Tänk om alla människor vore lika naturligt rättskaffens och hederliga som en del är, då skulle världen vara ett paradis.Så tänkte jag när jag var på väg till Krång Anders Jönsson i Häradsarvet häromdagen för att få mig en pratstund med honom inför 80-årsdagen i dag. Söndagsfin och glad stod han på gårdsplanen och skådade ut över sina marker. Hans hemman är för övrigt ett av de få, som inte skiftats sedan storskiftet. Så här behövs inte något laga skifte. Vi går in i stugan – fin och modern – och slår oss ner vid köksbordet. Krång Anders kan berätta. Hans minne är enastående, siffror och årtal kommer exakt, tanken är klar och kroppen spänstig. Till detta bidrar säkerligen ett naturligt levnadssätt. Med undantag av sitt första levnadsår, säger han , har jag aldrig varit sjuk Alltid har jag fått sträva och stå i, men detta har nog endast varit till nytta för mig menar Anders.
Han drar en liten intressant släktkrönika. Hans far hette Krång Jöns Matsson och dennes far Jugen Mats Matsson. Den senare var sonson till den för alla Solleröbor välkända Jugen Jon Andersson. Följden blir således att Krångan-Anders är sonson till Jugen Jon. Men Anders har också haft en farbror med namnet Krång Mats Matsson född 1822 och död 1904, och samtalet kommer helt naturligt in på hans tragiska upplevelser.
Mas-byl på Varbergs fästning
Jämte många andra kom ovannämnde Krång Mats att bli indragen i dråpet eller mordet på ”Svarten” från Utanmyra. Han dömdes till 10 års straffarbete som skulle avtjänas på Varbergs fästning. Straffet började med 21 dygns vatten och bröd och därvid måste han ibland tugga på kvistar i en kvast för att stilla hungern. Säkerligen var det hans starka fysik som gjorde att han klarade denna fängelsevistelse. Det var omkring 60 fångar, som var förlagda till en kasern, och bland dessa fanns det många skickliga hantverkare och yrkesmän. Man fick arbeta hårt, dock ej under piskan, och litet betalning fick man också, Då och då smugglades det in litet brännvin mm vilket bestraffades av befälet. Kamratskapet var starkt. Och man förstod därför ej vem som anmälde smuggleriet till slut upptäckte man att befälet anställt en ung pojke som spion, vilken gick fritt omkring. Denne pojke ”kom sedan bort” och det blev stor rannsakan, men ingen ”visste något”. Följden blev att straffet för samtliga utan vidare höjdes med 5 år. Straffet för Krång Mats blev därför 15 år. Till slut kom han dock hem till Sollerön och. Familjen var i Björka, men stugunyckeln låg alltjämt på samma plats efter de 15 åren.
Då Krångan-Anders skulle börja förtjäna någon slant, 1885, åkte han med flera till Nusnäslandet och högg kastved för Barbro Anders i Nusnäs. Betalningen var 1 krona famnen (ca 2,90 kbm) och då han lyckades hugga ½ famn blev det 50 öre,
Den första drivningen på Solleröskogen var över, och för den som ville ha skogsarbete gällde det att fara långt norrut. Hans första vinter i timmerskogen var i Bösjön 1888, och den vintern glömmes nog aldrig. Vid framkomsten fick man i djup snö binda hästarna vid lasset och sedan göra upp en stor stockeld och ligga vid tills man hunnit uppföra någon kojbyggnad. Här var det rena fjällskogen. Så var han tex med och högg en gran, som var 6 kvarter (36 tum) över stubben men på 11 alnar endast 8 tum. På tre man och häst blev förtjänsten under 11 veckor omkring 200 kronor. Nämnas kan att skatterna till det betydande hemmanet uppgick till ungefär 50 kronor,
Då var det ej att köpa en kostym för 250 kronor, säger Anders. Det blev något plagg då och då och en rock köpte han tex i den sk ”Lumpboden” i Mora för 5 kronor. På flottningen var betalningen 17 öre i timmen och det var att gå långa vägar. 1902 skulle han ut på exercis och gick då ända från Rymdalen till Sollerön utan att övernatta på något ställe en sträcka på 8 mil.
Från början till slut var han med på den nya bro- och bankbyggnaden mellan ön och fastlandet. Denna väg blev en förbättring för bygden, som ingen nu kan fullt förstå. När den var färdig sade hans far ”Ä ska full duvå livå jän nu, då an få sätt si upå utå stugudörer å åk ållt bota dörum i Björkum” (Det skall väl duga att leva här nu, då man får sätta sig på utanför stugdörren och åka ända bort till dörren i Björka).
På fråga om hans far aldrig tänkt på att flytta söderut just vid detta skede innan bron kom till. -Nej det var endast de största gårdarna, som kunde göra detta, de som hade något att få en stor köpeskilling för, säger Anders. Men den synes ej ha blivit stor. För Krånglarsgården i Bodarna blev det 22000 kronor och Ryssgården i Bråmåbo 16000 kronor medan Mås Jöns och Flintull Jöns i Gruddbo fick vardera 11000 kronor.
Krångan-Anders hör ej till dem som är kritiskt inställd mot allt nytt, men han tvivlar ändå på att det blir något riktigt folk av dem som växa upp under nuvarande förhållande. Folket var både härdigare och förnöjsammare förr än nu och hann med mycket mera. Nu är det drygt att bara sköta en ko, och förr var man glad över att ha en ko, fast det var dåligt med fodret. Men den som varit optimist i alla tider, han blir det också till slut. Så även med Krångan-Anders
Mora Tidning 10 oktober 1951
Svenjoan