Hur skall det se ut om hundra år, om förändringarna och utvecklingen skall fortsätta såsom under de gånga 100 åren, frågar man sig stundom med undran och bävan. Ser man framåt är det en ganska lång tid. Men de som nu levat med ett helt sekel, de tycker nog att tiden gått ganska fort och att det hela tett sig ganska naturligt, även om förändringarna varit så gott som ofattbara.
Denna undran kan man knappast komma förbi vid ett besök i den trevliga Busgården i Bengtsarvet, där änkefru Karin Andersson född Jönsdotter i morgon fyller 99 år och således börjar på 100. Dunder Karin är i stort sett lik sig, där hon ”tar emot” i sitt trevliga rum en trappa upp. När hon ser kameran slänger hon till med armen litet avvisande och tycker att nu har dom sett henne så många gånger så det räcker. Men Frida, dottern hjälper till med att byta kläder litet extra, och så går även det bra. I detta trevliga rum mot solsidan med den gustavianska sängen fint bäddad trivs Karin bra, här läser hon sin tidning och följer noga med händelserna. Utom de dagstidningar har hon sedan länge Svenska Posten och jämte henne finns det nu bara en prenumerant till på denna gamla religiösa tidning inom socknen. Trappan upp och ner går hon dagligen utan svårighet och strumpa stickar hon ”i parti och minut” säger dottern.
För att nu nämna litet om hälsan, så är det endast hörseln som försämrats något, men det är ingen svårighet att samtala med henne. Ögonen är det knappast något fel på och minnet är enastående. Folket ute i bygden känner hon väl till. Som tidigare meddelats har hon aldrig legat sjuk i vanlig mening, med undantag för då hon för några år sedan råkade falla och skada ena knäet och måste få ett gipsband pålagt I våra dagar kan man med fog tala om missbruk av medicin och tabletter i alla former – Dunder Karin har aldrig använt medicin! Hon tycker väl att hon gjort ifrån sig och vill flytta härifrån, men säger hon, då jag inte känner något fel, så kan det väl inte bli med detsamma. Annars har hon det bästa hon kan få med både trivsel och vård. Nu har hon också en sondottersdotter, Bella, ett år gammal, som tyr sig till henne och jollrar.
Vår tid är ju kanske mer än förr ungdomens och barnens tid, då de ofta får bestämma över sina föräldrar som blivit ”dumma”. Men Dunder Karin utbrister fler gånger, då hon berättar om sina upplevelser: ”Ur dum an e, då an e ung! (hur dum man är , då man är ung!) och ” i va full dum! Osv
Hon är född och uppväxt i Häradsarvet, där hennes far var soldaten Jöns Dunder och modern
Solas Margit från Hållol. Vid den tiden förekom det att soldater vid Dalregementet gick vakt vid straffängelset på Långholmen, vilket också Jöns Dunder gjorde och brukade berätta därom. Ingen nu kan tro säger Karin hur smått om maten och slanterna det var på den tiden. För en bakudag (tunnbrödsbakning) fick man 50 öre per dag utom maten, och de som for till Hälsingland på bakning fick 75 öre o dagen. Det gällde således att komma ut för att om möjligt förtjäna någon krona. I Ljusne i Hälsingland hade hon en äldre bror, som hjälpte henne att få arbete vid ett bryggeri i Hudiksvall. Men det var ej så lätt att komma från Sollerön till Hudiksvall på den tiden och särskilt för en 20-års flicka, som ej ens satt sin fot på en ångbåt förr.
När hon på ångbåten såg hur Sollerön försvann allt mer och mer, kände hon sig hopplöst ensam och leden. Då kom en vänlig Morakarl fram till den unga Soldkullan och frågade om hon kände sig dålig eller sjuk, och då måste hon tala om hur det stod till. Hon behövde ej var ledsen, tröstade han henne , han skulle hjälpa henne. Och han tog också hand om henne tills han gick av tåget vid en station, och då hade han sagt till konduktören att hjälpa Karin till hon steg av tåget i Gävle.'
Från Gävle åkte hon med båt till Hudiksvall, där hennes bror tog hand om henne Här fick hon plats på ett bryggeri, och här trivdes hon ganska bra och stannade i 4-5 år. Hon var anställd vid tappningen och arbetet gick på ackord med relativ bra förtjänst. I vanliga fall var dagpenningen 1 krona, men här kom man upp till 4-5 kronor om dagen. Undra på att Karin tyckte hon varit dum som for därifrån.
Men det är ju ofta så med oss människor att vi tycker vi skulle ha gjort på annat vis. Karin kom hem till sin barndomsö igen och blev gift och bosatt där liksom mänga andra. Sagan kunde ha blivit mycket längre, men här måste vi sätta punkt.
Mora Tidning 22 januari 1964
Svenjoan