I ”Sool-Oen” 1972 påbörjades en krönika från 1791, troligen författad av dåvarande kyrkoherden Henrik Ericsson. Den har fortlöpt under föregående utgåvor och fortsätter här.
§ 10.
Till at så mycket säkrare kunna winna sitt ändamål anhöllo Capells boerne om en uthärads syn hos Domhafwanden i Orten, som skulle besiktiga den svåra communication, som war mellan dem och moderförsamlingen, som bewiljades och wann sin fullbordan redan den 4:e November 1773. Desse tillika med andra synemän hafwa befunnit wägen från byn Utanmyra på Soll till Winäs by ägor möta i Mora socken vara en längd av 12.515 alnar, hwaraf – säges i synings Acten ”9.225 alnar äro, som watnet icke plägar stå öwer och kunde med stort arbete och omkostnad göras wäg men swårare att hålla vid makt för den lösa och wåtaktiga landmonens skull; det öfriga, som watnet plägar öfwerstå utgör 2.646 alnars längd så at om wäg med stor kostnad skulle göras så förderfwades den af wårfloden.” Af en annan syn befinnes att af denna wäg utgöra broar af klappersten och trä 1.800 alnar och 3 qwart. Denna syneförrättning blef ock medbragt till Stockholm, at på den höga ort, som war föremålet för ansökningen lägga en säker pelare för ändamålet.
§ 11.
Anteligen den 1 Nov. 1774 aflämnade Consistorium sit underdåniga yttrande i denna sak, som för sin del ingalunda på det minsta understödja Sollerö boernas ansökan, utan med all den styrka och widerhäftighet – som nämnt är – en skarp Consistorii penna kunnat draga underdånigst framstält Kongl. Maij :t dessa följande orsaker dertill: ”Hos Consistorium – heter det – kan aldrig den tanken uppstiga at hwad på sig ankommer bidraga härtill. Sollerö boerna äro ej i tillstånd at löna och underhålla sin egen Pastor, så framt icke Kongl. Maijstät af högst bepriserlig nåd skulle uppå deras anhollan förunna deras Pastor till underholl något betydande qwantum af Spannemål såsom Vänjan 12 tunnor och Särna 50 Dito äro förlänte. De jämwäl wid deras kyrkotjenst öfwerklagade beswärligheter icke äro flera eller andra än deras medbröder genom sjelwa ortens läge och beskaffenhet måste widkännas, och ewilka genom det sökta medel icke stå at afhjelpas. Det icke eller med sanning och skäl klagas kan, at Guds ord och de heliga Sacramenternas bruk i någon måtto felas, försummas eller förwägras; Hwartill kommer at derunder efter all anledning hysas främmande afsikter, som mera angå timeliga fördelar – huru dane de ock kunna wara – än deras andeliga wälfärd, och moderförsamlingen, som härigenom försättes uti större kostnad och lidande, deremot på det högsta protesterat, så finner Consistorium för sin underdåniga del, så mycket mera betänkligt samma Sollerö Capells lagets egne i flera afseenden werkeliga större förmon genom den utwäg ofwannämnda Protokolls utdrag omförmäler (Se § 8) ehuru med Prästerskapets större olägenhet än förut, lättare efter all Consistorii öfwertygelse befrämjas kan.” Desse skäl har Consistorium widlyftigt bewist i sin förklaring, af hwilken Consistorium till slut gett detta sammandrag.
§ 12.
Med en ansenlig hoper härtill samlade documenter, som styrkte detta Consistorii yttrande af gick altsammans till Landshöf dinge Km betet, som icke wille wägra Sollerö boerna fuUmäktige tillträde till genomläsande af bemälte förklaring, då han på det nogaste meddelat sina hemmavarande medbröder underrättelse om dess inneholl. Dessa ansågo ett sådant document för nog farlig fiende, som icke, borde slippa skottfri fram för thronen och så illa swärta deras sak, derföre skulle de hwässa sina pilar och skjuta mot … Någon af almogen i Capellslaget har derföre åtagit sig mödan att bewisa det större delen så wäl af Consistorii som Prästerskapets i Mora yttrande wore osanning som der står. Men bewisningen stadnar mest i de orden: osanning hwad wåre Präster påstå, och anföres wäl i berörda opposition en hoper saker som skall bewisa den ofta nämnda osanningen, men alt stadnar wid Auctors egen auctorite hwarföre man icke will intaga mycket rum med dess anförande. Ett bewis gör oss förnögde, ord för ord så lydande, Pag. 2: ”fast at de (Prästerna) föregifwa at icke någon olyckelig händelse har händt på wår Kyrikio väg till Mora kan dock bewisas thet nu i wår mine är händt, wår Cominister Herr Hyckert war i lifs fara i sistlidne höstas när han reste från Mora till Sold att förrätta Gudstjänst i Capellet, så åkte han neder på sjön; om icke hjelp hade varit så nära, at de hörde ropet af skius karlen och honom så hade han med plas (?) kommit fram och hästen hade icke kommit up med lif .. Auctor sjunger ur samma ton alt til ändan af sit arbete. – Landshöfdinge Kmbetet som äfwen moste aflämna sitt yttrande i denna sak, yttrar sig om desse högwördige Respondentess och wälförståndige Opponentes sålunda: ”at de stadna mot hwarandra in contra-dictioris, utan at på någonthera sidan the förekomma omständigheter äro så upplyste och utredde at något för alldeles fast och påliteligt kan antagas.”
§ 13.
Utaf alla de hittills samlade handlingar hos Landshöfdinge Kmbetet fans ingen utom Synings acten som lade ett godt ord till Sollerö boernas ansöknings winnande. Derföre låg nu enda och yttersta hufwudhjelpen hos Länets nådige Herre och Styresman Herr Baronen Carl Sederström – och berättas Herr Asessorn och Lands Secret. G. Edman icke undandragit sig sin åtgärd härutinnan. Antingen i slutet af år 1774 eller i början af år 1775 afgaf samma herrar sitt underdånigaste yttrande. Utom hwad som redan anfört är kunde Landshöfdinge Kmbetet icke bifalla dertill at Sollerö boerna wore skyldige til det brott hwarföre de af Prästerskapet wore anklagade – hwilken stämning nu redan blifwit öfwerbrakt till Kongl. Maijstät och der tagits i allernådigst öfwerwägande – nemligen at de warit på fasta landet weckan före den nämnda bönedagen 1773 (se §4) af den orsaken at emellan dem är gord en öfwerenskommelse och af Häradsrätten gillad och stadfäst den 6 December 1735, som förbinder dem at ingen får flytta ifrån hemorten förrän Ersmässotiden, då deremot första Bönedagen inföll detta år den 23 Aprill. Ja Landshöfdinge Kmbetet gör dem även den tjänsten i sin förklaring at han öfwerskyler något anstöteligt som den i 12 § omtalte Auctor utgivit mot Prästerskapet. – Hwad åter sjelva saken angår är Landshöfdinge Kmbetet både för och emot. I förra fallet anföres till skäl at samma ordsaker kunna icke gälla nu som för mer än 100:de år sedan i samma ärende. Consistorium andrager, emedan både jordbruket och folkstocken ansenligen förökt sig, hwartill drages bewis ur den till- förene åberopade Hi.ilphers dagbok, samt at Soll både till folknummer och jordtal wida öfwergår den intill gränsande Wenjans socken, och at flere socknar gifwas i riket, som äro mindre än Sollerön. Icke heller gillas här Consistorii utlåtande angående Körckobåtarna, hwilke Consistorium påstå de likafullt skulle nyttja till sina så kallade Herrarbetsresor. Men Landshöfdinge Kmbetet wittnar at dertill brukas helt andra båtar, som kallas lastdragare. Anteligen tages till ett betydande skäl: Oxberg belägen ifrån Mora 2 1/2 mil har sökt men icke fått capell emedan Prästerna skulle blifwa otillräckeliga wårda alla tre utom moderkyrkan, och om nu så är at Mora Prästerskap är otillräckeligt at kunna betjena och sörja för flera Capell torde Sollerö Cape’lls lags afsöndring kunna blifwa ansedd för mera nödwändig, at Mora Prästerskap må äga tillfälle sträcka mera sin omsorg till ofwanberörde emot Elf dals rå angränsande aflägsne Socknedel, – och säges även på annat rum: ”I mit sinne kan thet skälet ej antagas för aldeles gifwit, at ju icke en Präst på Sollerön kan hafwa och få sin utkomst och bärgning.” Likwäl kan icke Landshöfdinge A.mbetet undgå instämma med Consistorio at flere betänkligheter synas härvid yppa sig, nemligen i synnerhet deras fattigdom med Publiqwa och priwata skulder förknippad. (Denna fattigdom och skulder härrörde till störe delen af de svåra åren, som nyligen hemsökt Dahlorten 1772 och 1773.) Så at Landshöfdinge Kmbetet näppeligen kan se huru det kan wara möjeligt at upprätta ny Prästegård samt förskaffa den både åker och äng i närvarande ännu knapa omständigheter, samt klockarbord m. m. de blefwo af söndrade ifrån Scholemästaren i Mora, som lönas på kronans stat. Kongl. Maijstät lärer icke heller gravera dem i Mora i sina urgamla rättigheter och tillägga dessa nya socknebor. Landshöfdinge Kmbetet underkastar likwäl altsammans Kongl. Maijstäts allernådigaste och högst upplysta ompröfwande.