Jag minns från en fjärran
vår, hur kring min faders
stuga med tjusad blick jag såg
dina sprödgröna björkar buga.
Och sedan lärde mig mor,
hur far med yxa och såg
valt virke bland dina trän
till vaggan, där själv jag låg.
Djupt inne bland dina snår
i hemlighetsfulla gömmen
jag red på en yster häst
med äventyret vid tömmen.
Sen tog ur din pelarsal
jag virke till eget tjäll,
till hyddans möbler och ved
för brasan på härdens häll.
Du stått som en trofast mur
mot isande vind från polen.
Du lindrat med skugga sval
den brännande middagssolen.
När ondskans och hatets storm
i närstrid mig bragt på knä,
jag sökte ditt tysta lugn
för vila och tryggat lä.
Och slutligt en sista gång – jag vet icke när eller huru
mina söner skall skatta dig på fyra bräder, av furu
att reda min sista bädd, en enkelt fogad och trång:
då susa, min barndoms skog, en sonande avskedssång!