Uppe på Kyrkbacken på Sollerön möter man nästan dagligen en något småväxt man med stubbad mustasch och pigga ögon, åkande spark eller cykel eller också gående. Som vanligt har han väl besökt handelsboden, posten eller tidningsaffären Det är så gott att genast tala om att det är hemmansägare Rull Jöns Olsson från Gruddbo, som om måndag fyller 80 år. Närmare bestämt är han född och uppväxt i den ena av Olansgårdarna i byklasen Rullbodarna, och i den säkerligen mycket gamla gård har han hela sitt liv fått leva och verka. Han är den sista av en syskonkrets som representerat det bästa av Soldbyggarnas händighet och yrkeskunskap: snickeri, timring och båtkunskap, under sitt verksamma liv har han hunnit med att praktisera många arbeten. I början på seklet var han under 5 vintrar i Näckådalen på Orsaskogen och rullade upp timmer i höga vältor, med en dagpenning på 2 kronor. Mot slutet gick det dock en gång ganska bra, tyckte man, då gick ackordet till 5 kronor per dag. Sedan blev det flottning i Mångån och timmerhuggning på Solleröskogen, såsom det vanligen var för en yngling på den tiden. Sommartid var det mest byggnadsarbete, men även stenarbete. Han har varit med och huggit de fina stentrapporna, som från första början fanns på den kooperativa fastigheten i Skinnargården. Det tog, säger Jöns, en vecka att hugga ett enda steg.
Men Olans Jöns var naturligtvis nomad, liksom alla andra Soldbyggarna var i hans ungdom, och det var att flytta från ön till fastlandet med dess många fäbodar. För hans del var det närmast Björka, där de unga Olanspojkarna anlagt en liten ”järnväg” av hässjestänger och annat virke. Tåget bestod av en liten tralla och då banan lutade duktigt, gick det så det visslade om öronen. Det vore något för nutidens raggare att tänka på.
Men egentligen var det i norra Flenarna, alldeles vid foten av det mäktiga Flenberget – 500 meter högt – som de egentliga fäbodarna låg för Olansgården. Den gamla stugan med sin fina ursprungliga inredning står ännu kvar där, fast fäbodvallen i övrigt är så gott som igenväxt. Här var eller är centrum för allt vad Sollerön äger av mystik och sägner om underliga ting och väsen, framför allt ”rådn” (råndan, skrömt mm) som här hade den viktiga uppgiften att vakta skatten eller den rika kopparmalmen som med visshet fanns inne i bergets fylliga barm. Den första som bodde här hette Bråmå Jöns och han och bergtrollen umgicks som goda grannar. Det var också han som fick hjälp av trollen med att skära fallrågen, men detta fick han betala med att de tog en ko för honom under natten. Gamle Bond Jöns hittade den verkliga gruvan eller malmen en gång. Han tog en bit och gick ända till Stockholm för att få klart besked om vad det var. Där mötte han en herre, som talade om vad han hade i säcken och rådde honom att gå hem med det igen, annars skulle han bara få olycka i all sin tid.
Många har försökt hitta den verkliga gruvan, men utan resultat. En gång försökte Buslass Lass och Trint Per sig också på uppgiften. De skulle gå var för sig, och därtill vara alldeles spritt nakna – för att ej kunna ha stål på sig. Buslass Lass mötte en fin mamsell, som räckte fram händerna och ville hälsa på honom. Men då sprang han sin väg- Vad Trint Per såg, talade han aldrig om. Ja , detta var bara några glimtar berättade av Karl Lärka i Forslundsboken Siljan.
Som bekant har malm brutits i en gruva på berget och förädlats vid en hytta i Mångån mellan Mångberg och Mångbro. Troligen på 1700-tqlet.
När jag nu frågar Jöns, om han sett något mystiskt i stugan och gården i norra Flenarna, då skrattar han litet och svarar: ”Det har hänt mycket där”. Där har kuddar i sängarna helt plötsligt försvunnit och mitt i natten kan det, en höst, då man för länge sedan buffrat därifrån, helt plötsligt ha börjat skramla av en koskälla ute i farstun eller ”kuvån”.
Den som vill kan alltjämt beska norra Flenarna och se den gamla Olansstugan.
Mora Tidning 26 januari 1962
Svenjoan