-Jag har många gånger tänkt skriva mina memoarer men alltid uppskjutit det till ett ”mera lämpligt” tillfälle. Detta mera lämpliga tillfälle hade jag bestämt till den tid, när jag hade fyllt mina 50 år. Det visade sig svårt att komma sig för. Alltid var det något mera angeläget som tog tiden i anspråk, varför jag började inrikta mig på något tillfälle efter de 60.
Detta ”tillfälle” kom fortare än jag tänkt mig i det jag plötsligt lades ned på sjukbädden för flera veckor framöver och måste därför hålla mig orörlig en längre tid.
Jag märker att det inte är så lätt att veta hur långt tillbaka i tiden man skall gå, eller hur man ska beskära det rikliga materialet. Vissa saker försvinner, andra etsar sig i minnet för livet. Det är de saker som man bäst minns, som blir till livsödets ”röda tråd”, och det är denna tråd jag söker efter och letar mig fram efter genom den labyrint av händelser som utgör mitt livsöde.
Dessa rader skrevs 1949 av Johan Erlandsson. Att återge hela hans långa berättelse skulle ta alltför många sidor av Sool-Öen i anspråk. Därför botaniserar jag i hans anteckningar och återger här några brottstycken ur hans levnadshistoria.
Först en presentation. Johan föddes 1898 i Mångbro, som ligger ca 2 km söder om Gesunda. Föräldrarna var Petter Erlandsson och Nisis Karin Persdotter, varom berättas i Sool-Öen 2003. Syskonskaran bestod av fem pojkar och en flicka. Äldsta brodern Anders livsgärning som ”buss kung” skildras i Sool-Öen 1983 och brodern Karls levnadsöde berörs i Sool-Öen 2003.
1905 var det dags för Johan att börja skolan, och så här berättar han i ett kapitel som han kallar ”Sar Nils”.
Jag befinner mig för första gången på väg till skolan. I fickan bär jag en ABC-bok. Min bror som följer mig försäkrar mig om att jag ingenting har att frukta, då jag ju får börja hos den snälla småskollärarinnan. Annat skulle jag fått se om jag hade fått börja hos Sar Nils!
Min fruktan försvann nästan vid dessa ord, och jag gladdes åt att det kom att dröja ännu ett år innan jag fick göra bekantskap med den fruktansvärde läraren.
När vi passerade kyrkan bävade jag för den oerhörda höjden på kyrkan. Jag hade dessförinnan endast sett den från Gesunda, och då var den som en liten prick.
Strax intill kyrkan låg alla skolhusen utspridda, och man hörde på långt håll skrik och skrän. Min bror ledsagade mig till den byggnad, som inrymde såväl små- som folkskola. Min bror knackade på dörren, som öppnades av en blid lärarinna i Leksands- dräkt, och jag såg redan i andanom hur trevligt det skulle bli att gå i skolan. Jag var nära att ramla ihop av förskräckelse, när lärarinnan talade om att man ändrat på skolordningen så att samma lärare fick hålla samma klass i två år. Jag hade inget annat val än att gå till den ”fruktansvärde” Sar Nils och fråga där.
Min bror följde mig dit och lämnade mig på trappan till det hus, där jag hade så mycket skräck och ångest att gå tillmötes. Mina knän skakade och jag hackade tänderna så jag kunde inte säga något till kamraterna.
Men hur obefogad är inte all fruktan! När jag stått och ängslats en stund, kom den förfärlige, men inte så som jag tänkt mig, utan såsom den snällaste farbror i världen. Min fruktan försvann med ens, men mina tankar låg på lur i flera dagar, och jag väntade att ovädret snart skulle bryta lös och vi skulle få bli varse ”elementens raseri”.
På lärarens vänliga inbjudan att ta plats kröp vi in i bänkarna som då utgjordes av långbänkar, flickorna på vänster och pojkarna på höger sida. Vi satt tätt packade och någon lucka fanns inte mellan pojkar och flickor. Först flera dagar senare började jag se, att jag satt närmast en flicka i min bänk. Jag såg också att dom andra pojkarna och flickorna framför och bakom mig hade så att säga krupit isär, så att en stor lucka uppstått mellan pojkar och flickor. Jag kände då den stora skammen att sitta intill en flicka och kröp intill pojkarna så nära jag kunde.
Vid nästa termins början, tyckte jag att det kunde vara rättvist om någon annan satt närmast flickorna, och jag tog helt resolut och satte mig längre ut i bänken. Men hej, vad jag bedrog mig! Ett regelrätt slag utkämpades i skolbänken. Jag övermannades snart av de andra pojkarna som kämpade för livet, och jag bars i triumftåg på starka armar till min gamla plats.
Ingen, varken förr eller senare, har för mig framställts som den fullkomlige Guds ords förkunnare som Sar Nils. Hans utläggningar om himmelens och jordens skapelse fördes på ett sådant språk att det fastnade hårt. Vid kapitlet om de första människorna i Eden och deras avfall från Gud, var hans röst salvelsefull och darrande. Jag bävade ända in i själen för de yttersta straffen, och jag erkänner att jag aldrig- varken förr eller senare – varit så ”troende”. Min tillit och mitt förtroende för Sar Nils var bergfast, och av hans påstådda tyranni såg jag snart att det var ett uttryck för hans omutliga rättvisa. När rottingen ibland gick, var det alltid någon som hade förtjänat det.
Då hände sig en dag att läraren sade: ”Om ni nu är snälla och läser läxorna ordentligt, ska jag framkalla en björn här i skolan någon dag framöver.” Vi läste läxorna flitigt och väntade. Jag vet inte om någon mer än jag enfaldigt trodde, men spänningen var oerhört stor. Tiden gick och ingen björn visade sig. Så äntligen en dag när vi kom till skolan, såg vi en plansch uppställd vid katedern. På planschen fanns bland annat en björn …. Detta var alltså den björn vi blivit lovade!! Sällan har jag sett en stjärna falla fortare från himlen mot jorden än min lärares anseende i den stunden.
Johan och hans syskon hade lång skolväg, eftersom de gick i skolan på Sollerön. Under kallaste vintern bodde de därför ibland hos moster Nisis Margit och Bond Mats i Kulåra.
Vid tiden för min skolgång fanns inga av de nu moderna fortskaffningsmedlen. Någon enstaka hade skaffat sig cykel, men inga skolbarn tilläts använda sådana. Enda samfärdsmedlet för oss barn var alltså fötterna, och dem fick vi minsann lära oss använda. Vägen till skolan var lång. Landsvägen mätte en längd av ca 9 km, men var vädret vackert kunde man använda båt, och då reducerades sträckan med 2,5km.
Det fanns bara två gårdar på hela socknen som hade så lång skolväg, men vi var inte ledsna för det. Tvärtom, vi kände oss duktiga och ansåg dem mesiga som beklagade oss.
Vi samlades för det mesta i granngården (Wassgården), där en sorts uppställning ägde rum. Det föll nästan av sig självt, att några av de äldsta kom i täten, sedan var inte placeringarna så noga. De yngsta telningarna kom liksom av sig självt på slutet. Längst bak i kön ställde sig den äldste med en lång vidja eller rotting i handen.
Så anträddes färden. Hade vi god tid på oss, bestämdes gångmarsch mellan tre stolpar eller ca 120 meter, sedan språngmarsch mellan två stolpar eller 60 meter. Dessa bestämmelser varierades alltefter behov, så att ibland kunde det vara nödvändigt att springa tre stolplängder och gå en längd. Då kom den omtalade rottingen till hjälp. Skrikande och gråtande släpade sig de minsta till skolan, och det säger sig självt, att man inte kunde prestera så mycket i skolan under sådana förhållanden.
I allmänhet var man hungrig som en varg när första rasten kom, och våra goda föresatser att spara smörgåsen till middagsrasten kunde inte förverkligas. Hände sig så ibland, att vi hade slöjd och fick stanna kvar till kl. 4 utan mat, för att sedan gå de 9 kilometrarna tillbaka, drömde vi om dukade bord och var sin cykel. Men våra drömmar förverkligades inte. I mörkret letade vi oss fram den sista biten av vägen. Vi brukade passera ett fält av rovor. Vi tog av rovorna och åt oss mätta, allt under det att vi försökte lugna våra samveten, som ju anklagade oss för stöld.
De dagar när vädret var vackert och vi fick använda båt, tyckte vi att det var rena leken att gå i skola. Men det hände också att vädret var vackert på morgonen för att på kvällen ha övergått till storm. Många sådana dagar stod vi vid stranden och övervägde om vi skulle ta risken och fara, eller skulle vi gå ifrån båten och traska runt. I allmänhet segrade det första alternativet på grund av vår motvilja för luffarlivet, men väl komna över insåg vi i alla fall den stora faran och föredrog för några dagar framöver att använda fötterna.
Johan växte upp som närmaste granne till Mångbro kvarn. Föräldrarna, i första hand mor Karin, drev där ett rastställe och kaffestuga, där förbifarande och kvarnbesökare kunde få sig något till livs. I kapitlet ”Bjällerklang” förflyttas vi bakåt till början på 1890-talet.
Vi befinner oss på Siljans västra sida, just på den plats där landsvägen korsar Mångån. En liten kvarn finns där. Många liknande kvarnar har funnits i Mångån, från Fjärden till Siljan finns spår efter tio kvarnar. Bästa läget av alla tycks ovan nämnda kvarn ha haft. Den skulle praktiskt taget förse alla hushåll på Sollerön med det nödvändiga mjölet. Man beslöt sig därför att fortast möjligt bygga en ny modern kvarn, och så byggdes år 1898 nuvarande Mångbro kvarn.
Den som i början av 1890-talet kom gående vägen fram över bron till kvarndammen, fann snart att detta ställe utgjorde en knutpunkt för trafiken upp i skogarna. Timmerlass, vedlass och kolskrindor tävlade om utrymmet på de trånga vägarna. Ett rastställe fanns också här och det utnyttjades flitigt av skogskörare och ”malkallär”, man kunde få både kaffe och vin att styrka sig med. Särskilt för hästarna var det värdefullt att få pusta ut ett tag, och det hade så gått dem i blodet, att det var hart när omöjligt att få dem att gå direkt förbi.
Samma år som Johan föddes, 1898, byggdes alltså en ny och modern kvarn, nuvarande Mångbro kvarn. Raststället inköptes av Johans föräldrar, och härifrån finns mycket att berätta.
Skulderna de ådrog sig genom köpet av raststället i Mångbro avklarades genom ihärdigt sparande och stora försakelser av mor och far. Skog, skog och åter skog i alla former var fars liv. Man såg sällan till honom, och såg man honom visste man att det måste vara söndag eller ett tillfälligt avbrott i arbetet, ty då vankades alltid karameller. Litet senare måste vi sitta stilla och höra hur han läste ur bibeln. Detta var för oss en prövostund, och vi bragte gång på gång hans religiösa stämning att övergå i ovädersstämning.
Bjällerklang, bjällerklang- så hörde vi, från bittida på morgonen till sena kvällen. Bjällerklang i de mest olika tonarter. Man lärde sig höra på ljudet om de ämnade stanna. Och stannade, det gjorde de för det mesta. Aldrig var stugan tom. Alltid satt någon där och drack kaffe. Ibland kunde för några minuter en dödens frid lägga sig över stället och vi skyndade oss att själva få litet kaffe och dopp. Men bjällerklang, bjällerklang, snart var stugan åter fylld till bristningsgränsen med stojande och supande karlar. Matspannar togs in och utplacerades så till, att man fick bli kvar där man för tillfället råkat bli stående. Detta var för oss en sannskyldig tortyr. Spannen öppnades och visade sitt innehåll; härliga bullar, korv, ost, skinka mm. En doft av allt detta kan jag ännu erinra mig. Ögonen följde begärligt de härliga smörgåsarnas väg när de försvann in i munnen på de ljudligt smaskande mannarna. Våra magar skrek efter den goda maten, men aldrig någonsin hände det att någon av oss fick smaka en bit. Vilda slagsmål förekom även ibland, och då gällde det att rädda sig in i kammaren för oss små.
Mor räknar dagskassan efter en dag och ser till sin belåtenhet att kassan utgör drygt 24 kronor … Hur många koppar har du ej sålt, kära mor, för 5 öre koppen sprang du med den tunga pannan fram över golvet dagen i ända. När kvällen kom tog du in mjöl och ved och ordnade för bakning nästa dag. Då kunde du för ett par dagar framåt servera kaffe med dopp. Och man doppade! Utsvultna kom de från skogarna och du gav dem att doppa sig mätta. För 16-18 öre var de mätta och saligt stärkta att fortsätta vandringen över sjön.
Tattare brukade då och då gästa oss. Vi som var små tyckte nog det var en viss omväxling när dom kom, men även vi förstod att det pekade åt skogen och stred mot alla vedertagna moralbegrepp, när dom kunde ge sig till att både ljuga och stjäla. Ett visst system användes alltid av dessa landsvägens riddare. Först en kvinna bärande ett barn på armen. Kvinnan hade ett rikt och jämmerlikt ordflöde som bevekade mor, och så fick hon löfte att komma in och koka en kopp kaffe för sig och sin man. Men vad nu!! Det visade sig att det hon kallade ”sin man” uppgick till två hästskjutsar och minst 15 personer. Mor protesterade och ville att dom skulle ge sig iväg. Åter samma jämmer och bön om att få stanna över natten. ”Ni kan väl inte ha hjärta att köra iväg oss ut på skogen i köld, mörker och natt?” Mor hade ej hjärta att köra iväg dem, och så fick de stanna.
När de äntligen gett sig av och man kunde överblicka förödelsen, såg man att de hunnit vara överallt och stjäla. Man bedyrade att detta var sista gången man tog emot tattare. Men om och om igen upprepades historien. Vi som bodde i byns sista gård fick minsann känna det. När alla dom andra nekat dem husrum och de befann sig framför milsdjupa skogar med köld, mörker och död i hälarna, då prövades om vi i våra hjärtan höll måttet.
Bjällerklang, bjällerklang. Bjällror komma och bjällror gå, men aldrig mera stanna de vid färdstället i Mångbro.
Far Petter dog 1914 när Johan var 15 år. Två äldre bröder hade för länge sedan farit ut på skogsarbete. Brodern Karl hade 14 år gammal gått till sjöss och kom att bosätta sig i Amerika. Kvar i Mångbro var nu modern, två av sönerna och en dotter. 15 år – det var dags att börja dra sitt strå till stacken och hjälpa till med familjens försörjning. Så här berättar Johan om ”första försöket”.
Helt plötsligt blev man ställd inför fakta, man fick på bästa sätt försöka att klara sig själv och hjälpa till med försorg om familjen. Jag hade inte lust till skogen och tänkte nog på både det ena och andra. Men se, en annan sak var, att när jag blev bjuden att tillsammans med skogvaktarens pojke vara med och stämpla massaved, då kunde jag inte stå emot.
Vi gav oss iväg en dag med fullpackade kontar och med skidor på fötterna den långa vägen upp till Gruvans fäbodar. Föga anade vi, att denna färd skulle vara förenad med så stora strapatser. Vi kom fram till stugan när det började mörkna på kvällen, trötta och hungriga som vargar. Men när brasan flammade och vi fick stärka oss med mat och kaffe, glömdes snart alla mödor, och vi började i förväg glädja oss åt att få förtjäna pengar själva. Och ett sådant förnämligt arbete sen! Att stämpla massaved var inte var mans arbete, då gällde det att ha goda försänkningar hos bolagsbossarna. Ja, jag kunde väl förstå att jag inte fått detta arbete om inte skogvaktarens pojke hade bett för mig.
Glada i hågen gick vi ner till sjön Ljugaren för att ”göra” pengar. Vi såg till en början inte till några massavältor, bara några förhöjningar här och där vid stranden. Vid en närmare undersökning visade det sig dock att högarna var vältor, helt begravna i snön. När vi efter stor möda skottat bort den meterdjupa snön som låg ovanpå, samt hackat bort all is som fastnat på ändarna, kunde arbetet påbörjas.
Vi arbetade förtvivlat och hade inte tid att reflektera över förtjänster, men på kvällen gjorde vi ett överslag och såg att förtjänsten inte alls var så lysande som vi väntat. Men det skulle väl bli bättre bara vi hunnit bli mer vana. Något senare på kvällen företog vi en omräkning av dagsresultatet och fann då att vi i hastigheten hade kubikerat fel. Vi hade med andra ord tjänat 10 gånger mindre än vi först trodde. Trötta och nedstämda gick vi vid veckans slut till Vimo station och tog tåget till Vika. Därifrån luffade vi hem.
Det började nu luta mot vår, och vi skriver 1916. Stämplingen fortsätter trots allt, och nu går det som en dans. Nytt virke läggs utav, solen skiner, och ingen snö behöver skottas. Vi tjänar rätt bra, och jag stortrivs.
En man kom en dag in i den koja jag bodde i och meddelade helt kort, att jag skulle komma hem fortast möjligt för ett sammanträffande. Något vidare kunde jag inte utläsa ur meddelandet, bara att budet hade kommit från Ryssa. Intuitivt kände jag att det rörde sig om något arbete inom det elektriska facket, men vad? Väl framkommen till Ryssa besannades mina aningar, och på ett alldeles överväldigande sätt. Jag hälsades glatt: ”Jaså, maskinisten våran kommer!” Jag var alltså utsedd till att tillsammans med en äldre kollega sköta den nybyggda kraftstationen i Ryssa.
I ett slag hade jag förflyttats från drygt och ostadigt arbete till ett liv med minimum av kroppsligt arbete, ett paradis för den som älskade att dåsa och drömma. Min läggning var nu ej sådan att jag helt anammade möjligheterna. Jag längtade efter frihet och arbete. Jag satte ibland någon annan i mitt ställe, for till den förhatliga skogen och slet hårt. Hur härligt trött blev man inte! Man sov som en stock om natten.
”Amerikafebern” har kommit och gått, även i våra trakter, och efter första världskrigets slut fick många Solleröbor känning av denna ”sjuka”. Johan skriver:
Jag blev också angripen och kunde inte undgå sviterna. Man hörde så många underliga historier om det stora landet i väster med de tusen olika möjligheterna. Man hörde om obegränsade arbetsmöjligheter, om hur man formligen slogs om arbetarna när de kom av båtarna. Febern brände och jag började redan betrakta mig som en på förhand lyckad amerikan. Pass ordnades, platsen sades upp, farväl togs och jag var snart färdig att klättra mot ära och upphöjelse.
Tidigt på morgonen den 18 juli 1923 var jag på väg. Det kändes beklämmande, när man såg alla deltagande blickar, men en sak var jag väldigt tacksam för. Och det var, att man inte gjorde något försök att klä ut mig med blommor, som jag stt var brukligt. Det var inte så på den tiden som det är nu att åka till Amerika. Då var en Amerika-resa något oerhört, något i stil med sista resan, och detta förklarar kanske varför man på en del håll lät kläda offret i blommor. Det var med andra ord alla de blommor som rätteligen skulle legat i ens grav. Jag hade tydligt låtit dem förstå, att alla försök härtill skulle gå om intet. När vi därför passerade ett ställe i byn där jag såg ett par flickor stå med blombuketter i händerna, kände jag det för ett ögonblick smärtsamt, men sade kort och bestämt till chauffören: ”Kör!”
Det var en underbart vacker morgon och jag tyckte mig aldrig förut ha sett det. Min bror som följde med till Göteborg, gjorde allt för att förjaga alla dystra tankar och jag var honom mycket tacksam. I Göteborg var utställning just då. Vi träffade gamla vänner och roade oss. Våra vänner, det glada Göteborg och all gästfrihet vi vederfors kan jag aldrig glömma. En rysning genomfor mig när jag såg båtarna i hamnen. Lastkranar, spiror och master låg inbäddade i ett gråblått dis och man hörde rassel och hesa tjut från bogserbåtar blanda sig till en olycksbådande kör.
Stranden försvann allt mer. En alldeles överväldigande känsla inför färden mot det okända bemäktigade mig för ett ögonblick, men den allt mera tilltagande sjögången och mina nya reskamrater fångade snart hela mitt intresse. Då jag efter 6 timmars resa hade kastat ut all mat till fiskarna och med en dödens blekhet raglade ner i hytten, då visste jag vilka lidanden sjöfolk har att utstå. I trettio timmar rullades jag fram och åter i min bädd, ur stånd att ens för några minuter lämna den. Äntligen bedarrade stormen och vi skönjde land, Skottland, Newcastle. I samlad trupp besteg vi expressen till London.
Tågresan på den smalspåriga järnvägen till London blev en förskräcklig färd. Farten var rent hisklig, landskapet snodde runt som en karusell och kurvorna tycktes tas med endast ena sidans hjul i kontakt med skenorna. Plötsligt var man i London där övernattning skedde. Följande dag besöktes en pub med illasmakande öl. För att se så mycket som möjligt av denna stora stad gjordes en rundtur med öppen turistbuss, och det allt förhärskande intrycket för Johans del var trafikintensiteten och busschaufförens skicklighet att klara sig ur alla situationer. Så gick färden vidare till Southhampton, där Amerikabåten väntade.
En kraftig signal från jätteångaren tillkännager att allt är klart för avresa. Bogserbåtar släpar kolossen ut ur hamnen, men snart känner vi en svag darrning genomila skrovet och vi förstår att jätten bö1jat röra på sig efter sin flera dagar långa sömn i hamnen. Snart skjuter båten iväg för full maskin, och innan vi vet ordet av har land försvunnit och hav och himmel gå ihop i en ring runt om oss. Dagar och nätter går, man promenerar, man sitter inne på baren och dryftar möjligheterna i Amerika. Flera återvändande svensk-amerikaner som jag pratade med, kunde inte alls yttra sig om hur elektrikerna hade det där borta. De hade sina farhågor att det inte var ett så lysande yrke, och de lät mig förstå att jag nog inte hade någon ”dans på rosor” att vänta. -”Men går du bet att skaffa dig jobb inom facket, så kom över till mig så får vi se om det går att ordna med något inom byggnadsfacket”, tröstade mig en gammal byggmästare från Brooklyn. Jag tackade för detta erbjudande, men tänkte för mig själv, att sådant ska väl inte behöva förekomma när man har ett yrke och landet behöver folk.
Allt har en ände, och plötsligt en dag efter flera dagars dimma skiner solen igenom och allt klarare ser man konturerna av de omtalade skyskraporna i New York. Litet längre fram dyker frihetsgudinnans imponerande gestalt fram. Man gjorde sig beredd att stiga av, men det visade sig att endast de som hade klara papper och var amerikanska medborgare fick stiga av. De andra flyttades över till en annan båt där de fick vänta ett helt dygn innan de måste passera genom det fruktade Ellis Island, ”tårarnas ö” som det kallades av emigranterna. Skulle man nu klara sig igenom, eller skulle man bli hemsänd?
Läkarundersökningen var den enklast tänkbara och det hela gick med amerikansk fart. Man befann sig på några minuter ha gått igenom alla instanserna och var snart omhändertagen och instoppad i något som liknade ett fängelse, där både väggar och dörrar utgjordes av järngaller. Jag hann just börja tänka på hur det skulle gå till att bli fri härifrån, då jag hörde någon utanför nämna mitt namn. Jag var inte sen att svara, och om några sekunder skakade jag hand med min bror Karl.
När Karl frågade mig om jag ville åka Sub-way eller Elevator valde jag Elevatom, luftjärnvägen. Denna anordning, som numera är borttagen, var en alldeles vanlig järnväg med flera spår, uppbyggd på en stålkonstruktion på ca en vånings höjd över gatan. Denna järnväg torde nog vara något av det mest misslyckade inom kommunikationsmedel i Amerika. Den gata som råkat bli välsignad med en sådan anordning var att beklaga. Skenorna, trävirket och stålkonstruktionen gjorde att den undre gatan låg i ett dunkel och området kunde inte utnyttjas till annat än trafik.
Vi åkte uppför till 59:e gatan och klättrade ner på den undre gatan. Därifrån var inte många steg till det hus där jag skulle få bo. Min bror som gick före, försvann helt hastigt genom porten. Jag dök också in, fick efter mig väskorna så fort jag kunde och stängde dörren. Karl var redan försvunnen och jag var lämnad kvar i en kolmörk gång. Jag kunde varken gå fram eller tillbaka. Till slut skönjde jag konturerna av en trappa och snart stod jag i mitt rum.
Vi var tre lycksökare hemifrån som fick dela rummet. Två av oss fick dela bädd, eftersom det inte fanns mer än två sängar i rummet. Första nätterna glömmer jag aldrig. En tryckande värmebölja låg över staden. I rummet var så varmt att vi inte kunde ha någonting på oss. Jag försökte sova, men det var alldeles omöjligt. Gång på gång skakades huset av de mest djävulska oväsen. Luftjärnvägen, som strök fram förbi hörnet, var det mest raffinerade påhitt att förjaga all sömn från oss. Vi försökte stänga fönstret, men efter en stund måste man stiga upp och öppna igen, då man i annat fall 1iskerade att få värmeslag eller bli gasförgiftad. Det fanns nämligen bara gas i huset, och man kände tydligt att där fanns någon läcka på gasledningen. Men inte ens detta var nog. Varje gång jag började slumra till kände jag en svidande känsla på halsen. Jag reste mig och tittade på kudden och såg små prickar sprida sig åt alla håll. Jag förstod att vägglöss var en realitet även i New York.
Man vänjer sig vid allt. Efter någon vecka sov jag som en stock. Kanske drömde jag att jag låg på rygg och tittade på hur molnen vandrade på himmelen och gräset kittlade mig på halsen. Någonstans i Sverige.
De tre lycksökarna som delade rum var alltså Johan från Mångbro, Svarvmas Axel Jönsson från Utanmyra och Håll Johan Olsson från Bråmåbo. Rummet hyrde de av Margit Norin och Mångs Anders Andersson från Häradsarvet, d.v.s. Mr & Mrs Rehndal, och adressen var 167 East 61 Str. New York.
Nu var det dags att börja söka arbete. Johan satte in den ena annonsen efter den andra och studerade tidningarnas platsannonser, men något svar fick han inte. Det behövdes tydligen inga elmontörer i New York! Det medhavda kapitalet försvann ganska snabbt, och ganska snart förstod han att man inte hade något bruk för sådana som inte kunde språket. Snart hade 3 veckor gått utan resultat. Broder Karl uppoffrade sig och de åkte runt tillsammans för att fråga om arbete. En resande i el-armatur, född av svenska föräldrar, och som kunde litet svensk(l, förbarmade sig emellertid över Johan och tog honom med till en elektrisk firma i Brooklyn.
Jag överlämnades till innehavaren med en vädjan att inte fordra för mycket av mig då jag inte förstod språket. Denna vädjan upptogs också, på ett alldeles överdrivet sätt. Jag behandlades som om jag vore dövstum, man pekade och tecknade åt mig. Jag kände mig generad av detta och lät dem snart förstå att jag förstod ett och annat. Detta förändrade i ett slag saken, och man pratade med mig och skickade mig att hämta det ena och det andra. Jag svarade alltid:” Yes!” även om jag inte förstod, och de hade hjärtans roligt åt mig när jag kom med något annat än de begärt.
Det började gå rätt skapligt och snart hade ytterligare tre veckor förflutit, då Johan på grund av arbetsbrist blev uppsagd. Sedan följde en tid med alla möjliga småjobb, här och där. Ett arbete minns han särskilt.
Efter nytt spring lyckades jag få arbete hos en elektrisk entreprenör. Denna gång gällde det omläggning i gamla hus från gas till elektricitet. Detta var något så helt nytt för mig att jag kände mig som absolut nybörjare. Till råga på allt sattes jag att utföra de mest obehagliga arbeten, sådant som man här i Sverige måste vara mycket diplomatisk och vältalig för att ha någon chans och ej bli utkastad. Man hade t.ex. vid en installation glömt att dra fram ledning till en viss ljuspunkt. Så skickades jag ensam att göra detta. Jag hade då att gå upp i våningen ovanför, ringa på dörren och på min bristfälliga engelska förklara vad jag ville. Jo, jag ville komma in i deras finaste rum, ta bort golvmattan, hugga upp en hel bräda i golvet, borra hål genom alla bjälkarna och dra in en tråd som skulle gå till taklampan i ett rum i våningen inunder. Tack vare hyggligt folk fick jag så småningom min vilja fram.
När jag skulle dra in tråden gick det sämre. Den skulle dras ner genom en stor takrosett av gips. Då fastnade den i hålet, med påföljd att hela rosetten föll i golvet och gick i bitar. Jag fortsatte i alla fall med att dra fram ledningen, som skulle gå till mätaren. Mätaren var placerad i källarvåningen och jag befann mig på 4:e våningen. Enda vägen att komma dit ner med tråden var att gå ner igenom en hisstrumma, avsedd för mjölkflaskor. Den lilla hissen drogs upp och ner genom handkraft. Vad var att göra? Jag satte mig försiktigt på hissen och provade. Jo, den höll! Fast nog knakade det betänkligt. Jag släppte ner tråden från 4:e våningen ända ner i källaren, satte mig på hissen och firade mig sakta ner, allt under det jag satte fast tråden med klammer. Jag hade åter fast mark under fötterna och kunde andas ut medan jag tänkte på mitt våghalsiga försök.
Jag hade nått bottenvåningen, men inte botten av min förnedring. När jag skulle hämta avlöningen på kvällen fick jag, på grund av den otrevliga händelsen med takrosetten, den mest utstuderade utskällning jag i hela mitt liv varit med på. Min stolthet var ännu för stor. Jag kunde omöjligen böjas djupare och jag gick för att aldrig mer återvända.
Nu hade Johan för en tid framåt fått nog av det elektriska. Han lyckades få arbete hos en svensk som hette Hammarlund och hade ett expanderande företag. Här fick Johan ackordsarbete med något slags precisionsarbete som gjorde att förtjänsten blev bättre och bättre. Gamla skulder kunde nu betalas, nya kläder köpas och pengar kunde sättas in på banken. New York kunde nu ses från en annan synvinkel. Och Johan ger en kärleksfull beskrivning av sin stad.
Jag har haft mitt arbete här i två år och använt all möjlig fritid till att se mig om här, men jag kan inte säga att jag sett allt. Ingen har sett allt i den här staden. Den är de stora motsättningarnas stad. Som skyskrapor och fallfärdiga ruckel sida vid sida kan tävla om utrymmet, så lever också miljonären och den fattige i nära beröring med varandra. Vissa folkslag skilja sig med förkärlek från varandra och bilda egna områden, där endast den sortens folk blir förhärskande. Så t.ex. har vi Kinastaden, Negerstaden, Judestaden och Italienarstaden. Att besöka dessa olika stadsdelar är som att resa till de olika ländernas städer, tror jag. Man känner sig med ens som förflyttad till andra länder med andra seder och folk. Men man vill gärna inte gå för långt in i dessa stadsdelar, då man lätt får en känsla av att man ett, tu, tre hör till de försvunnas antal.
Så räknar Johan upp vad man bör se innan man far därifrån. Frihetsgudinnan, skyskraporna, hängbroarna som förena New York och Brooklyn, de jättestora museerna, de zaologiska trädgårdarna. Man bör vidare ta en tur uppför Hudsonfloden i någon av de storaflodbåtarna med skovelhjul på sidorna. Vad som tycks imponera mest är den underjordiska järnvägen, the Sub Way, som är ett teknikens under.
Helst ska man ställa sig i första vagnen där man har fri sikt framåt. Expressen kör med rent sagolik hastighet och man nästan hisnar när det bär utför. Det slår lock för öronen och man vet att man befinner sig djupt under Hudsonfloden.
Man bör också ta en kväll för ett besök på Coney Island, världens största nöjesfält. Eller så kan man välja ut en biograf på Broadway, men man bör gå dit medan det ännu är ljust. När man sedan ett par timmar senare kommer ut tror man knappt sina ögon. Den ljusprakt man då ser är alldeles obeskrivlig, och är man nykomling är det bäst att man sticker ett finger genom ett knapphål i följeslagarens rock, annars blir man förlorad i en människoflod, så mäktig att man aldrig kunnat drömma sig något dylikt.
Så långt från Mångbro – och så annorlunda! Hösten 1926 återvände Johan hem. Ett år senare gifte han sig med gesundakullan Anna Karlsson och bildade familj.
Äldste brodern Anders hade nyligen startat en bussrörelse och här fick Johan nu arbete som busschaufför. I mitten av trettiotalet utbildade han sig till elinstallatör, och tillsammans med några kompanjoner startade han Erlandssons Elektriska i Mora, sedermera Mora Elbyrå.
Elektricitet och teknik var en del av den ”röda tråd” som Johan nämner i inledningen. Men han hade också många andra intressen, som att skriva, att fotografera och att spela fiol tillsammans med vännerna Svän Johan, Håll Nils och Trapp Lars.
När han 1949 skrev ner sina minnen formulerar han sig sålunda:
Hela min barndoms- och ungdomstid var något helt annat än vad jag nu tycker mig uppleva. Själva tidsandan var en annan … .Ja, det var på den tiden det. Man levde i frid och ro, man hade varken radio eller elektriskt ljus …. Det förefaller mig som att vi vore på väg att mista tron på allt ju mer teknik och upplysning får gå framåt.
Nedtecknat av Margit Andersson