I minns full, ur glad du vårt,
då i köjtät ättär di å gnog,
– les fö mi morfar,
då glisät du litä,– å sågåit så nögd,
– Hm, i lä full ä då
Då fikk i sätt mi upi knini a di,
mäss du såt å mässät, å !as, min glasogor framå nevi.
lngän, a då lesi så fint da ättär,
um, – Tom Puss— Blondi—- Mandrake,
å ållt vänd däm jättät.
Dan såt du,— å bledrätt i tidnindji,
blätät litä upå timmlindjän,
fö tä få bladä tä fiå,
ä djikk litä klent ändå— min däjnä krokå fingär.
Å i minns ur ä luftät— je ren frisk luft,
ä luftät sågmjöl åv di.
Du add muntasär undär nevi,
ibland luvätt du mi– tä pet litä ati däm,
då fikk i putå litä ati dömda grå stråni
så brukät vårå våtär, då du kam in um vittra,
å, så du klippät so noga,– min saxn, (så var bar a dö)
vänn sundagsmårgån.
Yvirållt da du va, suld i ligg min,
ligg uti, å sjå vänd du älldå min.
Du vårt ålldär grenjån å mi,
släkså odror vårtä.
I bland stakk du a mi nån slant
jänn fämöring, å ibland ti, o,
fö tä tjöp nån kola.
Då kringät i mi — båti kopän,
köjtät– ljotäst i duvdä– el väjiän,
fö dä mjästa– skolosn -um sumårn.
Då du var bårtär Soldn å byddjät
rantät i full ättär ibland, bå då i fikk, å int fikk,
klesjätt bå ögt, å lågt,
skuttät milå bjälkum, å yvir uspäjkadn tråsbåttn,
å fann att di, båti någu rån, min åmårn i nävåm.
Jänn gång, va du upå tjörtjon,—
tatjä add fe sund, å du va da fö tä lågå.
Då klesjätt i ättär di
upp genum tornä djikk i,
trampät gambäl yrgrepi trappstig,
da fok add gändji, i yvyr undra år.
Dan upå tatji, kund i sjå bå väjtt å brett,
lindor, så låg släkså små lappär,
å vårt jätt uvsinnäs sturt stjok,
så stjyftät i uläjk grön å gol färgär.
Stugur å fjos i små klåså–såm fö tä a sällskap,
å int böv känn si jesummär.
Milå åkrum å stugum, såg ä åit såmä vårmär, um verodär,
ä va vegär— i såg väjiän emat.
Summ stass djikk ä fok—släkså märor, såg däm ait.
Skoijän så i såg, va mörk grön, – låg mjäst åjtvi sjom
å bårtå min da, långt bårtå sjon—blå bjeri,
—i tänkt—- må säj um ä finns nå, nå längär bårt?
Då såg du mi, morfar— ur i stod dan å vinglätt
upå nåttjim.
Dov släkså du va, add int du ärt att i kam
Då vårt du jälåkk å mi,
galät å mullät, så du vårt alldeläs rod i ogum.
I kringätt mi nid, ljotäst i duvdä—-nu add i nug gart
nå gali.
Män, då du kamm emat a kvälldim,
då tog du mi upi knini,
å tälät um, vänd du add vurti so arg fö.
Ä va fö att du add vurti so rädd att i suld dämp nid.
I minns, ur undli i tykt ä va,
att sturt fok–vårt argär, då däm vårt räddär.
Å sä vårt du gåmål, morfar.
Ryddjän vårt ändå krokågär—ättär ållt du add buri.
Dömda knotå nävå, å invitji fingär så du add,
djikk int tä bruk nå mer, djikk int tä rättåjt.
Då såt du dan, å berättät um ur ä add ve,
kamjug ur ä va upå o tidi—dan båti Merikon.
”I minns full ur ä va, då vir vaum i Minesota jänn vittär,
vir addum int aft nå arbet, upå fler vikur,
å int addum vir nå jätå kvär.
Ä va tä go frå farm å båti farm, å fråg um däm bövd nå fok.
Ä va i, å Ållas, å jänn väjneskarr———-”
Män du ärd int däm, du va ju dov du,
—–ur däm pratät umkring di,
ur däm trodd, däm add ärt ålltijop—-förr.
Du fikk sitjs dan å ”tjyrå” fö di sjov,
mäss odror pratät um nå elt ana.
Änn sä då, ur djikk ä sä då, morfar?
Vir växätum upp, flyttätum långt bårtum dömda bjeri,
djyftätum våss å fingum krippär,
män –vir glämdum åv tä är å di, tä ta redå nå mer,
um ållt ita så du byrdå berätt um —frå dan bårtä,
vir djärdum ålldär våss lidugär.
Nu då ä e fö sent,—-vitum vir ur viktit ä va,
—-ä du add tä tålum.
Ä stor jänn tom stol ata kjöksbordi,
—-du brukät sitj da å berätt—-
Du va dov,—å du berättät fö dov ärum, o,
um ållt ita, så vir äddum vilja vitå –nu,
ållt ita så du tog min di —då du fo.
Åv ita, am vir nu ållär fändji lär våss,
att då gambälfotjä a nå tä tålum
då sum vir ärå,—vårå nyfitjigär—fråg um,
å !att däm berätta.
J änn dag e däm int jän nå mer ,—då stor sto In nakun å tom
Däm a täji ållt, så vårt usagt min si,
släkså morfar.
Öhmans Margareta