När ytterligare en generation försvunnit är väl det mesta glömt av den gamla bygdekulturen.
Ingen har längre tid att forska och minnas det som varit, även om det gäller sådant som har tusenåriga anor. Här är det inte bara frågan om hur bygden såg ut eller hur folket levde, här är det också frågan om alla sägner och talesätt, som förr mer än nu satte färg på tillvaron och var en krydda i vardagslivet. Den som hör till de årsklasser som sett åtminstone några glimtar av en förgången tid blir då och då av en tillfällighet, påmind om något dråpligt och roligt uttryck av ett bortgånget bygdeoriginal.
Hela Solleröskogen med dess många fäbodar, bufförsvägar, stigar, vattendrag, tjärnar och berg är som en stor uppslagsbok för den som färdas fram där och ger sig tid att se och ”lyssna”.
Det finns skogsbilvägar men på en del trakter är det dock alltjämt nödvändigt att färdas med det förnämsta och äldsta fortskaffningsmedel vi har, benen. Genom Mångberg, längs Mångsjön söderut och ända fram till Flenarna går bilvägen, men där tar den slut. Bilen parkeras och så tar man den urgamla bufförsvägen, som för södra delen av Sollerö socken går – eller rättare sagt har gått – från Flenarna förbi olika fäbodar och ända ut till långfäbodarna på utskogen. Från Flenarna till Umsi, 40 minuters väg, går vägen genom ett av Solleröskogens bästa skogsbestånd. Det är på södra sluttningen av det mäktiga 500 meter höga Flenberget som granarna växer höga och tätt och likaså furor med ljusgul bark, raka som ljus och långa som mastträd. En vandring här är som en vandring genom ett sagoland.
När vi hunnit fram till Umsi har vi rundat Flenberget på södra sidan, och det är just detta som rubriken anspelar på. Av gammalt gick den stora bufförsvägen över själva berget, och det var givetvis drygt och mödosamt att först kliva så högt och sedan börja en nästan halsbrytande färd utför. Senare började man gå runt berget på södra sidan, vilken väg av en del ansågs längre än vägen rakt över berget. Det var då som Klockar Lars Olsson från Gruddbo fällde den dräpande och träffande repliken ” Grytfåtånä e läjk långt uka är stor upp äld liggä umkull” Fritt översatt: ”Handtaget eller upphänget på en gryta är lika långt om det står upprätt eller ligger omkull, nedfällt”.På den repliken fanns ingenting att tillägga, den räckte. Klockar Lars var ett stort original, och han gjorde sig ingen brådska vare sig i arbetet eller i sitt tal. Det kom långsamt. Han hade nog mera sinne och anlag för mekanik och hantverk än för jordbruk. Uppe i Åsens fäbodar, där nordanvinden på höstsidan ofta låg på, gjorde han en stor väderkvarn som kopplades till en trösk. Vingarna låg utanpå ladan, och när vinden låg rätt mot gick det så att det dånade av trösken inne i ladan.
Men så snart vinden svängde litet, stannade det av. Felet var således att han inte kunde svänga väderkvarnen efter vinden, och vinden ville inte heller anpassa sig efter Klockar Lars. Men det lär ha varit en syn att se honom. När väderkvarnen började gå och han sprang ut och in i ladan, så det svarta håret flaxade om honom. Om hans händighet vittnar alltjämt den vackra kyrknyckeln i porten till Sollerö kyrka.
Klockar Lars hade humor och kunde berätta på ett säreget sätt, Bland annat hade han en häst som kallades för ”Klucker-Svartn” och vars egenskaper han väl kände. Hästen var ovanligt morsk och livad, bara han fick vara i sällskap och vara med på något ”ståt” tex djässbod eller något annat. Men slutar Klockar Lars på sitt dråpliga vis:” Då an kam fö plojen, så somnet an” (Då han kom för plogen, så somnade han).
Strax väster om Flenberget ligger Umsi fäbodar vackert till, sluttande ner mot ”Umsisjön” eller Holmsjön, som det står på kartan. Täkten har varit ganska stor, och antalet hushåll omkring sex. Här hade bl.a den betydande Krånglarsgården i Bodarna sina fäbodar, innan dess ägare utflyttade i början på 90-talet. Här stod också det vackra eldhuset, som hörde Måsullgården till och som vid sekelskiftet flyttades till skansen. Liksom i alla andra fäbodar var det här förr glam och stoj i stugorna eller ute på täkten. Det slogs och räfsades, gärdesgårdar och hus reparerades, samtidigt som fisket var ett uppskattat nöje och ett bra tillskott i kosten. Ute i skogen hördes bjällerklang och ”kulningar”. Dagen var full av arbete och sysslor, mången gång mödosamt, men sällan tråkigt.
Att återse en gammal fäbodvall efter 30-50 år är något av det mest beklämmande man kan uppleva. Det kan i korthet uttryckas i ett ord: förfall. Endast naturen själv har varit barmhärtig nog att med sin givmilda växtlighet dra en slöja över bedrövelsen. Visserligen har vi hört allt det där många gånger förut, men ändå är det svårt att inte reagera, då man själv är direkt berörd. Skogen har erövrat så gott som hela fäboden, och den enda synliga bebyggelsen är en flyttbar skogskoja med till hörande stallbyggnad Efter de tre stugorna syns bara murrester och några ruttna stockvarv. Detsamma gäller lador och ”fjos”. Där vallkullan en gång satt med mjölkstävan och mjölkade där står nu avverkningsbar skog....
Ja allt det där har vi hört förut. Nej, vår tid har endast användning för kallt förstånd och effektivitet. Framför allt skall fritidsproblemet lösas, när arbetet rationaliserats och automatiserats så vi får 5-6 timmars arbetsdag och 4-5 dagars arbetsvecka. Ja, troligen blir snart fritidsproblemet det största Även om vi tar en raggarsputnik och far till månen och lever bus och förargar mångubben, så blir väl snart dessa turer också gammalmodiga.
Mora Tidning 2 december 1959
Svenjoan