Från slagan till skördetröskan
Man torde med den största säkerhet kunna utgå ifrån, att ingen generation i världshistorien tidigare varit med om en sådan fantastisk utveckling som våra ”100-åringar” av idag. Många av dem står praktiskt taget med den ena foten i den primitiva självhushållningen och den andra i vår tids förtrollande tekniska och industriella livsföringen. Något som inte ens den djärvaste äventyrsförfattare kunnat drömma om. Detta är fakta. Värderingen en annan sak.
Det är alltid roligt och intressant att träffa personer, som varit med om mycket och levt länge och berättar enkelt och vardagligt om sina upplevelser. Då och då kommer det en enkel kommentar hur folket var förr och hur dem är idag.
Den som det nu gäller är förre hemmansägaren och byggnadsarbetaren Dunder Anders Andersson i Utanmyra på Sollerön, han är Solleröns åldersman, även om det fattas tre år i det magiska 100-talet.
Sedan han gift sig 1908 var det meningen att bosätta sig i Gruddbo, där hans hustru var ifrån, men så blev det ej. Han beslöt istället att bosätta sig i ”nybyggarsamhället” på Utanmyraåkern, öster om själva byn. Här köpte han mark av Korsnäsbolaget. Då visste ingen att det här var historisk mark – ända från vikingatiden. Hans granne, Anders Bondesson hade också nyss börjat bygga här och det var han som så sent som 1921 vid grävning påträffade rika gravfynd. ”En fullständig och praktfull krigarutrustning från Vikingatiden, 31 järnföremål ...
Denna plats ligger isolerad från det egentliga gravfältet på Klikten. Men detta var en sak som Dunder Anders icke kom i kontakt med. Det var att göra litet undan för undan, säger han blygsamt, och så småningom blev det en hel gård. Just nu blommar det vackert av körsbärsträd och äppelträd kring husen. N går han och knallar här, på kvällen kommer en pojke hem. Hustrun dog för 4 år sedan och barnen är utflugna.
Dunder Anders hör till dem som i hela sitt liv varit sin bygd trogen, om man ej räknar ”utflykter” till arbetsplatser i olika socknar. Han var bland annat i Vika och högg timmer redan innan han gick och läste. Det var ganska gott om arbete skogsarbete, flottning, strömrensning, byggnadsarbete. Men det kunde bära iväg långt uppåt Älvdalsskogen eller Orsa, bl a till Grövelsjön. Man fick gå långa vägar längs flottlederna och provianteringen var naturligtvis mycket enkel: fläsk, vetemjöl, varav det kunde tillredas litet slurring, och kanske litet tunnbröd hemifrån. Likviden fick man på en gång, när arbete var slut, och då kunde det bli 100 kronor och det var ganska mycket pengar på den tiden.
Skolan var givetvis annorlunda då än nu, och de lärare han gick för var bl a Sar Nils Andersson, småskollärare, vidare en lärarinna från Småland, som fick heta ”Småländskan”. Men först och främst var det ju folkskolläraren och kantorn mm Fem-Jerk (Erik Andersson från Nusnäs). Denne var en lärare som barnen hade stor respekt för, och det hände ej sällan att rottingen kom fram , säger Anders – men nu är det annorlunda, säger Anders stillsamt. Och detta att allting är så annorlunda nu än förr kommer ofta fram vid samspråket med honom – inga normer, inga levnadsregler, obegränsad frihet!
Han läste för den legendariska prästen Lars Dahlin, som en gång ville aga dem. Han visste icke vem som var den skyldige, och därför tog han kvasten och drog den över hela klassen. Rättvist skulle det vara.
På det historiska Rommehed gjorde han 90 dygn, 60 första året och 30 det andra. Denna värnplikt tyckte han icke var något att jämra sig för, och bra mat var det. Då användes de vanliga bakladdningsgevären.
Anders hör till de få som var med då Solleröborna ännu levde i sin gamla och säregna livsföring. Säregen på så vis att de bodde på själva ön men dessutom hade sina många fäbodar på fastlandet – och dit kom de bara med båt. Det var först 1892 de fick broförbindelse med Gesundalandet. Dunder Anders säger att man i nödfall kunde gå med hästen över Sundet, men det var ej alla gånger det gick. Men detta att färdas med båt var ju någoting som Soldbyggarna var vana med sedan urminnes tider. I Utanmyra hade man ”Skålvejksnes” (Skålviksnäs) som båtplats och utfartshamn till Gesunda, både med små och stora båtar, och detta gick i de flesta fall bra. Längre fram på sommaren hade Gesundaborna Rossbergs fäbodar att flytta till, och därifrån for man senare till Görsjöbergs långfäbodar. Om vistelsen där säger Anders kort och gott som de flesta, att där var det bara roligt och där levde man som ett enda stort hushåll.
Gårdsnamnet Dunder är vanligt på Sollerön och kommer av soldat Dunder. Många med detta namn har upppnått hög ålder på Sollerön. Dunder Karin i Bengtsarvet blev över 100 år. Mor till Dunder Anders blev 97 år, hans farfar 97 år och han själv 97 år. Men i detta sammanhang kommer en intressant händelse in i bilden. Anders berättar att hans farfar, soldat Dunder, gick med sin mor till Stockholm för att ta reda på sin far. Denne hade nämligen varit där på ”herrarbete” och icke hört av sig något, varför hustrun med sin 12-årige son gick ner till huvudstaden för att söka efter honom. Dock utan resultat. I FÖRSAMLINGSBOKEN STÅR DET KORT OCH GOTT: ”Dog på okänd ort”. Ett hårt slag för familjen.
Denne hans farfar, som gick till Stockholm vid 12 års ålder, blev soldat Dunder och han var också med och drog kungakistan från Älvdalen till Gävle år 1856. Men han råkade ut för en olycka under färden och fick fara tillbaka till Sollerön, han blev för livstiden ofärdig i ena benet, vilket deformerat, och han kallades därför för ”Ålåkvist-Dundren” (ålåkvist, förvriden kvist på en torrfura, kunde även finnas på en frisk fura). Det fanns nämligen ytterligare minst tre fd soldater med namnet Dunder, och därför måste man ha någon beteckning för att kunna skilja på dem. Han bodde på sista tiden upp i Ållasgården på Kyrkbacken.
Utanmyra har varit en stor by och Dunder Anders beundrar sina förfäder för deras kunnighet och yrkesskicklighet på olika områden. Han minns när man gjorde praktiskt taget allt hemma . Det fanns snickare och smeder nästan i varje gård. Som exempel kan nämnas, att då ”slagan på logen” började ersättas med de sk ”körvandringarna” (körde runt med två hästar) hade man gjort dessa själv i minsta detalj. Dessa tröskar fungerade länge, tills de ersattes med de självrensande tröskverken. Och sedan nu som bekant skördetröskorna.
Anders betonar med eftertryck att man fick börja vara med och hantera redskap och verktyg medan man var liten eller ganska ung, vilket var otroligt viktigt. Det var ej som nu - bara läsa!
Mora tidning 3 juli 1973
Svenjoan