Det händer inte var dag, att äkta makar fira järnbröllop till minne av ett 70-årigt äktenskap. På den täcka Sollerön kunde hemmansägaren Dunder Olof Andersson i Utanmyra och hans maka Lavas Margit Olsdotter redan vid påsktiden i fjol begå denna högtid, och nu ha de snart lagt bakom sig ett år på vägen mot ett bröllop som i svensk terminologi saknar ett säkert namn, därför att det är så ytterligt sällsynt.
Dunder Olof , som den 14 mars blir 94 år, är äldst på Sollerön, och hans hustru, som i mars fyller 92 år, är församlingens äldsta kvinna. Med störta sannolikhet finns inte ett äldre äkta par i hela Dalarna. Inte bara åldern utan också makarnas efterkommande vittna om deras sega livskraft. Åtta barn ha de fött, och alla dessa leva ännu, det äldsta 70 och det yngsta 50 år.
Dunder Olof och Lavas Margit föddes båda i Utanmyra, och där växte de upp under gamla tiders ständiga flyttningar mellan ön och fäbodarna på fastlandet. I deras ungdom avgjordes det på sockenstämma både när man skulle flytta till fäbodarna och när man skulle få fara hem igen. Vanligtvis bar det av från ön till Gesunda redan vid påsktiden, medan isen bar, och hem till Utanmyra flyttade man inte förrän några veckor före jul. För vilddjurens skull måste man följa kreaturen i skogen, och fast vallhjonen merendels voro rustade med både hund och pistol, hände det att fänaden kom hem riven till blods av björnen. Lavas Margit skrämde en gång den närgångna nalle. Hon blåste i hornet och fick se hur han lufsade iväg för hennes toner. Sedan ungdomen var hon en duktig hornblåserska. Zorn beundrade henne, när hon på musiktävlingen i Gesunda 1906 lät sin märgfulla och hedniska musik stiga över Siljan, och han valde henne att i Gopsmor stå modell för den ståtliga oljemålningen ”Hornblåserska”.
Nu är det slut med Lavas Margits vallgång och hornblåsning, men i sin oemotståndliga flit stickar hon ännu ett par vantar på tre dagar och hon behöver inga glasögon för att beskåda sin gärd. Vid över 80 års ålder skötte ännu makarna sin gård med häst och kreatur, men så började ögonen krångla för Dunder Olof och 1927 blev han blind. För en verksam man som började i timmerskogen 1854 vid 11 års ålder och som ”ståndbar” fortsatte intill 80-årsåldern, är det naturligtvis tungt att nödgas släppa sysslorna, men som gäst hos barnen får han taga dagen som den kommer, Vill någon språka om gamla tider, blir han ung på nytt. Han berättar med säkert minne, och att lyssna till hans hågkomster från mitten av förra århundradet är som att bläddra i socknens gamla kulturhistoria.
Vida ha varken han eller hustrun farit. Ingendera har sett någon större stad än Falun. Så mycket bättre känna de gamla tiders förhållanden hemmavid. I skolstugan vid kyrkan gick han i skola ett par vintrar i början på 1850-talet. Ryttar Erik från Våmhus förde då med stränghet magisterspiran över mer än hundra barn, som efter Lancastermetod voro uppdelade i lag, som vart för sig läste högt på en och samma gång, så att skolsalen sorlade som ett brusande hav. Dunder Olofs äldre halvbror gick och läste för kyrkoherde Källström, som på Hans Järtas bön på dödslägret blev prost i Mora. Själv gick Dunder Olof för kyrkoherde Godée, en sträng ordningsmänniska, som fordrade , att alla skulle vara närvarande på husförhören. En gång på ett sådant förhör läxade han upp Örjan Anders från Bengstarvet för att han farit så illa fram, att han tagits i arrest. ”Det är avgjord sak” svarade Örjan Anders, som tyckte , att han kunde få vara i fred, sen han avtjänat sitt straff. Då blev Godée arg och skulle slå Ander en örfil, men denne ryckte undan huvudet, så att slaget istället träffade hatten på en gumma. Örjan Anders tog sin huvudbonad och gick.
Efter nattvardsläsningen kom det ett par år några exercisdagar på Rommehed. Första sommaren rodde de 14 solleröbeväringarna och ett par ”fanjunkar pojkar” över Siljan till Leksand. Båten drogs där upp och fick ligga kvar till hemfärden. Och efter exercisen kom bröllopet 1866, två glada dagar med Dalberg från Mora som spelman. Kyrkoherde Godée, som ville ha ordning i allt, lyste på från predikstolen, att de församlingsbor som under året ämnade ingå äktenskap, borde göra detta till påsk eller Marie Bebådelsedag. Och det påbudet respekterades, så att bröllopen vanligen ägde rum vid påsktiden. Det var ganska många, som vigdes samtidigt med Dunder Olof och Lavas Margit, men förutom dessa två lever nu av allt detta brudfolk endast den 90-åriga Mats Kerstin Olsdotter kvar.
Lavas Margit är kanske ättling till Lavas Olof från Utanmyra, han som år 1840 ramlade ned från kyrktornet utan att slå ihjäl sig?
Nej, han var från Stur-Lavas-gården, han, och där hade de en godspiga, som fick en slarv till karl. Skogen sålde de efter 3 kronor tunnlandet för 1400 kronor. Det var mycket pengar på den tiden, men de gingo åt, och sen såldes en femtedel av egendomen, och när inte heller det räckte for hela familjen i slutet av 1860-talet till Amerika.
Det var otroligt fattigt även för folk, som skötte sig. På Rossbergsheden såg Dunder Olof i sin ungdom, hur folk samlade brödlav till föda. Själv har han smakat barkbröd, men han tycker ändå, att han kommit lindrigt undan. Fisket kunde ibland hjälpa upp kosten riktigt bra, och någon gång försökte han sig även som jägare, men snart slutade han med jakten, då han inte hade tid med detta nöje och inte ens storjägaren Jugen Nils kunde tjäna någon förmögenhet på jakten. Man förstår vad pengarna voro värda när man hör, att en pigas vanliga årslön var 15 kronor och en dränglön 30 kronor. 75 öre fick man för att hugga ett stavrum ved och från 1 krona till 1,50 för ett kördagsverke. Missväxt var ytterligt vanlig, men så kunde man inte heller med den tidens jordbruksredskap plöja djupare än tre tum. När Dunder Olof började arbeta i skogen på 1850-talet fanns det ingen såg och inte heller någon vändhake. Han har gått med bloss från Borrberg för att komma till kyrkan på höstsöndagarna och han har varit med, när man hela vintern utförde ladugårdsarbetet i skenet av bloss.
Talgljus hade man inte råd med i vardaagslag. Blosset låg på ett säte, och nästan var dag brände man något märke i sitsen, men förunderligt nog höll man elden i styr. Inne vid stugspisen samlade man kvällsglöden i askpannan för att om möjligt bevara någon eld till morgonen. Hade det slocknat, gick man gärna till granngården för att låna eld, innan man tillgrep stålet och flinta. Men Dunder Olof har också bevittnat, hur frusna notdragare slagit eld med stål och flinta bara för att tända pipan. Man förstår, vilket framsteg det var, när de första tändstickorna och de första lamporna kommo.
Far hade varit borta nånstans, och kom en gång hem med ett tänkstickspaket, som han köpt för 1 kr. Paketet innehöll 48 buntar, och det kom folk hem och köpte av dessa för 6 styver eller 3 öre bunten.
Det var ett ljust minne, men Dunder Olof har också mörka. Han minns kampen mot brännvinsbränningen 1860, när upprorslagen upplästes för Solleröborna och en militärkommendering på 40 man med befäl förlades på ön till kronobetjäningens skydd.
Dunder Olofs hågkomster gå ännu längre tillbaka. Han minns än i dag , när folkdomen 1848 gick ut över Svarten, den hatade kronofjärdingsmannen Bondpers Anders Olsson, och när han som liten pys följde sin mor till Bondpersgården för att se den grymt mödrdade. Det var inte att undra på, att dom slog ihjäl Svarten, tycker Dunder Olof, som från barnsben insupit den allmänna folkmening, vilken utpekade Svarten som Flint Daniels mördare.
Växlande bilder draga förbi, när han berättar. I hans perspektiv bli framstegen ofantliga. De mörka skuggorna tillhöra det förgångna. ”Tocken fattigdom förr – det är andra tider nu”.
Svenjoan
Mora Tidning 27 januari 1937