I dessa tider, då sambo-förhållanden är så vanliga, går mina tankar tillbaka till ett bröllop år 1934, där jag som nära anhörig deltog i alla bestyr.

På den tiden var det inte så lättvindigt att flytta ihop och bo tillsammans som det är i dag. Till att börja med skulle det blivande brudparet gå till pastorsexpeditionen för att ”ta ut lysning” och skriva in sina namn. Detta skulle helst ske så ingen såg det. Blev man ändå upptäckt blev det dålig sömn för de inblandade den kommande lördagsnatten, alltså natten före den första lysningsdagen. Då skulle det nämligen saluteras utanför brudens hem, så nära man nånsin kunde komma. Och det blev ibland rejäla smällar, t o m dynamit förekom.

På söndagens högmässa kungjorde så prästen från predikstolen: ”Lysning till äktenskap kungöres inför denna församling för första gången mellan x och x” Tre söndagar i följd kungjordes detta.

Ruben Daniels var präst på Sollerön på den tiden. Han föreslog kyrkbröllop, en tanke som det blivande brudparet bävade inför. Att visa upp sig i kyrkan inför alla människor – nej, aldrig! Men prästen hade god övertalningsförmåga och avslutade samtalet med orden: ”Annars prästen glömmer bort, allt bestyr av denna sort!”

Så blev det då bestämt: vigsel i Sollerö kyrka, och därefter bröllopsfest i brudgummens hem. Som första åtgärd skulle bjudningskorten skrivas och skickas ut. Men vem skulle bjudas? Och vem skulle inte bjudas? Den närmaste släkten först och främst, ungdomsvänner, grannar och bekanta. Antalet inbjudna gäster blev 200-250 personer!

Efter den andra lysningssöndagen började förberedelserna på allvar. Det var inga problem att få frivillig hjälp. Tvärtom, det var en verklig höjdpunkt att få vara med och rusta till bröllop, då det var prat, skoj och skratt. Nu skulle det slaktas och bakas. Det lagades köttbullar, grynkorv och sylta. Köttbullar var huvudrätt, med potatis, kålrötter och sås som tillbehör. En självskriven rätt på bröllop var sötosten, som kokades på många liter mjölk. Då det fanns kor i varenda gård, var detta inget problem, mjölken kom från många håll utan någon som helst ersättning. Efterrätten bestod av fruktsoppa, hela fem konserveringsapparater fulla, d v s bortemot 100 liter.

Bröllopsdagen nalkades, en varm och solig novemberdag var det dags. I brudgummens hem var allt förberett. Man hade röjt undan alla onödiga möbler och dukat i tre rum med långbord och bänkar. Dukar, porslin, bestick och glas hade lånats i granngårdarna. Den som lånat ansvarade naturligtvis för att allt återlämnades i oskadat skick. Hembryggt dricka fanns i en tunna. Mjölk och dricka var de våtvaror som skulle serveras.

Okt 1919. Håll Anders och Bond Lina har just anlänt hem till Bondgården i Kulc1ra efter vigseln i kyrkan. Foto: Håll Nils Mattsson.

Vigseln i kyrkan var bestämd till kl. 14, alltså efter högmässan. Brudparet med tre par tärnor och marskalkar steg ur bilarna framför kyrkan, synnerligen lättade över att där inte fanns alltför många skådelystna solleröbor församlade. Det lilla brudföljet tågade mot ingången. Brudgum och marskalkar i mörka kostymer, bruden i lång, vit klänning, slöja och församlingens vackra krona. Brudbuketten bestod av röda nejlikor. Tärnorna bar sina Sollerödräkter. Porten gick upp – och brudparet var nära att tvärvända. För det var där inne alla människor fanns. Kyrkan var fullsatt.

April 1919. Det rustas till bröllop i Gladgården, Rullbo. ”Mallan” är uppsatt, med brudparets initialer – Glad Per och Bälter Maria.
Foto: Håll Nils Mattsson.

Vigselceremonin avlöpte dock väl och gick efter gamla välkända ritualer. Brudens ”egen” kör, Sollerö Hembygdskör, sjöng under ledning av en tårögd Brutär Mas ”Där björkarna susa”, prästen sade några väl valda ord och det hela var över. Brudföljet tågade ut till bilarna som förde dem till Mora för fotografering.

Under tiden hade gästerna hunnit samlas på bröllopsgården. Kören tog emot på trappan med några hyllningssånger, varpå det var dags för mat. Alla dessa gäster kunde ju inte få plats runt borden på en gång. Fem omgångar blev det, och för alla dem som stod på tur fanns möjlighet att gå till granngården, där långbord med kaffe och dopp stod uppdukade hela kvällen lång. Sedan alla ätit dukades ett bord med mat och dryck, gående bord och travande gäster som försåg sig allt eftersom de blev sugna.

Feststämningen var det inget fel på, trots att det lilla ”extra”, som av gammal sed ansågs vara nödvändigt för att lossa tungans band, lyste med sin frånvaro. Men vad är en riktig fest utan dans! Tröskladan var fejad och pyntad, och med spelmännen i täten tågade alla dit. För musiken svarade – naturligtvis – Solleröns eget populära dansband ”Solleröpojkarna”. Första dansen var brudparets vals, sedan dansades det till framemot midnatt, då det var dags att ”dansa kronan av bruden”, en ceremoni som självklart hörde till en bröllopsfest. Det gick till så att alla ogifta män bildade en ring och inne i ringen stod bruden med förbundna ögon.

Sollerö församling äger två brudkronor av förgylld mässing. Kronorna är identiskt lika, prydda med bevingade änglahuvuden och nedhängande löv. Seden att bära krona har varierat från tid till tid. Kronorna inköptes år 1842 och användes flitigt fram till 1890-talet. Om man vigdes som ” kronbrud” i krona och spira (se Sool-Öen 1984) fick man då – som nu – bära denna grannlåt tills ”kronan dansades av”.
Kronan byttes ut mor den finaste av huvudbonader, rynkhatten, som sedan bars dygnet ut. Vid sekelskiftet blev brudkronorna liggande oanvända i sin lilla kista i kyrkan, ända tills Karl Erik Forslund och Karl Lärka plockade fram dem i ljuset igen, år 1918. Man lät förgylla kronorna, som därefter åter kom till heders.

Musiken spelade upp och pojkarna gick runt några varv. Då musiken tystnade skulle bruden lägga händerna på någon i ringen. Till åskådarnas förtjusning blev en av marskalkarna den utvalde. Nu var det brudgummens tur att utföra samma ritual med ogifta flickor i ring. Denna gång blev en av tärnorna den utvalda, och det blev applåder och hisnande hissning. Enligt gammal tro hade nu ödet förutsett att dessa två inom ett år skulle gifta sig, med andra ord får bruk av brudkronan. Under den påföljande kaffepausen hade nu bruden att gå in, ta av sig kronan och placera den på byrån, för att senare återlämna den till kyrkan och nästa brudpar.

Medan dansen pågick som bäst hade några flickor och pojkar i hemlighet gått runt och samlat in kopparpengar. Ingen skulle veta om att sällskapet åkt till brudens hem för att ”bädda brudsäng” med pengarna, egentligen ställa till oreda och göra bröllopsnatten så orolig som möjligt för brudparet. Utan att kallas hemfridsbrott var det fritt fram för alla hyss man kunde komma på. Flickorna i sällskapet var troligen mest nyfikna på att se hur mycket omsorg bruden lagt ner på brudsängens utstyrsel. Det borde alltså vara rikligt med broderier på kuddar och lakan med såväl brudens som brudgummens initialer påsydda. Kopparpengarna som samlades in uppgick för övrigt till en summa av kronor 2:65, slantar som brudparet fortfarande har kvar.

Dansen i tröskladan tråddes så länge som musikanterna orkade spela. Kaffe och dricka fanns uppdukat så länge musiken var kvar. Men även den angenämaste samvaro har ett slut och framemot gryningen lägrade sig lugnet över byn.

Men tro inte att bröllopsfirandet var slut i och med detta. På måndagen samlades åter en skara, för nu skulle en tall föras hem till bröllopsgården och auktioneras bort. Behållningen skulle förhoppningsvis bli en bra startplåt till de ungas bosättning. Med häst, trilla och bilar ställdes färden till den i förväg utsedda tallen, som av starka och glada män lyftes upp på trillan och kördes fram till en gård där ett stort sällskap var samlat.

På väg hem till bröllopsgården med tallen. Ryssa 1940. Foto: Gustav Nilsson

Nu kom någon på att man borde ha en förridare. Sagt och gjort. En lugn och säker märr ställdes till förfogande och som ryttare utsågs en kvalificerad person, en som gjort värnplikten vid kavalleriet. Mannen var kort och märren hög, men upp kom han under muntert jubel. Den fina märren, ovan vid det stimmande sällskapet och det oönskade påhänget på ryggen, förvandlades nu till en gunghäst som med alla medel försökte göra sig kvitt sin börda. Hon uppförde sig ofint på annat sätt också. Snabbt drog sig de närmast stående undan för att undvika en dusch, allt under våldsamt jubel.

Så småningom blev det lugn i leden och ryttaren satt tryggt. Musikanter placerades uppe på tallen tillsammans med en stor del av sällskapet, de övriga i bilar. Under muntert oljud satte sig nu denna karavan i rörelse. Vägen gjordes så lång som möjligt, genom byar förbi kyrkbacken och vidare till bröllopsgården.

Där högg nu karlarna snabbt tag i tallen med sikte på stugdörren. Bruden var snabbt ute på bron och vinkade med kaffepannan för att visa att visst skulle det bli förtäring. Om det nu hade serverats starka drycker på det här bröllopet skulle bruden i stället ha vinkat med en brännvinsliter. För varje inropad kvist hade man sedan fått en sup.

Det blev en livlig auktion. Värden bestämde emellertid att ingen kvist fick kosta mer än tio öre. De flesta kvistar gick bort för ett, två eller fem öre, någon slog på stort med en tioöring. Toppen (skåtån kallad) brukade bli dyrare och ropades här in gemensamt för 25 öre. Auktionen inbringade kronor 3:60, vilket värden ansåg borde räcka ett bra tag, d v s om man kunde hushålla.

Efter auktionen följde traktering, s k ”efterkalas”, där glädjen fortfarande var i topp och tal hölls. I glada vänners lag glömmer man lätt tiden. Ett uppbrott var dock oundvikligt, så ock denna gång, efter två dygns oförglömlig fest.

1941. Variation på kyrkvigsel. Kyrkoherde Ruben Daniels viger Kerstin och Åke Antonsson på brudens hemgård i Kulåra.
Foto: Gustav Nilsson.

Stina Håll