Liksom så mycket annat i vår tid har handel och varudistributionen haft en utveckling, som ingen kunnat drömma om. Man kan bara nämna de stora varuhusen och snabbköpsbutikerna inte bara i storstäderna utan även i vanliga centralorter. En kund som icke är van att röra sig i denna miljö, blir både bländad och smått förvirrad första gången han kommer in i en sådan affär. Först och främst en rolig mängd av varor av alla möjliga slag, utlagda som på en utställning. Och vidare alla småförpackningar med prydliga etiketter. Men mest chockerad blir nog kunden första gången, då han skall börja plocka i varorna och ta för sig vad han vill ha osv. Sedan slutfasen då han måste gå genom den ”trånga porten”, kassan, redovisa sitt innehav och betala. Har han stoppat något i innerfickan? Detta är väl i stort sett bilden av en modern handel år 1973.
Och hur var bilden för bara 50–60 år sedan? I handelsboden kunde det vara ganska fullt med folk, som samtalade med varandra om vardagliga ting och om nyheter. Bakom disken plockade expediterna fram varor och slog in dem med en otrolig virtuositet. Och ute var det ofta någon med häst som väntade, man skulle nämligen ut till magasinet och lassa på några tunga varor såsom en 100-kilossäck mjöl, sill, strömming, byggnadsvaror, fotogen mm. Tyvärr fanns det också en del kunder, som knappast skulle handla någonting utan bara stå där och prata tills affären stängdes någon gång vid 10-tiden på kvällen.
Naturligtvis går det icke att jämföra den gamla tidens varuförmedling med vår tids, men man kan dock icke komma ifrån att utvecklingen skapat en övertro på de stora varuhusens förmåga att förse allt folk på alla orter med nödvändiga varor till lägsta möjliga priser. Detta med lägsta möjliga priser är naturligtvis ett ganska svävande begrepp, men för att använda en vanlig bokföringsterm, som alla stora affärer måste användas, nämligen driftkalkyl, kan man få ett litet begrepp om detta. Denna är nämligen skillnaden mellan vad varan kostar, då den ligger på disken eller utlagd på lagret, och vad kunden får betala i kassan. Denna skillnad måste nämligen täcka affärens alla omkostnader och därtill ge ett visst netto.
Nu får ju var och en bilda sig en egen uppfattning om detta, men ett är dock säkert, att den enskilde handelsmannen alltjämt kommer att ha en viktig uppgift i varudistributionen.
Det är tydligt att även affärsbegåvning går i arv, och detta gäller icke minst Trappsläkten på Sollerön, som började med Trapp Lars Andersson i Gruddbo, född 1836 och död 1902. Han var gift två gånger, första gången med Svarf Anna Andersdotter från Utanmyra och andra gången med Svarf Karin, kallad Lund Karin, från samma by. Trapp Lars var en av de få, som konkurrerade med Malungs-karlarna i hästaffärer.
Annars började han med att köpa upp hudar och skinn i gårdarna samt hade dessutom ett litet varulager i hemmet. Men hans stora intresse var väl att fara till Norge och köpa hästar. Dit for han ofta i sällskap med några Äppelbo-karlar, och den som ville ha en äkta norskhäst, fick den ofta genom Trapp Lars.
Och att han var väl känd i gränsbygden i Norge framgår bland annat därav att när hans sonson, Lars Trapp, var på bevakning vid gränsen 1940 i Gördalen, så träffade han en gammal norrman, som frågade efter hästhandlare Trapp Lars, som han mindes väl.
Eftersom denne äldre Trapp Lars ofta var ute i affärer fick hans son Anders sköta om gården och jordbruket så fort han växt upp, Det var under en resa till Norge som hästhandlaren Lars dog i Ryssa 1902. Han hann nämligen icke längre. Han kände sin bygd och dess befolkning väl, och det torde knappast ha funnits någon stuga, som han icke besökt.
Men hästhandlaren har fått efterföljare, fast på ett annat plan. En av släkten är förre handlanden Svarf Johan Jönsson i Ryssa, väl känd och handlande i många år och vidare sonsonen Lars Trapp i Gruddbo, som under en lång tid drivit handel i hemgården. Medan man i vår tid icke minst inom affärsvärlden, strävar efter toppmodernt, finns det också handlande som helt nonchalerar detta och helt enkelt plockar ut varorna så gott som direkt från lagret. Och detta är just vad den tredje generationen av Trapp nu gör, nämligen Lars Trapp i Gruddbo. Hit kommer folk alla tider och blir betjänta och här kan kunden såsom av gammalt språka fritt om dagens händelser, medan Trapp plockar fram varor. Hit kan kvinnfolken komma utan att göra någon extra frisyr. Detsamma gäller karlarna, som utan stort besvär kan få en ”byxa” av vilken kvalité och vilket mode som helst.
Men den ganska stridbara fd fotbollsspelaren och idrottsmannen är icke bara en handelsman av den tvättäkta gamla sorten – han är på väg att bli en samlare av antikviteter. Hans paroll är: ”Spara allt gammalt! Förr eller senare får det sitt värde”. Nu är det som bekant rent fruktansvärt hur man vid rivningar och annat vräker nästan allting på sophögen. Lars berättar att han räddat så gott som hela samlingen i ett gammalt kontor i en byggnad, som nyligen revs på Sollerön. Gamla handlingar från mitten av förra seklet och album med urgamla fotografier och mycket annat. Man får verkligen vara glad att det alltjämt finns någon person som går sina egna vägar, hans morfar var den legendariska 100-åriga Ryss Anders Andersson från samma by, självständig, mångkunnig, envis. Dessa gåvor har dottersonen Lars Trapp fått i rikt mått, till fromma både för honom själv och för bygden, där han från sin i bästa mening primitiva handelsbod betjänar allmänheten.
Mora Tidning december 1973
Svenjoan