Det har nu gått drygt 70 år sedan en av vårt lands mest originella präster flyttade från Sollerön till Bjursås, nämligen kyrkoherden Lars Dahlin. Den sista klassen läsbarn gick för honom 1902. Normalt skulle det ha varit de som var födda 1886, men det blev också många om var födda år 1887. Man ville nämligen trots allt gå för sin originelle församlingsherde som varit på Sollerön längre än någon förut, alltsedan 1878 eller i 24 år. Endast Ruben Daniels har slagit hans rekord. Hans svar var ofta fyndiga och träffande, när en av de allra yngsta kom in på expeditionen och bad att få vara med konfirmandklassen , svarade han dovt: ”Den som kommer till mig skall jag icke utkasta”.
Om denna rikt begåvade, men till sitt yttre så enkel och anspråkslös, som fågelprästen Lars Dahlin var, har det rent av blivit en legendbildning. Han flyttade som nämnts till Bjursås, och i sin avskedspredikan sade han bland annat att det kunde vara på tid att flytta – Solleröborna hade väl tröttnat på honom och han hade tröttnat på dem. Skall man försöka ge en kort karaktäristik av Dahlin såsom de församlingsbor som ännu lever minns honom. Så får man komma ihåg att prästgården på den tiden också var en ren jordbruksfastighet och således drev jordbruk. Dahlin hade dock en lite kunskap om jordbruk, jämförd med sin företrädare prosten Godée.
Ofta kunde man få gå ner till smedjan för att finna honom, alltjämt som en verksam och skicklig smed trots sitt prästämbete. Där ofta tillsammans med en annan brukssmed vid namn Boberg. De var snarlika och trivdes bra ihop, För främlingen var det icke så gott att avgöra vem av dem som var prästen. Bekant är ju hans spydiga fråga till en besökare, som ville träffa prästen: ”Vem av oss tror du är präst då?” Någon gång hände det också att ett ungt par kom och ville gifta sig i all enkelhet, varvid Dahlin svarade kort:” Ja lär väl in å smid ihop er då:” Eller kunde det komma någon stackare med tandvärk, och då va det bara att gå in på expeditionen och sätta sig på en stol. Dahlin tog fram en av sina hemsmidda tänger – en fruktansvärd grej – och kommenderade: ”gapa - ett häftig knyck så det knakade i skallen – spotta, 25 öre”. Patienten fick gå hem och Dahlin gick åter ner till smedjan.
Under Dahlins tid på Sollerön gjordes inga ändringar eller reparationer varken i prästgården eller i kyrkan. Vid avträdessynen frågade den nye ordinarie prästen om det inte varit kallt i prästgården, varvid Dahlin svarade:”Dä har då ingen frysit ihjäl här” Till det yttre såg Dahlin ut som en brukssmed, skäggig, stövlar och skinnjacka. Hälsade sällan på någon,
I sockenstugan höll han till med läsbarnen och givetvis har väl läsbarnen alltid varit litet besvärliga. Men det gick bra att blidka sin lärare med nejlikor som lades på bordet i smyg och bildade orden ”Dahlin”. Han tuggade ömsom tobak och nejlikor. Men detta hindrade icke att han tog ett gripande avsked av sina konfirmander i sakristian före akten. Hela klassen böjde knä tillsammans med sin lärare.
Vad som Dahlin förvånade folk med var väl främst hans enastående förmåga att härma fåglar, och han var ju som bekant ute och ”föreläste” om fåglar, Denna sin konst hade han förvärvat som vallpojke i skogen.
Och det kan berättas att den lilla pojken kunde härma fåglarna så naturligt att de skockade sig kring honom. I sina föreläsningar påtalade han folks dumma och skrockfulla föreställningar om ugglan, varvid han argumenterade sålunda:
”Folk vill ha bort ugglan för att den är så ful, men tänk om man skulle utrota alla som är fula – då stod inte jag här (skratt) och tänk hur glest det skulle ha blivit på bänkarna här!”
En gång stod han på perrongen vid Mora station då ett kupé-fönster öppnades och någon försökte härma göken med ku-ku riktat till Dahlin, som bara sade:”Dä va en ful gök”
Då han låg på sin sjukbädd på Falu lasarett med en grupp läkare kring sig sade han med en viss tillfredsställelse:” Ja ser då att ja inte behöver självdö” Bara ett litet axplock.
Mora Tidning 26 februari 1973
Svenjoan