Ännu kan man på Sollerön på någon gårdstomt finna en grundsten kvar, där familjen emigrerat till Amerika för omkring 100 år sedan., då Amerikafebern grasserade som det heter. Här torde det dock icke ha varit så många gårdar, där hela familjen reste, men man vet dock en del och väl att märka, sådana som hade det bra ställt. Storlafvasgården i Utanmyra är ju bekant det största hemmanet på hela ön, och vidare den s k Frugården i Bodarna, på byns vackraste plats. Det var i den gården som fanjunkare Fredrik von Knorring blev måg, gift med Knuts Karin Matsdotter. Äktenskapet gick sönder och hon for till Amerika med en äventyrare. Men mest var det enskilda familjemedlemmar som gav sig iväg, lockade av berättelser och brev från det stora landet med obegränsade resurser och fritt land mm. Många kom tillbaka men många försvann för alltid så att säga. Det är väl först på senare tid genom Vilhelm Mobergs skildringar om invandrarnas levnadsöden som allmänheten fått veta litet mer fakta i denna sak.
Så mycket vet man dock, att för en invandrare på den tiden fanns det icke utrymme för något sentimentalt eller känslomässigt, någon hemlängtan osv. Det gällde bara att stå i eller gå under, och då frågar man sig om det är möjligt för en människa att utan vidare rensa bort alla sådana känslor och bara handla praktiskt. Och särskilt i dagens samhälle gör man allt för att stödja denna tankegång, Allt sådant, menar man är ju bara en dum belastning.
Hur stämmer nu detta och hur har det varit för de svenska emigranterna i Amerika? Det stämmer icke med verkligheten. 1900-1920 sjöng man, en sång skriven av författaren Lars Lundell. Den var omtyckt och sjöngs mycket, Första versen lydde;
”Nu sol gått ner nu är det kväll, men stjärnan blinkar än.
Hon blinkar glad, hon är så säll, när blir jag glad igen?
Jag varit glad men icke här, ej detta land min hembygd är.
Vid Siljan är mitt hem, vid Siljan är mitt hem”.
Naturligtvis skulle våra dagars skalder – i den mån det finns några – bara dra litet på mun åt sådana barnsliga skriverier. Men n på hjärtat, sådan är människan om hon vill vara ärlig. Hon längtar ofta, och hon längtar för mindre. Heidenstam skriver ju: Jag längtar hem sen åtta långa år, men ej till människor jag trår.” Dan Andersson uttrycker sin längtan på följande vis: ”Det finns något bortom bergen, bortom blommorna och sången”. Undra på om emigranterna från Siljansbygden stående på den stora prärien eller i storstaden med skyskraporna, längtade hem. Att så är har man många bevis på, även i vår tid.
Sollerön har för närvarande besök av två damer från Kalifornien, vilka sedan i april bott här och så att säga i fulla drag, bokstavligen och bildligt, ”andats in bygdens rena och hälsobringande luft”. Över allt har man sett dem, i kyrkan och andra samlingsplatser, för att fånga allt det som icke finns i det rika Kalifornien man kan bara nämna dräkter, sedvänjor, bygdemål enkla umgängesformer och mycket annat, som inte ens bygdens egna barn tänker på.
Och vad säger de nu själva. De ena är en Soldkulla, som utvandrade till Kanada redan 1911 och som nu skriver sig för Sophia Svenson. Innan hon reste kallades hon för Sofia Braf och bodde i Bengtsarvet ovanför ångbåtsbryggan. Hon kom till en Solleröättling i Kanada, Lejon-Karin, där Axel Lind från Bengtsarvet då också var. Hon gifte sig med en pojke till nämnda Lejon-Karin. 1918 flyttade makarna med sina två barn till Washington men redan 1922 flyttade man till Kalifornien, där hon varit så gott som hela tiden. På 1940-talet gifte hon om sig med en man från Utah. Till Sverige har hon varit fyra gånger, och hennes man var till Sverige förra året, tyckte det var bra och ville komma tillbaka, Naturligtvis har det blivit mycket annorlunda här på Sollerön under dessa 60 år hon varit borta.
Hennes väninna heter Evelyn Consiglieri och kan ingen svenska. Då hon varit något svag till sin hälsa har Sophia tagit hand om henne, och hon känner sig redan bättre och vill stanna här i denna vackra bygd med ren luft och bra klimat och vänliga människor På direkt fråga svarar Sophia att hon själv alltid längtat hem. Det är svårt att riktig förklara dessa känslor! Men man måste ju anpassa sig och leva.
Som en sammanfattning säger Sophia bland annat. Jag har nu sett allting i stort format, som Amerika kan bjuda på. Klimatet i Kalifornien är bra men luften är i storstäderna fruktansvärd på grund av avgasningen från bilar och mycket annat. Brottslighet, gangster och överfall finns i sådant format, att det som nu sker i Stockholm är rena leksaker. Nu vill jag leva i lugn och ro och uppleva något av det som fanns innan jag for till Amerika första gången. Solleröborna själva har nu en längre tid vant sig vid att ofta se dessa ”flickor” i sin vackra sockendräkt både i kyrkan och på andra platser och alla hoppas säkerligen att de skall få en liten stuga i Gesunda, ej långt från den smågnolande Gesundaån, få se den tidiga lövsprickningen på björkarna på Brändan se utöver Siljan vid islossningen, och mycket annat som inte finns i Kalifornien.
Mora Tidning 17 januari 1973
Svenjoan