Med undantag av några få platser ute i byarna på Sollerön är det i stort sett bara uppe på Kyrkbacken, som hälleberget går upp i dagen. Sollerö kyrka är väl en av de få kyrkor, som vilar helt och hållet på hälleberget vilket varit en förutsättning för att kunna slå kyrkans stora valv utan några pelare. Mellan kyrkallén och landsvägen går som bekant hälleberget upp i dagen, stort som en gårdstomt. När man planterade kring kyrkan var det nära att det vackra hälleberget skulle sprängas bort, men som tur var blev det kvar.
Söder om kyrkan och söder om kyrkogården har vi väl det mest markerade hälleberget ännu orört Denna lilla bergknalle, beväxt med några små björkar i skrevorna, har av gammalt på bygdemålet kallats för ”Sillkanbåckan”. Ordet är sammansatt av silver, kanna och backe och skulle således på svenska kunna översättas till Silverkannebacken.
Detta bygdemålsord han man hört så långt man minns tillbaka, och man har ofta frågat sig hur det uppkommit. Uppgifterna har emellertid varit mycket dunkla. Den utförligaste berättelsen har nyss lämnats av hemmansägern Håll Albert Jönsson i Häradsarvet, som fått den efter sin farfar Håll Jöns Jönsson, född i Rohagen år 1834 i en av Skräddargårdarna. Han blev måg i den Hållgård, som hans sonson Albert nu bebor, och tog sedan såsom sed var gårdsnamnet dit han kom.
Denne Håll Jöns (farfar till Albert) hade ett bra minne och berättade gärna för sin sonson. Inom parentes kan nämnas att det var just i första hand kontakten mellan den äldsta och den yngsta generationen som förmedlade tradition och berättelse. Något som man nu tyvärr i många fall går miste om.
Nu till själva berättelsen, Strax söder om den omnämnda backen hade Ållasgården en åkerteg, och tidigt en morgon hade en slåtterkarl – om det var någon från Ållas gården eller någon annan är obekant – kommit dit och börjat slå. Han stannade till för att bryna lien och därvid såg han en obekant person, som just var i färd med att plocka fram några blänkande föremål invid det omnämnda hälleberget. Han förstod genast att det var frågan om en tjuv och ett tjuvgods och sprang med lien i högsta hugg mot tjuven. Denna måste då släppa tjuvgodset och springa sin väg för att komma undan den vredgade liemannen. Därvid skulle tjuven ha utropat: ”Ja må då full få ta skrinet då” På detta svarade slåtterkarlen: ”Ä skrinä du a, ä a du”. Detta har blivit ett symboliskt ordstäv i bygden, med innebörd, att vad man har förut berör ej denna sak.
Fakta i denna berättelse skulle vara, att detta tjuvgods stulits från kyrkan och gömts här. Det kan knappast ha varit senare än i slutet på 1700-talet, och de stulna sakerna skulle främst ha varit silverkannan, skänkt av dåvarande drottningen Sofia Magdalena till den nya församlingen och den nya kyrkan. Det omnämnda skrinet kan eventuellt ha innehållit kontanter och andra värdeföremål så långt den muntliga traditionen.
Nu har grävskopan börjat planera för de nya pensionärsbostäder som skall byggas här strax intill det vackra och historiska hälleberget. Många är ängsliga över att något ingrepp på berget skall göras. Det har dock uttryckligen betonats och lovats att denna kulle skall få var i fred. Man bör väl kunna lita på vår så omskrutna ”demokrati”.
Mora Tidning 26 september 1973
Svenjoan