Den nya skogsvägen på Solleröskogarna, den s k Flenvägen är nu avsynad och godkänd och färdig såtillvida att endast grusningen återstår. Vägsträckan med en avstickare till Timmerholen är 7970 meter lång och var kostnadsberäknad till 44000 kronor. Skånska cement har stått för bryningen och planeringen.
Både vetet och kornet har börjat mogna, men när jag får en invit att vara med och avsyna Flenvägen, då tar reporterandan ut sin rätt. Vid majstången i Mångberg skall de stora träffas, och på den utsatta tiden står där också en ansenlig grupp och väntar på starten. Men egentligen är det bara en stor, och det är verkmästaren i Skånska cement, A Pettersson. Vid sidan av honom bli alla de andra små och obetydliga, och man börjar förstå att när denna bjässe – både till längd och vikt – säger sin mening var vägen lämpligen skall gå, då är det ej mycket idé att mucka.
Skånska cement, som varit entreprenör för vägbyggnaden, representeras av ingenjör T Wijkström från Stockholm samt schaktmästaren Pettersson. För Skogsvårdsstyrelsen har jägmästaren
N Salwén infunnit sig och för vägföretaget dess styrelse, Dessutom medfölja en del andra intresserade.
Det är någonting imponerande att se en nybruten skogsväg där den går fram genom den obändiga terrängen. Har vägen såsom här blivit traktorbyggd är arbetet ännu mera sevärt. Det är som om en naturkraft har gått fram. Ståndskog och stora stubbar har vräkts undan som om det varit små buskar, stora stenblock ha bökats undan av jättetrynet, och från kullar och sluttningar har jorden skyfflats ner i sänkorna lika lätt som man jämnar ett trädgårdsland. Där vägen ligger kantad av stora stenar, stubbar och kullvräkta träd erbjuder den ej precis någon vacker syn. Men själva den rödbruna vägbanan som går obevekligt fram genom terrängen ger intryck av kraft och framåtanda. Och det är just vad vår bygd nu behöver, om vi skola kunna hejda den farliga avtappningen av krafter och ungdom som andra orter fått finna sig i mer än vår. Man får därför hoppas att dessa skogsvägar skall skapa nya arbetstillfällen samt framför allt höja avkastningen från våra skogar.
Den egentliga avsyningen föranledde ej några större tvister mellan arbetsgivare och entreprenör. En del avvikelser från den första stakningen hade efter överenskommelse gjorts. Därigenom hade man fått en fastare grund men en mera kuperad sträckning av vägen. En allmän önskan var nog att själva vägbanan haft en större rundning. Trots att den blivit sammanpackad med traktor hade den sedan av den livliga trafiken blivit ytterligare sammanpackad på mitten. Ännu återstår emellertid grusningen och vägen kommer antagligen att justeras ytterligare före eller i samband därmed. Vägsträckan med stickväg till Timmerholen är 7970 m. De var kostnadsberäknad till 44600 konor. Denna summa torde få anses ovanligt låg med hänsyn till den svåra marken. Skånska cement har endast stått för brytningen och planeringen. Vägen har traktorbyggts större delen, men mot Flenarna till har vägen måst brytas för hand, då knappast någon jord funnits utan endast sten. Här har man således sprängt undan sten och sedan kört på jord med lastbil. Vägen har några svaga ställen där den går över sankmark. Här har det varit svårt att få dräneringen fullständig.
Med fru Wijkström i tätgruppen är man efter en rask marsch och kringgående rörelse, som vägen gör söderut, äntligen framme vid målet. Flenarna. Det är en typisk fäbodvall med lövskog, gråa hus och små åkertegar. Fäbodstämningen är också äkta. Man ”kular” och lockar på korna i gamla kända tongångar. Korna råma och skällorna skramla. Den yttre ramen för det äkta fäbodlivet finns alltjämt kvar. På den gamla Nämkargården välkomnas man av ”gäslkallum” (gemensamt namn på vallkullor, gifta som ogifta) och många andra. Vilka dagen till ära kommit tillstädes. Var och en orienterar sig och stiftar bekantskap så gott han kan, men snart höjer styrelseordföranden i vägföretaget, Håll Anders Matsson, rösten och bjuder med gammaldags frikostighet de närvarande att ta för sig av det rikligt dukade bordet. Här fanns tjocka smörgåsar med gult smör och messmör tjockt påstruket och hemgjord ost och sötost, kärnmjölk, mjölk och tunnbröd mm. Att det uppskattades det både syntes och hördes, men det räckte bra till. Till råga på detta blev det äkta kaffe. Vattnas det ej i mun på hotell- och pensionatsgäster? Sedan blev det att gå husesyn i stugorna och titta på litet av varje På en vägg var det bland annat inristat att det snöat en fot djupt den 15 juni 1891. Det berättades också att samma gång hade någon från Björka varit till det längre bort belägna Råberget och hämtat korna, vilka gett sig av dit själva. Det blev en hemresa i den djupa snön som ej var någon lek, och då man kom till Flenarna fick man lov att stanna och vila sig.
I Hållstugan har gamla ”Flenkaller” bänkat sig för en stund, och vad skulle samtalet röra sig om, om inte gemensamma ungdomsminnen från de idylliska och sägenomspunna fäbodarna där ungdomen till med firade midsommar, lade blomster under huvudkudden och drömde framtidsdrömmar . Då som nu.
Uranberget.
Få fäbodställen är omgivna med så mycken mystik och sägen so Flenarna. Här liksom för det mesta då det gäller sådant är det förenat med tron på dolda skatter eller rika förekomster av malmer. Rondan spelar ofta en viktig roll vid handhavandet av dessa fördolda rikedomar. Huru många berättelser finns det ej om vallkullor som träffat samman med dessa ”skogsbor” eller hört dem gå vall med korna mitt i en mörk höstnatt osv. Många ha helt plötsligt stått vid en bearbetad gruva men har sedan omöjligen kunnat hitta stället igen. Någon skulle till och med ha dragit av sig tröjan och satt den i ett träd för att sedan kunna hitta platsen men när han nästa gång kom till baka var det tröjor i varje buske. En bonde hade av en obekant herre fått reda på att han hade en skatt på sin åker. Det var en rik malmkropp som gick nästan upp i dagen som en sockertopp men blev allt vidare neråt. Detta är endast några få exempel av vad man hört, men det är historier som ej kunna berättas i funkishus med centralvärme och elektriskt ljus, det skall vara vid den öppna härden en mörk höstkväll.
Har nu dessa sagor något med verkligheten att göra? Ja, något. Det finns ett gammalt gruvhål högt uppe på berget, där man med bestämdhet vet att det brutits kopparmalm. Längre ner, vid norra Flenarna har man på sista tiden gjort flera undersökningar och även där träffat på malm. Huru stort värde dessa haft vet man icke men resultatet har hittills blivit negativt. När nu en ny och dyrbar väg brutits till Flenarna, är det att hoppas att nya undersökningar komma till stånd. Det grundämne som enligt vetenskapen skall omskapa jorden kallas ju uran, och varför skall det ej finnas sådant i det glittrande malmskrotet, som ligger kringspritt vid det gamla gruvhålet, när det mänskliga förnuftet hunnit så långt att uran ej behöver användas till förödande atombomber, då skall en ny tid börja, och då skall också Flenberget öppna sitt sköte och ge bygden sina rika håvor, varom de gamla så ofta siat.
Mora Tidning 21 augusti 1945
Svenjoan