Norra delen av Utanmyra kallas på Sollerön för Norby och är nästan på väg att bli bortglömd om man jämför mot förr. Då var det här utfartsväg från Stunisviken över Siljan till Mora både sommar- och vintertid. Går man längre tillbaka i tiden så var det även från denna norra del av Sollerön man startade med kyrkbåtarna till Mora. En del gårdar har även här blivit tomma, men här finns dock en mycket viktig ”föryngringsanstalt” fast ej av vårt eget släkte. Här vid Siljan ligger nämligen regleringsföreningens fiskodlingsanstalt, som årligen kläcker ut miljoner nya liv.
I en rödmålad hemtrevlig stuga med vacker inramning träffar vi en stabil 80-åring, förre hemmansägaren Per Björkman, som i morgon passerar 80-årsgränsen i god kondition. Han växte upp i en tid, då förtjänsterna och existensmöjligheterna var helt annorlunda än nu. Det kunde nog bli smått om matbitarna ibland i en syskonkrets på 10 barn, varav nio är i livet, sex i Sverige och tre i Amerika. Det gällde att söka sig ut på något arbete så fort som möjligt, och i första hand skogsarbete långt bort. Redan som 20-åring eller 1899 kom han med som rallare vid byggandet av Älvdalsbanan, han var kraftig för sin ålder och förtjänsten blev nog efter det tiden rätt bra 3-3,50 per dag.
Den minnesrikaste tiden av allt han varit med om var dock som dräng hos firman Westerberg på Mora Strand 1903-1905. Jämte handel drev firman också ett betydande jordbruk, varav en del låg där köpingen sedan växt ut. Som tex körde Björkman både plog och harv, där Mora-gatan nu går fram. Annars var det väl mest varor som tog de båda drängarna i anspråk här var det både detalj- och grosshandel, och varorna formligen slussades genom affären. Det hände att det kom 5000 säckar gödning till järnvägsstationen, vilka skulle bort inom tre dagar. Eller låg det 600 mjölsäckar på ångbåtsbryggan i Mora, dit de kommit innan Siljan frös på hösten. Det blev nämligen ´billigare att lassa om mjölet i Insjön och frakta det med båt över Siljan upp till Mora än att frakta på järnväg hela tiden. Till Sollerön gick också mycket frakt sommartid från samma firma. Därtill kom en stor kundkrets som skulle betjänas. I stället för häst så kunde han ibland ta en säck på ryggen och gå till Mora Hotell med. På den tiden fanns det bara 100-kilos säckar.
Utom detta grova och tunga jobb gällde det också ibland att betjäna herrskapet med ”finskjuts”. Detta fast det bara gällde ett besök på hotellet. Nyårsnatten 1904 glömmer han aldrig, då han i 40 graders kyla måste stå med hästen och vänta utanför Mora Hotell och invänta tolvslaget.
Tillsammans med den andra drängen som hette Johan och var från Värmland, kamperade han i den mycket torftiga drängkammaren och här samlades många glada lag. Lönen var 30-35 kronor i månaden med mat och logi samt några kläder. Så mycket blev ej över på den lönen , men man levde livet glatt och var med på många äventyr, kanske blev det ibland något nappatag med polisen, men som något extra minns Björkman, då polisen kom och ville ha hjälp av de stadiga Westerbergsdrängarna. Det var uppe i Utmedlands-Holen som några tattarblandade slagskämpar höll på att göra övervåld. Polisen delade ut batonger till de båda drängarna och så gav man sig upp till platsen. Det blev batalj, med det dröjde ej så länge förrän ligan var skingrad.
Så berättar Björkman medan sonhustrun slår i kaffe i det trevliga köket. Han har alltid haft god läslust, och denna lust kan han tillfredsställa mera än förr, fats synen är något försämrad.
Mora Tidning 25 september 1959
Svenjoan