Sedan jag många gånger tänkt uppteckna något efter min mor (Myr Karin Pers dotter, född 7 mars 1859), och lika många gånger uraktlåtit detta, varseblev jag att mor började bli gammal och började glömma en del när hon berättade. Jag beslöt mig därför att jag åtminstone skulle gömma en sak undan glömskan – en upplevelse av sällsynt art – som hon var med om när hon var ung.
Berättelsen handlar om vad som tilldrog sig under tiden omedelbart före och efter hennes äldsta systers giftermål, åren 1876-1877, då- enligt berättelsen – trolldomskonster voro med i spelet. Detta tycktes vara rätt vanligt på den tiden, när någon avundades en annans lycka.
Vad som här nedan följer, är ordagrant upptecknat på min moders eget bygdemål. Jag inleder samtalet med att fråga om hur hennes svåger blev botad från fallandesjukan, samtidigt som deras äldste son, som då var några månader gam mal, även han blev botad från sin sjukdom. Han hade då nämligen inte sovit en enda natt på en längre tid, utan kastat sig i sängen, som han skulle legat bland myror.
”An fikk nå åv donda kallim tä strjok-å, – ä byrdå bi så udält. Du kan begrip, – då Anders va so umällin, – sä skrannkät ä så vida umm nätär, så dämm vårt ajännfåjl krok åje mäll i döråkarrmim, å ä 1yttjät så ä skäkät i väddji”.
Jag frågade vidare, vad sorts människor det var som kunde bota sjukdomar, samt hur dom bar sig åt.
”Ja, ä vaje släjkt par så kam gånggändäs å stanätfö. Då dämmfingg är ur ä va ställt, – Anders add innt sovije nåt sä begani å dässt frami påsktidi, utan an add älld dämm vatjigär varändaste nåt, å då va an so umällin så °an bar låg å kasstät si å grenjät, å inggän duvdfåjänn blunnd i ogorfö onum. Ä va så an ädd läj uti märum. -Då säjd kalln att an skulld sjå umm innt ä djikk tä bot, fö ä va nug släjkt så add kemi genum avunnd, å ä ädd innt ve menindji att dämm ädd sku a ä.
Då tog an bar jätt snör å skar åv ä å mittim, å sä tog an å slo jänn gubbknåjt å dö å tog donda ini nävån å gav Margit odär änndan. Sä säjd an, att an skulld djärå jätt fösök å sjå umm ä va nå så djikk tä bota. -Umm knåjtn fo bårrt så skulld ä go bra, män umm knåjtn va kvär så djildc innt ä tä bota.
Då an add täj donda knåjtn ini nävån å lesi nå så innt vir begripätum, så yppnät an nävån, å då va knåjtn bårrtä. Dämm fösötjät full upå ållande vis tä få upp eta snörä, män ä va presiss läjk elt yvyrållt.
Då an add gart ä, frägät an umm vir villdum sjå ukä ä va så rådd fö döda. Sä tog an bar jätt dricksglas å ällät fullaan ä i vatn, å sä lagd an nidi nåntingg å byrd-å röd minn jenum knäjv da uti, å sä säjd an att vir skulldum sjå. Då synntäs ä jätt par nisst i glasi, å sä rödät an mer å då kam dämm yffst i glasä. Dämm va full so vel läjkär si så an ädd sitt dämm livs livändäs. Dämm såt å låjtät si mot värodä,” Kefindji add uppbunndi, å fleto synntäs full so vel ur o va lindadn. Då let kalIn: ”Eta kåsstär nug å dämm ä, så ä synns att dämm e blekär”.
Sä, ur etan nu va, så fikk an full nånn kånjakk åv fadär i Mas, å dämm pratät så an vårt så i tagän så an sätt å si skrisskona å fo nårdyvyr äjsn a Mora botå aftetjä. Å va jusst å senäst äjsim, så vir vaum säkrär an skulld botå fårå nidi. Sä sätt an til kelindji o skulld ta annd umm Anders mäss an va umm-sta.
Sä kalln add feri sätt kelindji til Margit tä fin-att jätt plagg Anders add aft då an add vurti döft. A Mas skulld ofin-att nå an add afft mäss an add gändji ätt skrift. Så Margit fan-at att je väjt-tröjj, å dada vek kelindji ijop så fösiktit upå fler vis å tog jätt bannd i kringg on. Sä tog o Anders upi knini å tog jätt bannd ummkringg an tre gångg, å sä bannd o ä ummjringg etan an add affi å si. Sä säjd o a Margit att o skulld go boti dyndjstadn å gråvå nid ä da ä fikk rotn.
Sä sätt o til Margit tä go boti jänn bäkk så rann mot norstjännon å ta vatn så donda kalln skulld blannd uti eta ann add tjöft å afietji. Av dö skulld Anders strukås i säkks kvälldä,” A kann du begrip, attfösst kvälldn så dämm add strutji å Anders, så flick an full presiss såvå lungt elä nåti. An sov så dämm vurt ålld-å sjå ättär iblannd så innt an add då däj.
Kalln tälät då umm att ä kam tä spötj, män dämm skulld innt bi räddär våndi vänd dämm ärd. Sä, senäst nåti då Margit add strutji-å dämm så add ä byrt-å, trast ättär sä dämm add lagt si, så ä add leti släkså nånn add släppa jänn ljotfåjl sten upå tatjä, å donda add rulla nidyvyr tatjä å dummpi i båkkan så ä add runnka i stugu. So add ä gart fyr gånng, män då add o vätja upp Mas så an add då fändji är ä två gångg, an o. Sä vårt ä då lugnt dar sä, så nug va ä då nå kunnstär upå nå vis.
En höstkväll i Mångbro år 1936.
Johan Erlandsson