel, som ingen kunnat drömma om, ser tillbaka och vill göra sig en bild av svunna tider, vill det gärna bli med en blandning av medlidande och översitteri, - Vi står i dag på ett oändligt högre plan än våra förfäder! Men nog är det både intressant och överraskande att konstatera att på 250-400 år har själva levnadsformen på Soll och i hela Siljansdalen ej ändrats så mycket som man gärna vill tro. Kreatursbesättningen tex 4-5 kor med ungdjur har ju varit ganska konstant ända fram till 1930-talet, och det är ju kreatursdriften, som i stort sett varit det viktigaste inslaget i folkförsörjningen. Det är i denna samhällsstruktur som den månghundraåriga allmogekulturen i Siljansbygden bildats och frodats, vilket man bör ha i särskilt minne. Våra problem i dag är av annan art än våra förfäders men de är sannerligen ej mindre. Gårdar och byar avfolkas, ladugårdar tömmas och åkrar växa igen, till och med framme i den egentliga bygden. Befolkningsströmmen till städerna fortsätter osv Det är bara en omställningsprocess av samhället som försiggår, ju fortare dess bättre säger en del- Allting skall sammanslås i stora enheter, det skall centraliseras och rationaliseras. De väntade välsignelserna av dessa stora förändringar har låtit vänta på sig, men däremot har man fått bevittna motsatsen.
När man från Gesundabergets toppstuga blickar ut över Siljan och Sollbygge settung, då vill man trots allt hoppas att denna säregna bygd skall leva och samtidigt bevara något av det bästa som våra förfäder lämnar i arv efter sig.
Mora tidning 10 april 1961
Svenjoan