Sollerö församling har sex 90-åringar, varav den ”yngsta” är nära 91 år och den äldsta blir 98 år i mars. En av dem, Bälter Margit Andersson i Häradsarvet, fyller 95 år i morgon. Hållpås Margit kallas hon efter Hållpåsgården i Utanmyra, där hon är född och uppväxt. Nu träffar man henne i en trevlig röd stuga med utsikt över Gatukittan, där stora vägen norrut från kyrkan delas: den ena går till Utanmyra, den andra till Bengtsarvet och Ångbåtsbryggan. Här kan Hållpås Margit från sitt fönster se den livliga trafiken med bilder, som ändrats mer än Margit kunnat drömma om under sin långa levnad.
Den som gör ett besök hos 95-åringen träffar en liten vital gumma med ansiktet fullt av fina linjer och rynkor och med pigga ögon. Hon språkar livligt och skrattar glatt som en skolflicka, här fattas varken humor eller humör. Minnena från ungdomen är ej lika klara som förr och likaså har hörseln på sistone blivit något nedsatt men det är ingen svårighet att språka med henne. Hon har gått och läst för fågelprästen Lars Dahlin som får följande kommentar ”Ä va full just jän präst ä o så!”. Och pojkarna var då så ostyriga och tokiga, så de kastade ärter i skorna på Dahlin, där borta i pigkammaren i södra byggnaden på Prästgården, som på den tiden fick tjänstgöra som skolsal för läsbarnen. Från Utanmyra var vi tre flickor och tre pojkar som gick och läste samtidigt, sade hon ” Då man är ung är allting roligt. Oj, oj hur roligt jag har haft i mina dar, säger Margit, och skrattar så gott.
I skolan gick hon först för Håll Anna och Mås Jöns och sedan för Fem Jerk (Erik Andersson). Margit fortsätter: ”Nu går jag ej någonstans, i våler int mi (jag bryr mig inte om det). Jag har sett så mycket i mina dar ändå jag så” - Dom far härifrån (dör bort) i granngårdarna som flyttfåglarna.
För 4-5 år sedan råkade hon bryta lårbenshalsen två gånger samma år. Hon hade förr aldrig besökt vare sig doktor eller sjukhus och tyckte då hon kom dit att det varit bäst om hon fått läggas i graven. Men sjuksyster försäkrade, att det här skall gå så bra så. Dr Ehnmark brukade fråga henne hur det stod till, och då svarade hon: ”Ja, här mår jag så bra så, å sen inte behöver göra någonting”. Då hade doktorn roligt.
Som ung var hon borta i Pinans fäbodar och norra Sälen och vallade korna. Likaså hade hon varit på Moraskogen, i Garberg och Fagerås, och vallat, och så sammanfattar hon: ”Mint an e bljog å lessin, gor ä bra våndi var an e”. Men hon fortsätter: ”Nu e ä då full fö fånåt, inte e ä nå rogarder i Gesundum äld, aneld dem få go värt dem vili”. Margit har nog rätt, då hon säger att det fånigt, då det icke finns några gärdesgårdar – kanske även bildligt – i Gesunda, utan de får gå vart de vill.Hon tycker också att det är litet försmädligt att bli något döv, så hon ej hör allt som sägs inne i stugan, Detta har blivit alldeles nyss , säger Hållpås Margit på Soll, som är ett strålande exempel på livsglädje.
Mora Tidning 14 mars 1962
Svenjoan