Onkel Louis Nelson på Sollerön fyller i morgon 90 år enligt kyrkböckerna, och om denna statistik icke förts, skulle många ha tagit grundligt fel. Onkel Nelson utvandrade till Amerika den 27 februari 1903 med det officiella namnet Bråmå Lars Nilsson eller Mitjel-Lass som han kallades i dagligt tal. Hans far var Bråmå Nils Matsson och hans mor Håll Anna Mickelsson i Bråmåbo. Borta i det stora landet i väster stannade han i drygt 52 år och återkom den 15 augusti 1955. Detta förklarar den blandning av engelska, soldmål och svenska han alltjämt använder.
Det var dåligt med förtjänsterna här hemma, endast skogsarbete och flottning fanns att tillgå. Många utvandrade denna tid, och så fick även Lars en biljett för 50 dollar, Det tog hela 21 dygn över mot nu hem med flyg 22 timmar. Att börja med tjänade han hos en farmare i Minnesota, men kom snart till Minneapolis och fick plats hos en byggnadsfirma och där stannade han i 25 år. Hade sedan en del olika arbeten men stannade i stort sett i samma stad. Sedan han lärt sig språket trivdes han bra i sitt egna hem och hade egentligen aldrig tänkt på att återvända hem. Klimatet var väl i stort sett som i södra Sverige. De arbetslösa kallades på hans tid för luffare, men denna titel hade han sluppit använda.
Men ingen skall tro att onkel Nelson gått med händerna i byxfickorna efter sin hemkomst. Nej, ständigt arbete, vinter och sommar. Har man inte sett någon annan ute, så har det Mitjel-Lass. Med traktor, med harv eller stenkörning. På vintern har han slöjdat möbler mm. Märta Eriksson som sköter om honom med omsorg, tycker att han ska snygga upp sig litet för fotografen, men egentligen passar han bäst i vardagskläder. Hur det var kom Hollywoodslipsen på, och så sätter han sig spänstig och rak på en stol. Då det är gjort ”hoppar” han upp från stolen. Han har sina egna funderingar om saker och ting och filosoferar om Adam och Eva, som var de första människorna, men likväl for deras barn till främmande land och tog sig hustrur. Och så gav han följande råd: ”Skall du bli gammal och frisk så drick mycket brännvin och ligg då och då avkolad i något dike”.
Nu skall jag visa dig min arbetsplats, säger han, och går bort till ett stort vedupplag, prydligt lagt med tak över. Jag blev rent paff! Ett stort lager prima björkved, som nästan skulle täcka ett helt årsbehov. Sågat för hand och kluvet för hand. Men att det fanns något av lyrik i denna arbetsmyra, det hade jag aldrig trott. Men han slutade med följande strof av en norrman, som säkerligen också gällde honom själv: ”Kan du glömme gamla Norge jeg det aldrig glömme kan, med de stolta klippigbergen. Är och blir mitt fosterland” Ber om ursäkt – både språket och texten är säkerligen något ofullständig.
Mora Tidning 24 mars 1969
Svenjoan